karin

eftersom...

2008-03-16T10:00:00.000+01:00

...jag märker att bloggen fortfarande har besökare, flera om dagen, trots att den befunnit sig i koma i månader, tänkte jag berätta att jag numera finns här.

paradiset

2007-11-03T12:47:00.000+01:00

just nu, medan jag satter mig ner vid datorn, ser jag att julie delpy star utanfor fonstret. nej, det ar forstas inte hon, men snudd pa en kopia, sisadar 22 ar, med mittbena och gigantiska 60-talsglasogon. hon gralar med sin pojkvan, som ar ovanligt stilmedveten for den har lilla turisthalan. och pakladd. han ser ut som en ung alain delon, hur man nu lyckas gora det i en badort pa Indiens vastkust.
Julie har pa sig standardkladseln for backpackers, sadant jag sjalv halvt omedvetet har borjat slanga pa mig varje morgon, (atminstone om det ar en stranddag); rosa fiskarbyxor, sadana som rymmer minst tre personer och fasts upp med langa band, flipflops och ett slitet linne. Fast hon bar upp det battre an de flesta.

De ser lite udda ut, Julie och Alain, mitt bland alla sarongforsaljare och ayurvediska massagesalonger. De ar liksom for snygga. Rena. De ser inte ut att roka pa fjorton timmar om dagen. Jag forstar att indierna stirrar ibland, att de skakar pa huvudet at alla markliga vasterlanningar som betalar dyrt for att aka hit, men sedan klar sig samre an den fattigaste bonde och haller hart i varenda rupee.

fast asch. jag haller sjalv hart i varenda rupee, om jag inte stoter pa en liten tant som saljer blommor, det vill saga. tanterna ar jag svag for. i forrgar kvall at jag middag med ett trevligt par fran denver och vi jamforde lurendrejare. alla hade traffat pa mannen som forsoker sig pa det gamla orontricket (de tar en tops med guck pa och kor upp i orat och havdar sedan att man maste rensa oronen for en dyr summa...) Alla hade skrattat bort dem och fatt besvikna blickar till svar. Det ar inte sa enkelt att lura turister in this day and age.

stranden i arambol ar livlig, full av hundar och kor och smapojkar med drakar. stranden i mandrem, bara nagon kilometer bort, var nastan tom. sma strandkrabbor kilade fram och tillbaka vid vattenlinjen, da och da seglade en orn forbi. det sags att havsskoldpaddorna fortfarande kommer dit for att lagga sina agg, aven om de minskar i antal. och farre lar det bli, om sadana som jag envisas med att aka dit.

det ar det vanliga turistdilemmat: man vill at paradiset. men sa fort man kommer dit, med sin ryggsack och sina krav pa en sang och rent vatten och mat och solstolar och butiker och transporter och telefoner och internet och kanske lite klader och till och med en bar, med utsikt over solnedgangen - da kommer taxibilarna och alla scooters och strandraggarna och forsaljarna och tja, da ar det inget paradis langre.

söndag

2007-10-07T11:41:00.000+02:00

Schulman finns överallt, i varenda tidning, det är svårt att slippa eller släppa den där jävla bloggen. Förstå mig rätt: jag tycker förstås att han är begåvad. Vissa saker han har skrivit är förvånansvärt kloka, ömsinta och minnesvärda. Men - precis som MarieLouise Samuelsson påpekar - så är det ganska anmärkningsvärt att killen har en så outvecklad empatisk förmåga att han inte kan förstå att hans skriverier påverkar andra människor. Är det verkligen möjligt att han inte har insett att hans offentliga sågningar kan såra, på allvar? Den där bortförklaringen är antingen ganska oärlig eller också ganska korkad.

Och hur kan en enskild bloggare - låt vara en extremt populär sådan - vara så intressant att halva media-Sverige orkar debattera frågan dag efter dag? Schulman är bara en liten, minimal del av bloggvärlden, en ganska otypisk sådan, skulle jag vilja säga. Jag har stött på fler bloggar med kärleksfullt fluff än med hat. Natalia Kazmierskas kulturblänkare om att "internet är vår tids församlingshem" är mycket mer träffande än alla upprörda ordmassor om "bloggmobbningen".

Det mest intressanta som har kommit ur hela debaclet är nog, tycker jag, Annina Rabes bloggtext om hur också lättare kändisskap påfrestar, påverkar, förändrar ens personlighet, hur många skribenter skapar ett slags alter ego, ett yttre skal, för att våga skriva och för att hantera uppmärksamheten.

hotel chevalier

2007-10-06T12:54:00.000+02:00

Jag hoppades på Hotel Chevalier, trodde på den, tänkte att nu - äntligen - hade jag en chans att gå med Wes Anderson-lägret. Jag har nog sett alla hans filmer, Bottle rocket, Rushmore, Royal Tenenbaums, och blivit lite halvt charmad, ganska road, men jag har aldrig fallit huvudstupa för Wes karaktärer. "De är så härligt skruvade," brukar folk säga. "Inte skruvade nog för att bli trovärdiga," tänker jag buttert.
När jag läste att Hotel Chevalier var något annat, mer äkta, ärligare - då ville jag så gärna tro på det. Fast jag är nog en smula besviken. Det är vansinnigt läckert gjort, förstås, Jason Schwartzman är stilig och Natalie Portman vettlöst vacker, men vad vill han säga, egentligen?

Bedöm själva:

jag funderar...

2007-10-04T17:35:00.000+02:00

...på att starta en riktig blogg, en sån där blogg där man faktiskt står för vem man är och vad man tycker. men jag vet inte om det är värt det. inte bara för att det är hösten 2007 och en ny blogg känns, tja, "retro, så 2003", som thente skulle ha sagt.
men för att...tja, jag gillar att ha en obefintlig ambitionsnivå på bloggen, jag gillar att skriva oseriösa obegripligheter om meningslösa tv-serier, och jag vet inte om jag skulle göra det om jag hade en blogg med namn och bild. och att försöka göra reklam för bloggen, fånga läsare, slå sig fram i bloggvärlden... nja, jag blir nog kvar här med er, ni tio trogna läsare som av någon outgrundlig anledning går in här då och då (hej allihop!).

göteborg, en gång till

2007-09-30T14:31:00.000+02:00

… det uppstår luckor då och då, också i de trängsta av montrar. En halv kvadrat, kanske en hel, lite andrum. Man står och stirrar på Ernst Brunners senaste bok och låtsas vara intresserad, trots att man hört honom hålla en lång utläggning om litteratuuuren, hur han själv svävar på ett högre idéplan, skriver med en särskild sorts känsla för tiden, en äkta zeitgeist, hur han själv är något helt annat än den nya generationen författare: ”korsord, deckare och sudoku, det är vad svensken av i dag vill ha”…

…så står man där och memorerar detaljerna på det bruna omslaget och inser att strax under, där finns marilynne robinsons ”gilead” i svensk översättning och man vill köpa ett ton, nej två, fylla en lastbil och dela ut till alla gråbleka och glåmiga mässbesökare, de med för höga klackar och för varma sjalar, för gilead är som en omfamning, en lätt smekning över kinden…

…och så funderar man över hur mässan kan dra så mycket folk, trots att så mycket är billigare och mer tillgängligt på bokus och amazon, trots att man på nätet slipper köer och yra tanter som blir förtörnade, nej kränkta, när man påpekar att man helst inte vill ha deras vassa handväskhörn i ryggen gång på gång. Idén att kön går fortare om man står med tå mot häl och känner varandras andedräkt i nacken är vida spridd, att kräva utrymme, flera centimeter bara till sig själv, en rygg utan blåmärken, är ett rejält faux pas…

…men sen kan man inte låta bli att le åt allt som är litet och udda och underbart. man går förbi svensk frimärksungdom och montern är proppfull, ser att antikvariaten och de små förlagen med serier och mat och lyrik och erotisk litteratur får sitt utrymme, de med. Man ler och tänker, åh, äntligen syns de…

,,,och sen går man därifrån och fyller sin kasse med tove jansson-biografin och åsa linderborg och daniel sjölin, bara hits, sådant som syns och debatteras på varenda kultursida.

filmhöst

2007-09-09T12:18:00.000+02:00

"Men hon är ju magnifik! När Halle Berry kan vinna en Oscar borde ju Gena Rowlands få en så fort hon visar sig på vita duken!"

Min pojkvän är löjligt förtjust i Gena Rowlands. Och jag förstår honom. Sent i torsdags såg vi Woody Allens Another Woman och Rowlands fyller verkligen upp duken, stjäl varje scen, lyckas vara kraftfull och skör på samma gång.

Vanligtvis brukar jag irritera mig på regissörer som ständigt gör nya filmer med flickvänner och fruar, men Gena Rowlands - John Cassavetes är ett par som det liksom glöder om, fortfarande. Så vansinnigt vackra och begåvade.

------------
I tisdags var vi på förhandsvisningen av Julie Delpys "2 days in Paris". Jag hade glömt av hur mycket jag tyckte om cinemateket-känslan, samvaron filmnördar emellan. Bakom mig i kassakön stod minst tre långsmala, skäggiga, halsduksförsedda och polobeklädda ynglingar. Framför mig en sockersöt 18-åring med mörk bob, röda stövlar och pastellprickig regnrock. Ganska många, kanske en fjärdedel av besökarna, var där själva. Salongen fylldes av skratt. En enkel, kravlös gemenskap.

-------------
jag tror att detta kan bli en bra filmhöst. Cassavetes-, Delpy och Audrey Hepburn-teman på Cinemateket, det är precis så jag vill ha min oktober och november.

at last

2007-09-08T23:17:00.001+02:00

Leezer: jag var tvungen att leta upp låten, och visst känner jag igen den - i Etta James-version.

timeout

2007-09-08T22:36:00.000+02:00

det är ljummet, men ändå stjärnklart, en ljuvlig kombination. jag har fikat med sötaste lisa i hennes vackra kungsladugårdslya. sedan åt jag middag hos favvosläktingar i lunden, bland annat en ettåring som precis lärt sig att klättra uppför byxben sådär att han kan stå på vingliga ben, luta huvudet bakåt och skratta från tårna.

det är någonting med göteborg, ett lugn, en vidare himmel, bredare gator, som jag verkligen kan sakna i stockholm. när jag strosar runt mellan husen i Majorna känns min lilla värld oändligt långt borta. och kanske också rätt ointressant, på ett befriande sätt. debatter och diskussioner, inlägg och rapporter, argument och motargument - varför bry sig om alla vändningar i spelet? det där spinnet sköter sig självt, en röst är aldrig oumbärlig, åtminstone är inte min det. en varm septemberdag som denna känner jag mest för att ta en paus, kanske i en vecka, kanske i tio veckor, kanske i tio år. Hoppa på elvans spårvagn, gå av vid stigbergstorget, fördela min tid mellan skivaffärer, antikvariat och zenit. Läsa mycket. Försöka vänja mig av med den ganska idiotiska idén att en byline skulle förbättra tillvaron.

balkongen, en kärlekshistoria

2007-08-13T20:13:00.000+02:00

kvällssysselsättning: plantera astrar. de håller ända tills frosten kommer, sa flickan i blomsterhandeln.

roman holiday

2007-08-06T20:37:00.000+02:00

rom är stekhett, givetvis är det stekhett, det är ju augusti och romarna har flytt stan. de som är kvar kör turistbussar och prånglar ut gelati i gathörnen. vi svettas, dricker vatten, svettas lite till. och går, kors och tvärs över hela staden, stönar över långsamma japaner och högljudda amerikaner, tränger oss ibland, strosar sakta ibland, pustar ut under apelsinalléerna. vi äter risotto milanese och saltimbocca alla romana och dricker husets vita. överallt historiska landmärken, historien ligger i så många lager att man bara får ge upp, kapitulera, inse att man aldrig kommer hinna eller orka ta in mer än småsmulor. utanför colosseum står ett par centurioner med plastsvärd, en röker, en äter panini. båda ser buttra ut. turisterna är glada ändå, kramar om den plastiga rustningen, tar kort på kort. kön till sixtinska kapellet är millång, den slingrar sig runt halva vatikanen som en utmattad tusenfoting. hettan är vanvettig, det finns inget skydd. vi skrattar, rycker på axlarna, flyr in i peterskyrkan. på kvällen pressar jag mig ner mellan en spanjorska och en kines på kanten till fontana di trevi; jag är sällan vidskeplig, men nu kastar jag i ett par mynt. rom är precis som jag mindes: svettigt och krävande och makalöst vackert. hit ska jag återvända.

darling

2007-07-07T17:44:00.000+02:00

Det finns bra svensk film. Ibland, när P börjar prata om all usel svensk film som görs, försöker jag lista favoriterna i huvudet: Kvarteret Korpen, Barnvagnen, En kärlekshistoria, En kille och en tjej, Smultronstället, Fucking Åmål, för att räkna upp några.

Men... någonting måste ändå vara allvarligt fel när Darling hyllas som årets stora överraskning, en av de bästa svenska filmerna på länge. Vi såg den igår, sent omsider, det blev aldrig av i vintras och nu kändes det som sista chansen. P lät sig övertalas, antagligen på grund av alla hyllningstexter vi båda hade läst. Ingen av oss förväntade sig särskilt mycket: en stunds underhållning, några fyndiga repliker, det var allt. Men det tog kanske en halvtimme, sedan exploderade vi båda av undertryckt skratt. Det är alltså repliker som "jag har aldrig varit kär i hela mitt l i v! och så torskar jag på den här jävla bitchen!" som ska rädda den svenska filmen?

Visst, den lakoniska tonen är uppfriskande, och de båda huvudpersonerna klarar sig hyfsat... men birollerna är helt makalöst platta. och sensmoralen är bisarr. Rika människor är ytliga, cyniska, kärlekslösa, och kan inte förändras till det bättre. Fattiga människor är varma, goda, optimistiska och blir därmed utsugna och utnyttjade.

Den enda "recension" jag har sett som faktiskt gör filmen rättvisa hittade jag i en kommentar hos Conan the librarian:

"Klasskildring? Jag ser bara klyschor. Be vilken fjortonåring som helst att räkna upp fem fördomar/idéér om överklassbarn på östermalm - det kommer att vara exakt de som visas i filmen. Det går aldrig på djupet! Här skulle behövts en annan sorts problematisering.
Och skådespeleriet: förutom Segerström och (möjligen) Meadows (men jag sitter hela tiden med misstanken att hennes blanka nollställda fejs är lika mycket brist på skådespeleri som gestaltning av en inre tomhet) är spelet fruktansvärt undermåligt!
Och denna irriterande tendens att dölja dåliga scener med en ständig musikmatta. Vi ser dem gräla, men vi får inte höra nåt, bara musiken (blev scenen SÅ dålig, tänker jag?). Jag tycker inte att filmen säger något om klass, hon skulle ha behövt falla djupare, vakna upp mer, GÖRA något. Möjligen handlar den om tomhet. Och Segerström, visst. Gripande öde i all ära, men hans karaktör har ingen utveckling över huvud taget i filmen. Han är likadan i ruta ett som i den sista. Vad blir budskapet här? "Vissa går det dåligt för, och särskilt de som är snälla och undfallande"?
Alltså förlåt min litania, men jag känner mig allt mer illa till mods för varje bra recension som den här filmen får.
Och vad är grejen med ironin, på vilken nivå ligger den egentligen? Och det här är inte lika mycket en invändning som en fråga, du får gärna försöka svara... I inledningen, när vi rör oss bland överklasskidsen, och han snubben pratar om att han LÄSER. Det här är något jag ine förstår. Vem ironiserar? Filmskaparna över att den sortens människor inte läser? Kidsen över att någon faktiskt läser? Eller är det dåligt spel som gör att jag inte fattar? "Ursäkta, jag är lite trött, jag satt uppe nästan hela natten och [paus] LÄSTE." What?!"

Jag brukar inte vara något större fan av Marianne Ahrne, så när hon i vintras kritiserades för att hon inte gett SFI-pengar till Darling tog jag för givet att Ahrne hade haft fel. Nu börjar jag tro att hon ändå har ett visst omdöme.

Jag vill till Moskva

2007-06-28T07:59:00.000+02:00

Åh, jag skulle ge så mycket för att vara med och se, live, hur ryssarna reagerar på Dmitry Azarovs och Andrei Kolesnikovs fantastiska utställning om chetire sezona Vladimira Putina, Putins fyra årstider. Äntligen syns den "sexige, snygge, snudd på gudomlige" Putin i ett mer mänskligt format.

göteborg, igen

2007-06-22T00:56:00.000+02:00

Vi sa inte hejdå på rätt sätt, tror jag. Jag var ganska olycklig den där våren, sedan blev jag ännu olyckligare, sedan flydde jag. En liten Volvo hämtade upp mig och åkte söderut. Sedan dess har jag aldrig kommit tillbaka, inte på riktigt, inte på allvar. Några dagar här och var räknas inte.

Och egentligen trivs jag ju med det beslutet. Allt i mitt liv är bra, bättre än på många år. Lägenheten som faktiskt är min, som jag inte behöver flytta från. Jobbet som bara blir roligare, kanske också enklare. Alla vännerna, som numera finns ett telefonsamtal eller en promenad bort.

Ändå... ändå kan jag drabbas av Göteborgshemlängtan, besvärlig, beständig Göteborgshemlängtan, till hav och Stadsbibliotek och cykelturer genom Majorna och bruncher på Zenit och Uppåt Framåt och landshövdingehus och Hagabion och Slottsskogen och Bohuslän och syskon och kusinträffar. Den där lägenheten i Haga/Linné som jag så gärna ville bo i. Picknick vid Röda Sten, solnedgången bakom Älvsborgsbron.

Och jag vet inte om jag verkligen saknar staden, om jag någonsin skulle kunna trivas där igen, eller om jag bara saknar människan jag var en gång. Kanske måste jag helt enkelt släppa sentimentaliteten och förlika mig med vad som faktiskt blev av den där uttänkta framtiden i Göteborg: ett par svåra, roliga, konstiga år då jag kände mig fantastiskt hemma och förfärligt främmande på samma gång.

ytterligare tevegnäll

2007-06-11T19:31:00.000+02:00

Den stora nötkampanjen lyckades rädda Jericho. Nu är frågan om den stora Mars bar-marshmallowkampanjen lyckas rädda Veronica Mars. Hittills har kampanjmakarna köpt upp varenda Mars bar som säljs i USA.

Det är fiffigt, roligt, imponerande - och ändå lite frustrerande. Var finns den där ungdomliga, sprudlande kreativiteten när det är någon r i k t i g kris i världen?

Men det här är inte rätt utrymme för att gnälla över kriserna i världen. Det här är min tevegnällbloggl. Och just i dag är det Studio 60 on Sunset Strip jag stör mig mest på.

Jag gav Studio 60 många chanser. 18, as a matter of fact. Jag försökte verkligen tycka om Matt, Danny, Jordan, Harriet. Nu orkar jag nog inte med ett enda avsnitt till. (jag vet, jag är sent ute, det är inte många avsnitt kvar, men jag kan ändå inte låta bli att fylla hela bloggen med mitt klagande.)

Serien har sina poänger - till en början gillade jag att se Matthew Perry i en allvarlig roll, och trots att "Harriet Hayes" är en ovanligt jobbig rollkaraktär är jag fortfarande rätt förtjust i sockersöta Sarah Paulson - men... kunde inte någon ha sagt åt Aaron Sorkin att MAN KAN INTE FYLLA EN TV-SERIE OM EN KOMEDISHOW MED MÄNNISKOR SOM ALDRIG SKRATTAR.

Och man kan inte, får inte, skriva en serie om en stor, känd late night comedy-show utan att köpa in några riktigt roliga manusförfattare. Skämten suger. Jag har smålett kanske två gånger, för det mesta längtar jag bara till dess att dramadelen tar vid. Och inte ens då, när serien är allvarlig, lyckas den vara särskilt intressant. Vissa av de första avsnitten funkade hyfsat, men nu... alla karaktärer har grottat ner sig för långt i depressioner, skruvade förhållanden och annan gyttja. Studio 60 försöker vara tyngre än the West Wing, och det borde ha varit uppenbart för Sorkin redan från början att det inte skulle funka, ingen orkar se på komiker och manusförfattare som tror att de är jordens medelpunkt. Hur mycket man än älskade the West Wing. Och hur snyggt det än är med alla walk-and-talks.

Tina Feys 30 Rock tål däremot att ses om - åtminstone de senare avsnitten. Det är hjärtskärande, insiktsfullt, knäppt och förbannat roligt . Och dessutom är jag småförälskad i bedårande Kenneth the Page. Särskilt när han sjunger:

southern belles

2007-06-03T20:46:00.000+02:00

Mirja Unges novellsamling "Brorsan är mätt" får mig att vrida mig lite, sjunka ihop, skämmas, nästan. Allt är elände och utsatthet. Visst är berättelserna fulla av humor, de talspråkslika vändningarna är briljanta, men det räcker inte, det gör ändå ont att umgås med Unges sträva karaktärer.

John Berendts "Midnight in the Garden of Good and Evil" slinker däremot ned som en sval Mint Julep. Någon gång på 1980-talet insåg Berendt att hans New York-middagar kostade lika mycket som en billig flygbiljett till andra sidan landet. Han hamnade i Savannah - och fastnade.

Jag förstår verkligen att boken låg på New York Times bästsäljarlista i fyra år - just nu känner jag av en intensiv lust att följa Berendts exempel. Det finns någonting så magiskt lockande i den där södern-romantiken, heta eftermiddagar, skuggade altaner, skvallrande matriarker, långa, sjungande vokaler. Just nu är jag t om beredd att stå ut med skvaller och inskränkthet om jag bara kan få långa, sömniga dagar, blomdoft, söta drinkar. Kanske har jag drabbats av en konstig släng av sommarlängtan. Kanske är det någon slags allmän önskan om att fly det produktiva Stockholmslivet.

Eller också borde jag skylla min romantiserade bild av Södern på F Scott Fitzgeralds The Ice Palace: novellen om den ljuvligt soliga Sally Carrol som drömmer om ett viktigt, nyttigt, spännande liv i norr.

The sunlight dripped over the house like golden paint over an art jar, and the freckling shadows here and there only intensified the rigor of the bath of light. The Butterworth and Larkin houses flanking were entrenched behind great stodgy trees; only the Happer house took the full sun, and all day long faced the dusty road-street with a tolerant kindly patience. This was the city of Tarleton in southernmost Georgia, September afternoon.
...

Sally Carrol gazed down sleepily. She started to yawn, but finding this quite impossible unless she raised her chin from the window-sill, changed her mind and continued silently to regard the car, whose owner sat brilliantly if perfunctorily at attention as he waited for an answer to his signal. After a moment the whistle once more split the dusty air.

“Good mawnin’.”

With difficulty Clark twisted his tall body round and bent a distorted glance on the window.

“Tain’t mawnin’, Sally Carrol.”

“Isn’t it, sure enough?”

“What you doin’?”

“Eatin’ ‘n apple.”

“Come on go swimmin’—want to?”

“Reckon so.”

“How ‘bout hurryin’ up?”

“Sure enough.”

Sally Carrol sighed voluminously and raised herself with profound inertia from the floor where she had been occupied in alternately destroyed parts of a green apple and painting paper dolls for her younger sister.

the palladinos: återkomsten

2007-05-21T17:54:00.000+02:00

Amy Sherman-Palladino. Dan Palladino. Underbara, underbara Lauren Ambrose. Parker Posey. Max Medina!

Det har varit en småsorglig vecka: GG är över, Veronica Mars läggs ned, Studio 60 har bara några få avsnitt kvar...
men det finns i alla fall en liten tröst i att paret Palladino står bakom en av höstens tv-premiärer, "The Return of Jezebel James".

...hmm. efter en halvtimmes surfande får jag nog ta tillbaka vad jag just skrev. Jezebel-klippet på fox.com är förfärligt - inte nog med att Parker Posey spelar över, allt dränks av vidriga burkskratt. Och ska man tro Televisionary är hela pilotavsnittet likadant. Visst finns det en liten chans att serien görs om innan premiären... men jag får nog leta vidare efter ett GG & VM-substitut.

farväl Stars Hollow

2007-05-16T13:42:00.000+02:00

Ok, det här blir antagligen det allra sista gilmore girls-inlägget på den här bloggen. Nu har jag precis sett klart på det absolut sista avsnittet av serien. Och vad kan man säga? GG-folket vet hur man ska göra säsongsavslutningar.

Säsong sex var ganska förfärlig ibland, men säsongsavslutningen var så charmig att jag förlät serien i alla fall. Säsong sju har också lämnat en hel del att önska, men avslutningen... tja, den funkade. (Funkade i betydelsen att jag sitter här och ler och är alldeles rödgråten.)

Efter några minuter slutade jag t om bry mig om att själva premissen är helt absurd (Stars Hollow ordnar en stor fest åt Rory som ska flytta från stan - som om Rory vore någon slags superkändis, som om det fanns någon slags konsensus om att hon var värd tusen gånger mer uppskattning och kärlek än de andra ungarna i Stars Hollow.)
Rory fick äntligen vara den där vanliga, mänskliga Rory jag tyckte så mycket om i de första säsongerna: hon har ostyrigt hår och dålig hållning och är lite blyg och ganska nervös. Lorelai fick vara kärleksfull, omhändertagande, snudd på vuxen. Och Emily... fick vara sig själv.

Egentligen finns det en hel del att analysera och kritisera i Gilmore Girls. Den medelklassputtriga hålan Stars Hollow gör mig galen. Sättet manusförfattarna har missbrukat karaktärerna i serien är rent förbluffande. (Rorys förvandling från ett blygt pluggo till glamourflicka-med-störtrik-och-lättsam-pojkvän under säsong sex är bara ett av seriens rejäla felsteg). Jag har undrat själv varför jag har älskat serien så mycket.

Kanske hittar jag det bästa svaret här, i Dana Stevens artikel "The most bookish show on television". I GG används böcker som identitetsmarkörer - och inte bara ibland utan jämt och ständigt. När Dean först fick syn på Rory satt hon och läste Madame Bovary. När Rory blev intresserad av Jess handlade dialogen om Ginsberg och Hemingway. Och när Logan och Jess träffades - och grälade - lyckades manusförfattarna klämma in en rad snygga referenser där också.

Logan: Oh. You penned the great American novel, Jess?
Jess: Wasn't quite that ambitious.
Logan: So what are we talking here? Short novel? Kafka length, or longer. Dos Pasos? Tolstoy? Or longer? Robert Musil? Proust? I'm not throwing you with these names, am I?
Jess: You seem very obsessed with length.

Rory har en egen bokklubb (söker man på Rory's book club får man upp över 35 000 träffar). Det finns listor på Amazon med böcker som Rory har läst. I GG får alla blyga, töntiga, nördiga bokslukare upprättelse. I GG är bokslukarna idealet.

jag är en belgisk våffla

2007-05-15T09:56:00.000+02:00

Jag kunde inte låta bli att göra det där boktestet som så många bloggar länkar till, och resultatet blev, förvånande nog, ganska smickrande.

You're Catch-22!

by Joseph Heller

Incredibly witty and funny, you have a taste for irony in all that you see. It seems that life has put you in perpetually untenable situations, and your sense of humor is all that gets you through them. These experiences have also made you an ardent pacifist, though you present your message with tongue sewn into cheek. You could coin a phrase that replaces the word "paradox" for millions of people.

Fast problemet är att jag kan svara lika ärligt och få fram:

You're The Great Gatsby!

by F. Scott Fitzgerald

Having grown up in immense wealth and privilege, the world is truly at your doorstep. Instead of reveling in this life of luxury, however, you spend most of your time mooning over a failed romance. The object of your affection is all but worthless--a frivolous liar--but it matters not to you. You can paint any image of the past you want and make it seem real. If you were a color of fishing boat light, you would be green.

Eller:

You're The Poisonwood Bible!

by Barbara Kingsolver

Deeply rooted in a religious background, you have since become both isolated and schizophrenic. You were naively sure that your actions would help people, but of course they were resistant to your message and ultimately disaster ensued. Since you can see so many sides of the same issue, you are both wise beyond your years and tied to worthless perspectives. If you were a type of waffle, it would be Belgian.

Suburban Girl

2007-05-14T22:39:00.000+02:00

Det här är ett pyttelitet problem, men ändå, det stör mig; jag vill verkligen, verkligen att Suburban Girl ska bli en hit. Ingredienserna finns ju där: det är en fluffig romantisk komedi i New York-miljö, baserad på en tidig superhit i chiclitgenren (Melissa Banks Flickornas handbok i jakt och fiske). Och jag saknar Sarah Michelle Gellar. Jag vill att hon ska vara med i ett par riktiga blockbusters så att hon kan få fler roller, stora, krävande karaktärsroller, hon är för begåvad, för smart och mångsidig för att fastna i Scooby-Doo och Grudge med uppföljare.

Men alltså - efter att man hört den där fantastiska utskällningen på Irelands (Basinger? Baldwin? vad heter hon?) telefonsvarare - hur ska man någonsin kunna ta Suburban Girl på allvar? Hur ska man kunna se Alec Baldwin spela en man som ligger i skilsmässa och har en usel relation till sin dotter? Härom veckan visades Suburban Girl på Tribeca film festival, och uppenbarligen kunde publiken inte hålla sig för skratt vid ordväxlingar som: She: "Did you call your daughter?" He: "I left her a message."

Kanske kan 30 Rock bli mitt motmedel - efter ett par avsnitt är åtminstone jag så förtjust i Baldwin att jag kan förtränga nästan vad som helst (efter hela Woody - Soon-yi-debaclet tog det ett minst ett par år innan jag kunde se Hannah och hennes systrar utan att rysa av scenerna mellan Barbara Hershey och Michael Caine/Max von Sydow... men nu funkar filmen förvånansvärt bra igen)

Eller också får jag bara vänta på The Air I Breathe , som visst ska vara bra, på riktigt .

(Och den som varken tycker om Gellar eller Baldwin, men råkar gilla Flickornas handbok..., kan bara vänta något år... en Francis Ford Coppola-version av den sista novellen i boken är visst på gång.)

måndag

2007-05-14T09:12:00.000+02:00

1. Om det är någonstans man ska se på schlagerfestival är det på Roxy. Det var en härlig kväll - det är nästan så att jag är beredd att se på spektaklet fler gånger.

2. Vanligtvis pålitlige Conan the Librarian gillar Spider-Man 3. Stor underhållning? Hur? Var?

Förstå mig rätt - jag älskar Spidey, Peter Parker var en av mina första förälskelser, jag grät när Gwen Stacey dog. Men den här filmen var bara ... konstig, en märklig misch-masch av småtöntig humor och speedade animationer. Och Tobey - var ska man börja? I filmer som "Wonder boys" är han fantastisk, i Spiderman ett och två funkar han... men här? De där uppspärrade ögonen får honom inte att verka yngre, bara mer bortkommen.

Åh, jag önskar att någon hade stegat in i det där writers' room och gett dem en uppsträckning. "Ok - nu får ni välja. Antingen Venom eller Sandmannen. Och Gwen Stacey har redan ni missat, det var ju hon som borde ha hängt från den där bron i ettan, så den karaktären är körd." Därefter borde någon ha letat upp sminköserna och gömt alla deras kajalpennor. Det kan vara snyggt med män i kajal - men Venom-Peter Parker är knappast glammig nog.

växtvärk

2007-05-12T19:53:00.000+02:00

Det var kulturtantsdag på P3 i förmiddags. Det var lite härligt att lyssna på firandet - tanterna är ju landets riktiga kulturbärare, de håller uppe förlagen genom sina bokköp och sponsrar teatrarna med sina säsongskort.

Dagen till ära såg jag till att ta ännu ett kliv på vägen mot det fulländade kulturtantslivet: jag och A tog bussen ut till Boo Trädgård. Jag kom hem fullastad med örter; temynta, citronmeliss, citrontimjan, krusbladig persilja. Dessutom smulgubbar, klematis, rabarber, någon slags liten konstig lönn i buskstorlek. Om jag bara hade haft en bil skulle jag fyllt den med krukor, lekakulor, gödsel. Ja, ni hör. Det är en sjukdom. Nu står växterna där på balkongen och ger mig skuldkänslor.

Och jag undrar mest vad som hände, hur jag lyckades inbilla mig själv att jag och växter går ihop. Egentligen har jag inget behov av att vara en Nigellatyp, någon som fyller söndagssteken med egna örter och bjuder vännerna på hemmaodlad färskpotatis. Jag är medveten om att mina talanger är begränsade; jag är hyfsat bra på ord, gillar politik, böcker och film. (Och dessutom har jag fantastiska vänner med verklig begåvning för sånt där som egenodlade örter och ekomat.) Det räcker. Ändå är det så förbannat svårt att slå ifrån sig hela good life-estetiken, att släppa tanken på att mitt hem också kan se ut så där - lummigt och prunkande.

Det bistra faktumet är att jag har svarta fingrar: allt jag tar i bara dör. Växterna som trots allt har överlevt i mitt hem är riktigt härdade exemplar: gröna, stabila grejer som tål övervattning/uttorkning/hetta/isig kyla/skugga/stekhet sol i ojämna mellanrum. Nu har jag plötsligt ansvar för känsliga, sköra saker, som pyttesmå smulgubbsplantor med vackra vita blommor. Jag vågar knappt sätta min fot på balkongen.

tröst

2007-04-24T18:21:00.000+02:00

Smarta Jonas skriver fint om tröstkonsumtion. Jag har också tröstkonsumerat en del under de senaste månaderna: wonder boys, studio 60, gilmore girls, buffy.

Och i dag tillbringade jag flera timmar på ett av de mest trösterika ställen jag vet: Borders. Jag vet att man borde gilla små, finurliga, personliga bokhandlar mer - men det finns något så fantastiskt välkomnande med den stora amerikanska varianten. Tidningar och böcker från golv till tak - finns det något bättre? Man kan gå runt i timmar, plocka upp en bok, vända och vrida på den, ställa tillbaka den, plocka upp den igen, gå runt en vända och fundera på hur boken känns i handen och hur man ska lyckas prångla in den i bokhyllan. Här och var finns det fåtöljer utplacerade, det är folk överallt, men det hörs knappt - för alla, utan undantag, läser något. Klassiker. Deckare. Sagor. Konstiga hantverksmanualer. Till sist kan man strosa in på Starbucks, köpa en tall latte och slå sig ner i ett hörn med sin trave av böcker och tidningar och bara bläddra, ögna sidorna upp och ner, låta timmarna flyta förbi.

läslista april

2007-04-21T19:51:00.000+02:00

just nu har jag fem böcker på nattduksbordet. tänkte bara posta listan här, så att jag kommer ihåg att faktiskt läsa klart böckerna.

claire messud: the emperor's children. framgångsbesatta 30-åringar försöker ta sig fram i new yorks mediavärld strax före 9/11 - liknande teman som sisela lindbloms "de skamlösa", antar jag, ytlighet, karriärshets, yada yada. men hittills verkar the emperor's children betydligt roligare. det lönar sig att ha fiffiga, intellektuella vänner som åker till oxford och lämnar kvar sina böcker i Sverige.

hanna sofia öberg; glömda. tjejen har bott på flyktingförläggning i Hultsfred i ett år, skriver om möten med asylsökande, middagar, kaffestunder, sfi-lektioner, välmenande svenska grannar, brev från migrationsverket, the whole enchilada. det är... bra, inte lysande, men bra. och som alltid är det både skrämmande och rörande att sätta sig in i denna parallella verklighet, den märkliga asyl- och invandringsbyråkratin där så många vill så väl - men där resultatet ändå alltför ofta blir apati, depression, urgröpta, passiviserade människor.

guy talese: din nästas hustru, om playboy, hugh hefner, porr och sexsekter i kalifornien. usa:s förlorade oskuld. new journalism drivet till sin spets, texterna drunknar i detaljer, man skymtar en maniker i var och varannan mening. men klart underhållande.

robert fisk: the great war for civilisation - the conquest of the middle east. välskrivet, intressant, spännande. nyttigt, dessutom, jag känner mig nyttig bara av att se på omslaget. det enda problemet är omfånget: att göra en pocket på 1368 är snudd på löjligt. den funkar inte i handen, inte i knät, inte i sängen, är för tjock för handväskan och för otymplig för stranden. jag vet faktiskt inte när jag ska lyckas ta mig igenom texterna. men jag vill. (att köpa en pocket på 1368 sidor är förstås också löjligt, pretentiöst, överoptimistiskt - men nu är det gjort, det skulle kännas ännu fånigare att ge sig på den i ett annat format).

dave eggers: what is the what. åh! jag har aldrig varit särskilt förtjust i eggers, egentligen, förstod inte hypen över hans första böcker - även om jag gillar hela mc sweeneys-idén, att killen har tagit hand om sin lillebror och startat skolor och verkar vara en sympatisk människa i allmänhet. men what is the what är makalöst bra. Eggers har intervjuat Valentino Achak Deng, en av "the lost boys" som flydde från Sudan under inbördeskriget, och sedan satt ihop någon slags halvsann roman om hans flykt och försök att bygga upp ett nytt liv USA. det är inkännande, upprörande, chockerande - och samtidigt roligt. och förbannat spännande. fast jag blir avbruten för ofta, jag hinner sällan läsa särskilt långt innan något kommer i vägen, så nu låter jag boken vila tills jag hinner ta mig igenom några kapitel på raken.

den kanske bästa anledningen...

2007-04-09T20:50:00.000+02:00

...att se på greys anatomy: sara ramirez. det här citatet fick mig att tycka om henne lite extra mycket.

"I was pretty much naked last season. They put me in my underwear, for God's sake. I felt intimidated and fat. I said to Shonda Rimes 'Girl, there is so much cottage cheese up in this set.' She smiled and said, 'Work it.'
She would not entertain my insecurities. It was a beautiful thing."

ytliga tankar, alltså

2007-04-05T09:38:00.000+02:00

...alltså, vad är grejen med Bitterfittan? alla verkar läsa den, jag också. men jag blir mest irriterad. vem vill ha "det knapplösa knullet" som ideal? vem orkar hetsa upp sig över stringtrosor? och vissa exempel på hur okänsliga män är blir mest fåniga. när "sara" jobbar på ett prestigefullt grävprogram på tv vill hon göra ett program om hur misshandel och våldtäkt egentligen kan betraktas som en slags internationell terrorism. eh.... va?

och jag blir nästan arg, på riktigt, när "sara" beskriver hur hon blir gråtfärdig över att suzanne brögger är "tacksam" för att det finns ömhet och kärlek och för att hennes familj är frisk. vad har "sara" levt för liv egentligen? hennes tillvaro måste ha varit ovanligt lätt och sorglös om hon inte förstår att uppskatta sådana saker. alltså, det finns många intressanta stycken i boken, och jag är lite irriterad på skugge-kritiken "hon verkar vara en omogen mamma. varför vill hon ha egentid? egentid är ju helt överskattat, mammor har inte egentid!" men åh, jag hade hoppats på en bok med fler aha-upplevelser, mer ilska, mer humor, mer... glöd.

...alltså, efter dollykonserten fick jag för mig att jag skulle googla mina gamla bekanta från usa-året way back when. och det borde jag nog inte ha gjort. den femåriga flickan som brukade sitta i mitt knä och läsa sagor högt för mig är nu 17, supersöt och blond, och har en sida på myspace. hon är dessutom superkristen. jag hade nästan glömt jargongen. "i'm a jesusfreak!!"
och så kom jag att tänka på den gången när sjuttonåringens mamma drog med mig och min väninna till deras kyrka för att vi skulle slippa undan mormonerna. fast hennes gäng var nästan jobbigare, de var lätt paranoida och tyckte att vi bara skulle umgås med andra kyrkomedlemmar i skolan för de var de enda som man kunde lita på. åh, jag hoppas att 17-åringen har större förtroende för andra människor än så.

...alltså, det där med ytligheten, är inte det en lite förenklad debatt? a säger: de som shoppar är ytliga, se på alla kvinnor som köper dyra kök och skor och väskor. b säger: varför är det ytligare med skor än med konst? är det bara okej att vilja ha vackra saker om man är man/kulturelit och har rätt smak?

fast den bästa kommentaren läste jag nog i en tråd på isobels blogg, typ att det inte är möjligt eller ens relevant att kategorisera människor på det sättet. "ibland tröstar en väska, ibland är man mot irakkriget, ibland äter man choklad, ibland vill man dö. jaha". det är lite tröttsamt på något sätt att det där med ytlighet görs till något så enkelt, antingen är man ytlig eller djup, antingen konsumerar man av moraliska eller omoraliska skäl. men: man kan rymma både idioti och klokskap, man kan konsumera för att uppleva skönhet och bekvämlighet och för att visa sin rikedom - samtidigt, man kan till och med renovera om badrummet o c h bry sig om svältande barn. ibland är till och med skönhet och trygghet i den egna tillvaron en förutsättning för att man ska orka bry sig om andra. människor är konstiga och komplexa och drivs av alla möjliga instinkter och tankar och trender, det ena måste inte utesluta det andra. tror jag.

...alltså, alla borde läsa Kathy Sierras blogg, särskilt inlägget om varför man borde omge sig med lyckliga människor. Intressant.

...och alltså, jag säger alltså alldeles för ofta, det är plågsamt när jag kommer på mig själv. Fast jag får lite tröst när jag läser "Are men necessary?" av Maureen Dowd. Jag pratar som en Valley Girl, skriver hon, och sen följer en liten dialog med sju "like" i varenda mening. Hon är smart. Det innebär kanske, kanske, att jag - trots mitt språkbruk - inte behöver vara helt korkad.

lördagsmiddag

2007-03-24T19:34:00.000+01:00

Vad bjuder man en matskribent på? Just i dag: smothered pork chops med äpplen, corn bread, majs, gröna bönor, peach cobbler. öl finns i kylen, jag sippar på lite bourbon, vi har supremes på stereon.

Annars: jag är märkligt sugen på den där Astrid Lindgren-boken. Åh, jag saknar Astrid, och jag vill ha fler tanter i offentligheten, tanter som klättrar i träd och räcker ut tungan och ryter till, när helst de har lust.

quiet, or papa spank!

2007-03-24T12:05:00.000+01:00

Den här länken fick mig att skratta så att jag nästan grät i går. Egentligen är det ju inget nytt - när jag väl började googla runt i går insåg jag att det finns massor av sidor med idiotiska, fåniga, vansinniga och fantastiskt roliga serier från typ mitten av 1900-talet - men jag måste bara tipsa alla eventuella läsare ändå. Sidan superdickery.com är gammal och seg, men om man bara orkar vänta ut bilderna är det en guldgruva.

dolly

2007-03-18T22:08:00.001+01:00

You waltz right in the door/Just like you done before/ And wrap my heart 'round your little finger
Lowell sover i baksätet. Det är Karol som kör, mil efter mil, och utanför finns nästan ingenting: sagebrush, öken, stjärnor. En och annan bensinmack, ett par övergivna hus. Det är långt till Vegas från Minidoka County, Idaho, söder om Jackpot märks civilisationen knappt av.

Here you come again/Just when I'm about to make it work without you/ You look into my eyes /And light those dreamy eyes /And pretty soon I'm wonderin' /How I came to doubt you
Det är först mitt i konserten som jag minns: alla de där kvällarna i bilen när jag håller Karol sällskap. För att hon inte ska somna börjar jag fråga ut henne. Och hon berättar mer och mer, om livet på gården, mormonkyrkan, hur hon gifte sig vid sexton års ålder, hur det kändes att sluta skolan och skaffa familj vid sjutton.
"Han kändes som ett par bra skor, ett par som man måste gå in, menar jag. Han var inte riktigt rätt klädd, han gillade inte rätt musik, han pratade för långsamt. Men det fanns någonting där. Det tog bara ett par dejter, så visste jag: det här kan jag nog göra något av."

All you gotta do/ Is smile that smile/ And there go all my defenses/ Just leave it up to you /And in a little while/ You're messin' up my mind /An' fillin' up my senses
Hela vintern lyssnar vi på Dolly, banden går om och om igen i bilen. Och då, när det bara är hennes röst, motorvägen, öknen, så börjar jag förstå hennes storhet. I smyg, självklart bara i smyg, det är tidigt 90-tal och country är fortfarande bara för rednecks och töntar.

Jag är egentligen ingen Dollykännare. Har aldrig varit. Jag kan inte påstå att jag är en av dem som har tjatat om Dollys feministiska cred, hennes fantastiska låtskrivarbegåvning. Men när jag sitter i Globen och hör henne sjunga rader som "how much can a heart and troubled mind take/where is that fine line before it all breaks" kommer jag på mig själv med nynna med i sång efter sång. Inte ens den galna väckelsesången mot slutet kan hindra mig från att bli alldeles rörd, tårögd och lycklig på samma gång.

-------
Veckans finaste citat, från Bust magazine (Sonic Youth-paret frågas ut om deras parenting skills):
Kim Gordon: We watch a lot of Buffy and we watch Gilmore Girls together. I thought Rory was a really good role model. I hope some of that rubs off.
Thurston Moore: She sort of has a fusion of Rory, Buffy and Lindsay from Freaks and Geeks going on.

söndag

2007-03-11T16:22:00.000+01:00

Jag har Punky's Dilemma på stereon, diskmaskinen spinner som en liten katt, resterna av gårdagskvällens fest håller långsamt och säkert på att städas bort. Det är en fin söndag, en av de bästa på länge, tror jag, och inte bara på grund av vårsolen. Det är svårt att inte känna sig upplyft när man har fiffiga, generösa och uppmärksamma vänner, som ger bort sådant som Dolly-biljetter, Evelyn Waugh-böcker (med matchande kopp!) och Whedon-scifi-western Serenity i present.

Just i detta ögonblicket är mitt enda problem i livet att jag inte riktigt vet vad jag vill göra först: se någon av alla nya filmer (Herzog/Kinski? Life is Illuminated?) eller sjunka ner djupt i en fåtölj med skvallerbyttan Rupert Everett.

En sak till, bara: ibland blir jag så väldigt tacksam över att Svenskan kompenserar för sina feministfobiska kolumnister genom att publicera kvinnor som Jenny Nordberg, Karin Thunberg och Anna Larsson.

jag tar tillbaka allt

2007-03-05T23:01:00.000+01:00

blogginlägget igår blev lite väl gnälligt, så illa är det faktiskt inte - det är bara enstaka dagar, när livet känns ganska surt ändå, som elakheterna är nära att ta kål på mig. jaja, jag får ju många snälla samtal också. och fina mejl. och brev!

nu har jag dessutom tagit ett långt bad, jag är lealös och varm och lycklig. bara för att kompensera för mitt deprimerande klagande igår tänkte jag bjuda på en bild på ännu en stumfilmsstjärna: (kopplingen mellan mitt sinnestillstånd och stumfilmer är fortfarande rätt oklar, men det bryr jag mig inte om) den vackra louise brooks. till skillnad från clara bow så var louise brooks nog rätt mentalt stabil - men tillräckligt knäpp för att leva ett utsvävande, härligt, roligt liv.

läsarångest

2007-03-04T14:26:00.000+01:00

ååh, fortfarande kan jag ta så jämrans illa upp av människor som tror att jag har allt, är rik och lycklig och lever det perfekta livet, bara för att jag skriver i olika tidningar. folk som inbillar sig att jag har allting ordnat, att jag har fantastiska framtidsmöjligheter och spännande karriärsplaner, att jag aldrig har behövt oroa mig för min framtid eller min ekonomi. åååh. det är då man vill ringa upp och skrika att jag har jobbat varje sommar sedan jag var.. tja, myndig, att jag typ aldrig har semester, att jag har flyttat tjugo gånger på tio år, att jag bara kan planera mitt liv ett par veckor eller månader i taget. (en framförhållning på sex månader, som jag har nu, känns som ett fantastiskt andrum.) och jag undrar lite om de där läsarna själva minns hur det känns att vara så fattig att man funderar över varje filpaket, varje knippe bananer, om en bussbiljett verkligen är ett befogat utlägg.

visst, jag har aldrig varit ensamstående trebarnsmorsa i tensta, jag har aldrig befunnit mig på absoluta botten ekonomiskt, psykiskt, socialt. jag har alltid haft möjligheten att ringa pappa, och det är självklart ett privilegium. men jag kan verkligen inte identifiera mig med det där lätta, okomplicerade, lyckade glidarlivet som jag anklagas för att ha levt och leva.

(jag kunde inte låta bli att lägga in en bild på makalöst vackra clara bow, hollywoods allra första it-girl. fast, ehm, hon har inte särskilt mycket att göra med mitt inlägg. förutom att hon verkar ha levt ett ganska komplicerat liv.)

göteborg

2007-02-25T22:20:00.000+01:00

Det har visst gått ett år sedan jag sist drabbades av riktig Göteborgshemlängtan. Nu i helgen fick jag en liten släng igen. Det är ju så... hemma, helt enkelt, det är ju där jag bor, egentligen: någonstans mellan Linné och Masthugget, helst. Nära Slottsskogen, på cykelavstånd till allt. Varje gång jag kommer tillbaka och upptäcker att någonting har förändrats blir jag liksom förvånad - det där är ju min stad, mina gator, hur kan jag missa vad som händer där?

Jag träffade en gammal bekant i helgen, som tillbringat fem år i Stockholm men nu flyttat tillbaka till Göteborg - åtminstone för en tid. Hon var nästan löjligt lycklig över att vara på Västkusten igen. Livet är lättsammare i Göteborg, tyckte hon. Gladare. Folk är inte så hysteriskt karriärsinriktade, de har tid att umgås, allt är närmare, billigare, öppnare. Det hela lät förföriskt enkelt och härligt: jag blev med ens sugen på en tvåa i ett landshövdingehus någonstans. Söndagsfikor på Zenit i Majorna, drinkar på Uppåt Framåt, hdk-utställningar, bröd från franska bageriet, cykelturer till Rådasjön och badet vid Smittska udden.

Eller, njäe: jag har ju fortfarande svårt att föreställa mig ett liv i Göteborg, åtminstone just nu. Nästan alla jag bryr mig om har flyttat därifrån. Och även om gänget som är kvar bland annat innehåller kära Lisa, och mina syskon - som får mig att skratta mer än några andra människor, tror jag - så måste jag nog inse att jag har större chanser att hitta det där roliga, kreativa, sociala livet i Stockholm än någon annanstans.

the love and the cookies

2007-02-19T18:58:00.000+01:00

Under de senaste veckorna har jag gjort en trevlig upptäckt: jo, gilmore girls var faktiskt riktigt bra en gång i tiden. snacket satt. Rory kändes... osannolik, men ändå trovärdig. och Lorelai var sympatisk, trots det ständiga babblandet och alla neurotiska drag. Vi drog igenom säsong ett på några dagar, och nu är vi mitt inne i säsong två: Jess har dykt upp i stars hollow, Rory är fortfarande ihop med Dean, det är upplagt för dramatik. Rory och Lorelai (och Luke!) har varit den perfekta anledningen att pausa mitt i flyttstöket.

Samtidigt försöker jag beta mig igenom säsong sju, och det är rätt plågsamt i jämförelse. Lorelai pratar på som vanligt, men snabbare, mer, och hon verkar ha allt mindre att säga. Rory är lika kär som vanligt i sin Logan, trots att han sällan är där och man aldrig riktigt har fattat vad det är hon ser i honom. Luke har gått från sitt kärva, sympatiska jag till någon slags stadig, engagerad farsa, men eftersom man aldrig fick följa med i förändringen är det svårt att glädjas åt hans nya, mogna personlighet.

Hela säsong sex-Luke var mysko: i ena stunden var han vansinnigt kär i Lorelai - sedan slutade han plötsligt bry sig. Och säsong sju-Luke är inte heller särskilt trovärdig. När Lorelai gick och gifte sig med Chris var han sval och artig mot henne - men när Chris dök upp utanför Lukes diner blev det plötsligt slagsmål. Varför? Om poängen är att visa att Luke fortfarande älskar Lorelai - varför syns inte det mer i deras scener tillsammans?

Och nu är det alltså meningen att Lor och Luke ska bli ihop igen. Äktenskapet med Chris knakar i fogarna. De senaste avsnitten fokuserar på att Chris är barnslig och omogen, medan Luke är stadig och solid som ett mindre ... berg.

Jag kan inte låta bli att vara lite irriterad över att manusförfattarna har lyckats sumpa en så charmig serie. Förutom alla konstiga twistar och personlighetsförändringar är jag lite ilsken över deras syn på kärlek: det finns en, bara en, person som är den rätte/a. Kärlek, tid, engagemang, uppoffringar, gemensamma upplevelser spelar ingen roll. På det sättet har både Luke och Chris kunnat tråna efter Lorelai i åratal, ingen annan kvinna har egentligen haft någon chans, båda har trott att just hon är den enda för dem, oavsett hur roliga, vackra och charmiga kvinnor de har dejtat genom årens lopp. (Hah. Visst, jag tror att folk kan gå runt och vara småförälskade i människor de aldrig blir ihop med under många, många år, men jag tror också att riktiga förhållanden oftast väger tyngre än gamla avståndsförälskelser.)

Och på samma sätt har Lorelai alltid varit för fäst vid Luke för att ge någon annan en riktig chans. I gg-världen skulle Lorelai och Chris a l d r i g kunna bli rätt för varandra, eftersom hon vill ha en mogen, stadig man och han är omogen - problemet är detsamma, år efter år.

Äsch, jag vet inte vart jag vill komma, mer än att jag gillar Chris - det är en skön karaktär och en bra skådis, han är värd en bättre storyline.

ägandelycka/hasjuka

2007-02-19T11:48:00.000+01:00

Det är märkligt vilka psykologiska effekter ett stort lån kan ha. Plötsligt känns alla andra ekonomiska åtaganden överkomliga, enkla, lättviktiga - en matta för några tusenlappar känns ungefär lika mycket i maggropen som ett tandborstköp. Jag är ändå fast i grottekvarnen, banken äger mitt liv, så vad spelar det för roll om jag skuldsätter mig lite till?

Fast kanske är det bara nu, när jag kan gå runt i mitt blankskinande hem och skåda ut över travarna av lådor (böcker, böcker, böcker, skivor, böcker, gamla sovsäckar, böcker - ja, ni fattar. detta är fjärde flytten på raken som vännerna har klagat över boklådorna. vi, särskilt jag, lovar att rensa. sedan köper vi några till.) som jag känner så här, jag vill bara fortsätta att fylla alla rum med fina saker, det där med pengar känns härligt avlägset. kanske, kanske (nja, antagligen, förmodligen) har det någonting att göra med att jag än så länge inte har behövt bry mig om en enda avbetalning.

Jag vill ha sköna balkongmöbler, jag vill ha vackra lampor och stora gröna växter och fluffiga mattor och smarta teknikprylar. och sedan vill jag gärna hyra en fiffig stylist, som till exempel söta Lisa.

Annars: jag har tre stora tulpanbuketter hemma. härligt. och jag har fått ett gäng märkliga prydnader i födelsedagspresent, jag som absolut inte är någon prydnadsperson, den ovanligaste nog en tavla med mitt födelsedatum på baksidan. uppenbarligen är det någon slags familjetradition att skriva upp nyfödda bebisars födelsedatum, inte i någon familjebibel, men på baksidan av en tavla som sedan ges till ungen i fråga vid något lämpligt tillfälle. fråga mig inte var, hur eller när traditionen började. men den är tillräckligt konstig för att jag nog ska vilja föra den vidare.

praktikantleendet

2007-02-02T17:48:00.000+01:00

Det var kanske för något år sedan jag lade märke till det för första gången. En ung grabb kom emot mig i korridoren och log, vitt och brett, mot allt och alla. Oj, tänkte jag, vilken glad typ. Sedan såg jag hans foto på en anslagstavla, under ordet "praktikant".

Härom veckan hände samma sak igen. En helt okänd tjej, kanske 19 år, log välvilligt och höll upp dörren åt mig när jag kom till jobbet på morgonen. Jag har sett henne några gånger sedan dess, hon ser alltid glad, söt och vänlig ut. Trevlig typ, tänkte jag. Sedan såg jag hennes bild på en anslagstavla under ordet "praktikant".

Jag har inget emot leende, glada praktikanter - tvärtom. Folk borde vara glada för att jobba på den här arbetsplatsen, särskilt de som har lyckan att vara över 35 och har ett fast jobb. Men jag kan inte låta bli att känna en smula - ömhet, kanske? - mot de leende praktikanterna. Jag har ju varit där själv. Praktiserat. Jobbat längre än nödvändigt. Ställt dumma frågor. Försökt göra mig oumbärlig. Sedan, plötsligt, beslutade sig någon för att ge mig lön för att göra ungefär samma sak. Sedan har jag betat av en arbetsgivare till, och en till, och en till.

Men fortfarande känns det som att jag är extremt nära att halka tillbaka igen. Gå runt i korridorerna bakom någon handledare. Le vänligt, dagarna i ända, för att få någon, någonstans, att lägga märke till mig och ge mig lön.

uppdatering

2007-01-20T12:45:00.000+01:00

Vad jag har gjort på sistone:

Sett på Dexter. Michael C Hall är bedårande när han går runt och ler och försöker vara, tja, normal.

Spelat det härligt fåniga spelet We ‹3 Katamari. Häromdagen rullade jag ihop hela Tokyo, Manhattan, Godzilla och den förbjudna staden till en vacker, stor boll. Jag kände mig mycket stolt och nöjd.

Jobbat. Haft bildningskomplex. Känt ett akut sug efter kunskaper i arabiska och japanska - eller åtminstone ett par tusensidiga, torra statsministerbiografier. Sedan har jag gått hem och läst lite i Marisha Pessls "Special Topics in Calamity Physics". Marisha är en 29-årig ex-modell som bor med sin lyckade IT-snubbe till man i en fantastisk våning på Manhattan. Omslaget till hennes bok är rosa, med rosor (och en liten blå undulat).

Ätit brunch hemma hos matnörden A, som lägger i färsk spenat i omeletten och mixar den köpta clementinjuicen med färskpressade apelsiner. Mmmm. Alla borde ha åtminstone en matnörd i vänkretsen.

Börjat leta efter tyger, sängar och byråer till vår nya lägenhet. Tackat nej till två kvalificerade, roliga sommarjobb - en konstig känsla. Längtat, mycket, efter bredband.

Fem anledningar till lycka

2006-12-23T16:55:00.000+01:00

Det var på spårvagnen på väg hem jag insåg att jag faktiskt kände mig lugn och lycklig, att någon slags julfrid hade lägrat sig. Kanske beror det på följande:

1. julsånger, fyrstämmigt, i rummet bredvid. live, bör kanske tilläggas. körövning.

2. på vägen hem mötte jag en pojke, kanske fyra år, som fraktade hem familjen julgran på sin tramptraktor. pappan gick bredvid och smålog, men pojken bevärdigade honom inte ens med en blick. det här var hans projekt, nej - hans plikt! granen skulle hem, fort. tramp-tramp-tramp-tramp.

3. jag träffade på en högstadiebekant i en kassakö idag. det går bra för honom, verkar det som, håret är mörkare än sist, annars ser han ut som när han var tjugo. han syns ibland i olika reklamfilmer och har fyra-fem olika teaterprojekt på gång. när jag berättade om min vardag var han sådär lagom ointresserad, jaha, är det kul?, inga komplimanger, inga förolämpningar, inga undringar om kollegor och ansvar och lön. åhå så skönt.

4. julklapp till mig själv: martina lowdens "allt". sidorna har guldkanter. hela boken är full av listor och litterära referenser och små fragment av dialoger. det är tokpretentiöst och ibland lite småtråkigt men ofta roligt, roligt, roligt. och galet smart.

5. pianoklink till frukost. ett hem utan piano är inte ett riktigt hem. jag har inte bott i ett riktigt hem på snart tio år.

bloggleda etc

2006-12-21T19:42:00.000+01:00

Nu måste jag nästan blogga - annars kommer Konrad att stryka mig från länklistan, och då sjunker mitt läsarantal från typ fem till... två. Jaja, jag får ju vad jag förtjänar, jag har varit extremt usel på att blogga under hösten. Det har bara varit så mycket annat i vägen - brist på bredband, tid och inspiration, inte minst.

Fortfarande är jag en hyfsat manisk bloggläsare. Fortfarande kan jag inte låta bli att surfa runt på typ tjugo-trettio olika bloggar under en vanlig arbetsdag (och varje gång är jag en aning tacksam över att jag har ett jobb där sådant faktiskt anses helt okej). Men på sista tiden har det börjat klia i mig. Det är inte själva formen jag är trött på - utan innehållet i min bloggdiet.

Jag är till döden trött på hastigt påkomna åsikter, kotterier, plötsliga "trender" som "alla" pratar om men som egentligen bara har sin storhetstid i kommentarerna på tre-fyra mediebloggar. Nu längtar jag efter tyngd, djup, hårda fakta. Rejäla, trista grävjobb. Pålitlig statistik. Artiklar om händelser och företeelser som verkligen betyder något, som ändrar livet för människor.

Jag har till och med börjat bli sugen på småstadstidningar, lokalredaktioner, texter som lyfter upp det vanliga, enkla, lilla. Hellre än välskriven, rak text om ett luciafirande i Vadstena än ännu en krumbuktande Rodeo- eller Bon-analys om hur det modernaste av allt finns i historien. Det är lite besvärande när 20-somethings upptäcker Fitzgerald och Hemingway, bildning light, och tror att deras kärlek innebär något nytt, en spännande trend, att de är först med att behandla finkulturen som en subkultur bland andra. Det är så lätt att bli bländad av självsäkerhet, av snygga formuleringar och populärkulturella referenser - men eftersmaken är fadd. Som om man hade ätit sig mätt på sockervadd.

Äsch. Jag kan ju bara låta bli att surfa så mycket, egentligen har jag ju annat att göra. Rapporter och sånt att läsa, jobb att utföra.

Annars... annars håller jag på att beta mig igenom novellsamlingen "Before Gatsby: the early years" som jag nästan hade glömt av där den stod i bokhyllan. Samlingen är trevlig, Fitzgerald hade en viss lyskraft även när han bara skrev för pengar. Och så funderar jag lite på Malcolm Gladwells "Blink" som jag just tog mig igenom, om kraften i de snabba besluten och på alla tillfällen när intuitionen har lett mig rätt och fel.

Och jo - jag ser verkligen fram emot Capra på lördag - det går inte att låta bli att gråta till "Livet är underbart", hur många gånger man än ser den. (någon dag måste jag också lösa mysteriet med uttrycken hee-haw! och hot dog!)

torsdag

2006-11-16T15:58:00.000+01:00

Nästan varje konsert jag går på slås jag av samma sak: hur rara alla ser ut, hur mjuka och liksom vänliga. Indiepojkar och snedluggsflickor i flock får mig att tänka på kanelbullar och mjölk, ändlösa fikastunder på Krasnapolsky och kafé Tintin, tider när vinterns filmfestival var meningen med livet.
Själv känner jag mig nästan lite hård och stel. Gammal. Blasé. När Sufjan kommer upp på Berns scen i sina bedårande vingar dagdrömmer jag inte ens om att stå där på scenen bredvid honom. Ännu mindre om att hångla upp honom.
Jag tänker snarare: hur länge kommer det att vara så här? Hur många gånger till kommer vakterna att fråga efter leg? Hur länge kan man hänga bland 20-åringarna utan att känna sig patetisk?
Och ibland också: är det så här det känns, strax innan man tröttnar, innan man går hem, ser en film till, läser en bok?
Bekvämligheten håller långsamt på att ta över. De där långa människorna som alltid ställer sig rakt i mitt synfält stör mig allt mer. De där dyra drinkarna och snygga barerna är inte så spännande längre.
Ändå är jag långt ifrån missnöjd. Jag gillar mitt yngre-medelålders-liv: middagarna har blivit godare, kläderna något dyrare, resorna en aning lyxigare. Jobbet svårare, men faktiskt också roligare. På luncherna diskuteras Babel och Pickwickklubben och Danielsson och depressioner och den stora kärleken, högt och lågt, utan restriktioner. Kanske är jag på väg att landa i något nytt, något bättre.

semester

2006-10-18T16:09:00.000+02:00

Igar holl regnet och vinden pa att spola bort hela on. Idag har det mojnat. Allt som aterstar fran gardagens vansinne ar polar pa asfalten och en och annan omkullvalt blomkruka.
Kladbutikerna haller fortfarande stangt. Men turistbutikerna verkar ha oppet, allihop. Som av en tyst overenskommelse: ingen ska behova lamna on utan att ha fatt sitt behov av krimskrams, billiga skor, kryddor och raki tillfredsstallt.

Har och var ser man stadens studenter. Manga ar pafallande snygga. Med langa kappor och vinterjackor kryssar de runt, pratar, bar pa bocker. Snart ar staden deras. Turisterna ar pa vag ut, det marks. De som finns kvar har samlats i gamla stan: amerikanska pensionarer i grupp, rodlatta tyska barnfamiljer, hela flockar av nordiska tonaringar. Manga ar fortfarande sommarkladda, i shorts och sandaler, fast luften smakar svensk september.

Hela upplevelsen skulle kunna vara deprimerande. Men just idag kanner jag mig markligt upplyft. Under hela veckan har det varit nastan ode pa stranden, ocksa under dagarna med sol. Alla forsaljarna verkar uttrottade efter en lang sommar. Bara ett par har fortfarande tillrackligt med energi kvar for att forsoka lura in turisterna till just deras butik, deras taverna. Jag kan strosa fritt, ata for mig sjalv, lasa i timmar pa sma halvtomma kafeer.

Och laser gor jag, timme ut och timme in. Jag fick med mig nastan allt det dar jag har velat lasa sa lange men inte hunnit med: Ian McEwans Saturday, Jared Diamonds Undergang - tja, en trave. Men bast av allt, mest gripande, har hittills varit Caroline Mooreheads Human Cargo. Om flyktingar i Liberia, vid gransen mellan USA och Mexico, pa Lampedusa och Kanarieoarna. Den satter sig pa hjarnan, som en envis och storande melodi. Tankarna gar hela tiden till havet och till batarna som ar pa vag, standigt, soderifran.

avundsjuka

2006-10-02T14:24:00.000+02:00

Kan någon ens bli snyggare än så? Sofia Coppola fotograferad av Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin. Tack Anna!

en orgie i trams

2006-09-27T13:00:00.000+02:00

Jag tror aldrig att jag har sett så här många amerikanska tramsfilmer under så kort tid förut. (Och då äger jag och pojkvännen ändå en ganska rejäl samling fåniga amerikanska high school- och collegefilmer.) Det började, som sagt, med Talladega Nights i förra veckan.

Sedan råkade vi halka in på Little Miss Sunshine på Loews i fredags kväll. Det var en glad överraskning. Filmen handlar, i korthet, om sjuåriga Olive som vill ställa upp i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine. Av olika skäl får hon hela familjen - som består av en smått manisk pappa, spelad av Greg Kinnear, en småneurotisk mamma, spelad av Toni Collette, en surmulen och stum Nietsche-fixerad storebrorsa, en vulgär farfar och en svårt deprimerad morbror (Steve Carell) - med sig på den långa resan till tävlingen. Givetvis uppstår hinder på vägen, givetvis hamnar familjemedlemmarna i en massa konflikter, men trots att filmen är rätt förutsägbar på sina ställen är den ovanligt charmig, och slutet, själva skönhetstävlingen, är något av det roligaste jag sett på bio i år.

Jonas undrade för ett tag sedan vad vitsen är med Greg Kinnear - nu tror jag att jag vet det. Kinnear har potentialen att vara the all-american guy, killen med snedbena och grop i hakan och snygga drag, men samtidigt går det inte att komma ifrån att han är något av en tönt. Hans karaktärer kan vara hur osympatiska som helst - ändå är det svårt att inte känna någon slags sympati för honom. När filmen var över kunde jag inte låta bli att vilja se mer av Kinnears karaktär - det hade jag inte förväntat mig.

På flyget visades en annan av höstens kanske allra fånigaste komedier: Nacho Libre med Jack Black. Sydsvenskan m fl sågade den - jag tycker nog att den är värd åtminstone en regnig söndagseftermiddag.

Och i går kväll var vi för jetlaggade för att göra någonting annat än att slöa i soffan och titta på ett av våra senaste dvd-fynd, Wet Hot American Summer, som handlar om ett dygn på summer camp - sista dygnet, när allt ska hända (och gör det). Gick den någonsin upp på biograferna i Sverige? Om inte - varför?

Skådisarna är ju fantastiska: charmige Paul Rudd (som storhånglande badvaktsäckel), alltid lika älskvärda Janeane Garofalo, David Hyde Pierce, Bradley Cooper, Michael Ian Black, SNL-veteranerna Molly Shannon och Amy Poehler... Filmen är absurd, konstig, vulgär, ibland helt surrealistisk, och samtidigt så varm, kärleksfull och rolig att jag önskar att jag hade tusen exemplar att ge bort till folk. Enligt Degrell ligger samma gäng också bakom tv-serien Stella - bara det är skäl nog att försöka leta upp serien på nätet.

tre skäl att fastna i tv-soffan

2006-09-26T15:59:00.000+02:00

1. Dexter.
Michael C Hall spelar Dexter Morgan, en man som hjälper polisen att hitta mördare på dagarna och går på egen mördarjakt på fritiden. En mördar-mördare, kort sagt. Jag lyckades gå förbi jätteaffischen med hans ansikte på Times Square flera gånger i förra veckan innan jag insåg att det faktiskt var David, älskade Six Feet Under-David, som hängde där. Blicken, frisyren och skäggstubben lyckades lura mig totalt. Jag ser fram emot förvandlingen.

2. 30 Rock.
Alla verkar älska Studio 60 on the Sunset Strip. Och visst är serien lovande - allt Aaron Sorkin gör är genomarbetat, smart och snyggt. Men jag ser nästan mer fram emot NBC:s andra tv-tv-serie: Tina Feys tolkning av livet bakom kulisserna. Kortare, lättsammare, kanske roligare? Den 11 oktober är det i vilket fall USA- premiär. Och, just det, Alec Baldwin är med, den stiligaste och konstigaste av Baldwin-bröderna.

3. Brothers and Sisters
Jag behöver en ny sappy familjedramaserie att följa. Den här verkar lite halvintressant - uppenbarligen var den så strulig att producera att sympatiska Buffy-producenten Marti Noxon hoppade av. Men jag kan inte låta bli att hoppas en aning på Brothers and Sisters, trots allt - Calista Flockhart (som konservativ radiopratare), Rachel Griffiths och Sally Field är en charmig trio. Premiären var i söndags, nu måste jag bara hitta filen någonstans...

abracadabra, homes

2006-09-21T17:35:00.000+02:00

Efter att jag sett trailern för "Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan" i går kväll trodde jag nästan inte att jag kunde skratta mer. Efter två sekunder skrattade jag så mycket att jag grät. När trailern var över halvlåg jag i stolen, med mascara nere vid hakan. Jag har sett korta youtube-trailers förut, men det här var minst två-tre snäpp vassare. Plötsligt förstår jag varför de 924 imdb-recensenterna har gett filmen 9,2 i betyg.

Men sen började Talladega Nights: the Ballad of Ricky Bobby... och, tja, den var också fantastiskt rolig. Will Ferrell och Sacha Baron Cohen i en och samma film kan ju inte bli så misslyckat. Men en trevlig överraskning var att alla karaktärer runt omkring också får en chans att visa sin komiska sida: John C Reilly är makalös som Ricky Bobbys dumma bästis, och till och med sockersöta Leslie Bibb spelade så bra att hon lyckades få mig att glömma att hon blev känd som Brooke i Popular.

Annars... annars är allt toppen. Bara gårdagens smothered pork chops och bbq ribs på Sylvia´s, inte långt från Apolloteaterna på 125:e gatan. var värda biljetten hit.

aw, ma, I love him awful

2006-09-15T15:20:00.000+02:00

det finns någonting så nästan osannolikt härligt i de där dagarna när man precis är på väg att resa någonstans - eller precis har kommit fram. tanken att: bara om ett dygn är jag där, i en helt annan verklighet. just de dagarna känns det som att det mesta är möjligt, som att ens lilla korta liv har hur mycket potential som helst.

okej, i det här fallet är det lite mer än ett dygn kvar tills jag verkligen har nått någonstans. om ett dygn är jag i bästa fall någonstans ovanför newfoundland. men snart efteråt, väldigt snart, har vi kommit fram och lämpat av våra väskor i east village och tja, är där. Vi kommer lite för sent för att hinna med helgens bokfestival i Brooklyn, men det gör inte så mycket. Allt vi vill är ju att strosa, hänga lite, gå på en eller annan konsert, ligga på gräset i Central Park, äta färska pretzels, kika efter Woody på Upper East Side och drömma om den där femman på Central Park West.

i går satt jag och funderade över hur många av mina favoritböcker och favoritfilmer som utspelar sig på Manhattan eller i krokarna, men listan i mitt huvud blev snabbt så löjligt lång att jag fick lägga av. Istället satte jag på Mångalen, makalöst charmiga Mångalen som jag måste ha sett minst tusen gånger på regniga söndagar under gymnasiet. Och som vanligt önskade jag att jag kunde flytta in i det där huset i Brooklyn. Jag köper till och med överdramatiska Nicholas Cage:

Ronny Cammareri: Loretta, I love you. Not like they told you love is, and I didn't know this either, but love don't make things nice - it ruins everything. It breaks your heart. It makes things a mess. We aren't here to make things perfect. The snowflakes are perfect. The stars are perfect. Not us. Not us! We are here to ruin ourselves and to break our hearts and love the wrong people and *die*. The storybooks are *bullshit*. Now I want you to come upstairs with me and *get* in my bed!

you look great

2006-09-12T15:38:00.000+02:00

dustin hoffman ska göra reklam för kappahl. jag tar det igen: dustin hoffman ska göra reklam. för kappahl.

Jag vet inte riktigt vad man ska tycka. På något sätt är det lite skönt att Dustin ser lite halvstilig ut på bilderna - under de senaste åren har han varit alldeles för muppig, den där grå hockeyfrillan hade inte varit klädsam för någon - men, ändå: kappahl.

Den här fixeringen som jag har vid typ 70-åriga män är kanske lite löjlig. (Dustin är iofs inte 70 än, han fyller först nästa år.) Men det är ju inte de 70-åriga skådisarna jag är så fäst vid - utan vilka de var på 70-talet. Nu saknar jag 70-tals-dustin ännu mer. Dustin Hoffman från Lenny, All the President's Men, Maratonmannen, Kramer vs Kramer. Vem fyller ut hans skor nu?

stora robotar och små apor

2006-09-11T18:51:00.000+02:00

Bons robotreportage är riktigt sympatiskt, väl värt de 59 kronorna som tidningen kostar. Men varför har de valt en så snäll bild på Giant Torayan? Han är ju allra bäst när han sprutar eld. En 7,5 meter hög robot som dansar, sjunger, sprutar eld och bara tar order av barn – det är ju alldeles uppenbart att skaparen är ett geni.

Någonting som inte är så genialiskt, men lite myssympatiskt, är Martin Luuks små häften, nu senast det långa Andres-brevet "Kära ballongis." Jag läser, ler lite grann - särskilt när jag ser att han har undertecknat med "Väike Ahv", lilla apan. Men samtidigt... varför? Vad gör han när han inte ger ut små Loyal-trycksaker? Jag känner mig lite lurad när jag har läst klart, undrar varför människan inte skriver sina charmiga men ganska menlösa brev i bloggform istället.

Annars... annars är allt löjligt bra. Jag är ledig, för första gången på evigheters evighet, och det är fantastiskt fantastiskt härligt. Idag har jag legat på soffan och läst Bradley K Martins tjocka "Under the Loving Care of the Fatherly Leader – North Korea and the Kim Dynasty" och trots prettofaktorn så har jag mest bara myst.

Afterlife

2006-08-24T11:46:00.000+02:00

En varning: nu gör jag reklam för Salon igen. Men vem skulle inte vilja se den här tv-serien?

(Greg Gutfeld is an American writer living in London. Former editor of Men's Health, Stuff and Maxim UK, you can visit him at Dailygut.com.)

"We're here, we're dead, get used to it." This series focuses on the aftermath of a worldwide zombie uprising of 2007, triggered by a sexually transmitted virus that renders its victim physically dead, but still conscious and fully capable of carrying on "living." The key difference: They have no pulse, they smell, and without formaldehyde, they decompose.

The characters include a staunch right-wing politician, Zachary Haims, who wants to corral the "zombie trash" into a separate state (a small one like Vermont). Little does he know that his son, Brendan, is dating a beautiful 18-year-old zombie named Tess.

Josh is a 24-year-old undead activist who tries to work within the system, while his undead stepbrother, Len, prefers to do things more radically. Rejecting the politically correct "post-life" description, he calls himself a zombie, and belongs to the radical organization ROMERO. It doesn't stand for anything -- it's simply named after their patron saint, George Romero. The director, meanwhile, finds himself a target of abuse from other undead organizations, and ends up moving to Grenada, where he lives in a constant state of fear.

One elderly zombie grandmother named Rosie possesses the fire and spunk that gets her into regular trouble, including the time she refuses to give up her seat on the bus to a fat, living businessman. She spends her time educating children on the stereotypes attached to the post-livers: that they are cannibalistic, that they are lazy, or worse, that they are really alive but simply "acting dead to get free stuff like welfare."

your girl is lovely, hubbell

2006-08-18T16:43:00.000+02:00

Darling Robert Redford fyller 70 idag. Det är konstigt att tänka sig att han faktiskt är lika gammal som Woody Allen. Allen har ju alltid verkat vara minst 40, 50 år - hur mycket han än har tränat, hur mycket han än har omgett sig med yngre kvinnor.

Men Redford, däremot, är fortfarande en golden boy. Åtminstone i mitt huvud. Och det beror nog mest på en film, den härligt bitterljuva "The Way We Were".

Okej, jag vet, det är en film som det är lätt att såga, en typisk chick-flic, en såsig romantisk röra. Men jag älskar den ändå. Redford är Hubbell Gardner, jock-killen med skrivartalang. Den kvinnliga huvudpersonen, Katie Morosky, spelas av Barbara Streisand. Katie är obekväm och politiskt engagerad och efterhängsen och egentligen bara måttligt snygg. Men hon är stark och smart och egensinnig och målmedveten, en tuff kvinnlig karaktär som de flesta romcoms lider en sorglig brist på.

Första gången jag såg den var som 16-årig utbytesstudent i Idaho. Min värdmamma och värdsyster kunde varenda replik, varenda vändning, och till slut satt jag också och grät i soffan.

För några år sedan hoppades jag på en liten renässans för filmen, när Mr Big förlovade sig med Natasha (säsong två av SATC, avsnittet Ex and the City) och Carrie sade hejdå med Streisands slutreplik:

Carrie: ”Your girl is lovely, Hubbell”.
Mr Big: ”I don’t get it.”
Carrie: ”And you never did.”

(Mot slutet av avsnittet inser Carrie att hon är som Katie, för komplicerad och krävande för män som Hubbell eller Mr Big.
"The world is made of two types of women -- the simple girls and the Katie girls." Det är ett fint avsnitt, kanske ett av de bästa under SATC:s historia.)

Men fortfarande verkar det inte vara möjligt att köpa The Way We Were på någon svensk dvd-sida. Jag önskar så ibland att jag hade den hemma i hyllan.

so long, Bruno

2006-08-16T08:58:00.000+02:00

Marie: Everybody thinks they have good taste and a sense of humor but they couldn't possibly all have good taste.
Marie: Restaurants are to people in the 80's what theatres were to people in the 60's. I read it in a magazine.
Jess: I wrote that.
Marie: Get out of here.
Jess: I did.
Marie: Where did I read that?
Jess: New York magazine
Harry: Sally writes for New York magazine
Marie: I've never quoted anything from a magazine before in my life. That's amazing - don't you think that's amazing? And you wrote it?
Jess: I also wrote "Pesto is the Quiche of the 80's."
Marie: Get over yourself!

Bruno Kirby 1949-2006

dagens lunchspaning

2006-08-10T15:00:00.000+02:00

narknoi, odengatan, tolvsnåret: stig larsson sitter tre bord bort. ensam. panodilblek. vit yvig lugg. vit, stor, ostruken skjorta. fortfarande snygg som fan.

fredagslycka

2006-08-04T17:16:00.000+02:00

en färdig flytt kan verkligen göra under. idag är jag glad och nöjd med allt, trots att vi fortfarande vadar i kartonger och lever med ett icke-fungerande kök. det här har dessutom varit en dag full av små glädjeämnen, som

1. lunchtid, medborgarplatsen: jag är stressad, svulten, står i kö till falafelstället. bredvid står en ung mamma med en typ treårig son. grabben har på sig en inochutvänd rödblå dräkt och petar in små falafelbitar genom hålen i sin mask. genom tyget kan jag skymta ett svart nät. "Spindelmannen?" frågar jag med ett leende. Grabben tittar på mig, ilsket. "Daredevil," svarar mamman snabbt. åhå, jag älskar seriefixerade barn.

2. imdb, lunchsurfning: Sarah Michelle Gellar har inte dött, hon filmar. Massor. Till exempel The Girl's Guide to Hunting and Fishing - en av få chiclit-böcker jag stått ut med på senare år. Melissa Banks andra, the Wonder Spot, är inte alls lika charmig - men guiden är riktigt läsvärd. Och jag hade inte stått ut med tanken på att Buffy skulle ha avrundat sin karriär med Scooby-Doo.

onsdagsangst

2006-08-02T17:25:00.000+02:00

oftast är jag så nöjd, så nöjd över att ha ett skrivjobb. men ibland - som idag - önskar jag mig bara bort, vart som helst, bara jag slipper tt-listor och lunch-ekot. för jävlar! vad trött jag är på det ständiga uppslagsletandet, alla rapporter, uttalanden, möten, seminarier, kommentarer, lösryckta citat, blogginlägg, tv-reportage, dokumentärer, filmer, allt detta som ingår i det så kallade nyhetsflödet, allt joxande, allt spel, alla debatter och diskussioner och eldiga inlägg och mesiga försvarstal, alla anklagelser och motanklagelser, alla långa poänglösa utläggningar, alla trista formuleringar, alla beklaganden och urskuldanden, alla finslipade tal.

jag vet, jag vet, oftast älskar jag ju nästan allt det där. Men ibland - som idag - vill jag bara vara någon annan, gärna vackra vackra Anne Sexton (fast helst vill jag vara lyckligare, förstås) och skriva makalösa dikter om sagor.

liten uppdatering

2006-07-31T17:40:00.000+02:00

åh, precis när man är på väg att ge upp dyker de upp som från ingenstans: vänner som kånkar ofantliga mängder böcker upp för tre trappor, vänner som dukar upp indisk hämtmat i ett kalt och tomt kök och sedan lämnar över sina bilnycklar, vänner som säger: "men självklart ska ni låna min lägenhet!"

Jag som trodde att vi var ensamma kvar i Stockholm.

Annars: tja, Brandon Routh är rätt söt när han petar upp sina glasögon på det där Reevesiga sättet (även om karaktären i sig är småtrist, Clark Kent kommer aldrig att kunna mäta sig mot Peter Parker). Men kunde de inte ha hittat en tuffare, skarpare Lois?

nobody, not even the rain

2006-07-27T17:11:00.000+02:00

Woody Allen har blivit gammal - eller nja, åtminstone 70 - och det verkar inte ha gjort honom ett dugg mindre gubbsjuk eller fixerad vid döden. I en fin liten Washington Post-artikel berättar han om sitt liv och varför han pysslar med film egentligen (mest som terapi, visar det sig). Insikterna flödar, på ett skönt - och torrt - Allenskt sätt:

"He dislikes looking back, if only because his life seems wispy to him in hindsight and death is a punch line that turns the past and present into cruel farce.

'It's like the two trains at the beginning of my movie 'Stardust Memories,' " he says. "There's a train with these gorgeous winners on it, and a train with all the losers in it. You want to be on the train with the winners, but five minutes later, you're pulling into the same depot. My 70-plus years will be spent better than those of a beggar on the streets of Calcutta. But we'll wind up in the same place."

Apropå Allen, eller egentligen kanske mer apropå ee cummings: jag läste Konrads utläggning om In Her Shoes härom dagen, och det slog mig att jag har glömt större delen av filmen, men det smetiga slutet, där Cameron Diaz läser en romantisk dikt, sitter kvar. Ni vet, den här:

i carry your heart with me (i carry it in
my heart)i am never without it(anywhere
i go you go,my dear; and whatever is done
by only me is your doing,my darling)
i fear
no fate(for you are my fate,my sweet) i want
no world(for beautiful you are my world,my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life;which grows
higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart

i carry your heart (i carry it in my heart)

Allt är ee cummings fel, tror jag. Han fastnar. Jag kan inte se Allens Hannah och hennes systrar utan att ha Somewhere i have never travelled ringandes i öronen i flera dagar, dikten som slutar med:

(i do not know what it is about you that closes
and opens; only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody,not even the rain, has such small hands

Jag vet inte varför jag smälter för den, jag kan bara inte låta bli. Men det är lite skönt, på något sätt, att Edward Estling Cummings skrev annat också. Som det här:

the boys i mean are not refined
they go with girls who buck and bite
they do not give a fuck for luck
they hump them thirteen times a night

one hangs a hat upon her tit
one carves a cross on her behind
they do not give a shit for wit
the boys i mean are not refined

they come with girls who bite and buck
who cannot read and cannot write
who laugh like they would fall apart
and masturbate with dynamite

the boys i mean are not refined
they cannot chat of that and this
they do not give a fart for art
they kill like you would take a piss

they speak whatever's on their mind
they do whatever's in their pants
the boys i mean are not refined
they shake the mountains when they dance

skvalptankar

2006-07-25T22:02:00.000+02:00

Min blog är fylld av trams, märker jag. Småsaker som liksom flyter runt, skvalptankar, sånt där som är tillräckligt enkelt och trevligt för att uttryckas på ett par minuter. Hej, jag har sett en film, jag har läst en bok, här är min åsikt. Eller åtminstone en av mina åsikter.

Jag kan lätt bli rätt trött på mig själv. Fast å andra sidan - mycket av min tid går nog åt till skvalptankar. I veckan har jag bland annat tänkt på att:

Politiska konstnärer är ofta så trista, så övertydliga, så politiskt naiva att man får spatt. Paul McCarthy, hyllad legend, rosad i nästan alla stora svenska dagstidningar, hur kan någon någonsin ha blivit omskakad eller chockad av honom? En man som juckar mot ett träd symboliserar - tadaa! - patriarkatet som våldtar naturen. Han filmar förvridna människor täckta i ketchup och majonnäs, för att symbolisera den amerikanska överkonsumtionen yada yada. I intervjun som vevas runt på Moderna slänger han ur sig signalord som patriarkat och fascism och konsumtion och jag blir lite förvirrad och en aning road men mest... uttråkad. Jag vill ha politisk konst med lite humor och subtilitet, var finns den?

Journalister är ett snällt släkte. Åtminstone när de kommer i flock så här mitt i sommartorkan och konfronteras med glada statsråd: en Hans Karlsson i illigt tomatröd piké, en solbränd Ringholm i sobrare mörkrött. Frågorna är snälla och artiga, sällan konfrontativa. Fast allra mesigast är nog jag, jag bläddrar i mina rapporter, känner att jag måste ha full koll på varenda kommatecken för att kunna ställa en informerad fråga eller två. Om ens det. Och medan jag sitter där, bläddrande, och funderar på den smartaste, vassaste frågan att ställa brukar mina tankar dränkas i utrop som "Kan du inte berätta lite mer om det där förslaget?" Det är kanske inte så vasst, men garanterat mer effektivt än att hålla käften.

Libanon. Åh, fan, Beirut. Jag läser bloggar från staden och blir imponerad över hur vissa klarar av att hålla huvudena klara, även när de själva blir attackerade och beskjutna. Glad och lite rörd av att läsa om hur människor tar sig runt, går till frisören, fixar med sina kläder, håller livet i gång. Missförstå mig inte nu: jag är för Israel, på en massa sätt. Men åh, ibland är det bara en sådan jävla sorg att följa nyheterna.

Och så tänker jag att jag vill ha många fler kulturtantsdagar som den i lördags: tre (eller var det fyra?) utställningar, tolvkronorskaffe vid Djurgårdskyrkan, rosé till barndomens favvofilm. Tack Lisa!

små, sorgliga berättelser

2006-07-21T19:28:00.000+02:00

Jag gick förbi Hedengrens idag, och kom hem med Before Gatsby, en fin samling av F Scott Fitzgeralds tidigaste noveller, och den charmiga, men ganska märkliga boken Ten Sorry Tales av Mick Jackson. De tio sorgliga berättelserna har titlar som "Hermit wanted" och "The girl who collected bones", och på baksidan står det att boken är: "A unique mixture of pathos, humour and cruelty, delightfully disturbing for an adult or child".

Jag har inte hunnit läsa den än, men jag är glad att den står där i hyllan. Det finns någonting oemotståndligt charmigt i alla de där böckerna i Edward Goreys anda: fasansfulla skräckhistorier, kombinerat med vackra illustrationer (gärna med berättelser om söta barn som råkar riktigt illa ut). Tim Burtons The Melancholy Death of Oyster Boy, alla Lemony Snicket-böcker.

Men ingenting går upp mot Edward Gorey själv. Varenda gång jag läser The Doubtful Guest önskar jag att jag kunde norpa den lilla varelsen och ta med honom hem.

narm!

2006-07-17T22:41:00.000+02:00

My arm is numb. Numb arm! Numarm! Narm! NARM!

Man ska inte se på Six feet under ombord på tåg. Åtminstone inte på tåg som är fulla av falsksjungande fjortisar, brottningssugna fyraåringar och små tanter med gälla stämmor. Och verkligen inte när avsnittet man ser är nummer åtta i säsong fem - det fantastiska, roliga, rörande, vackra, frustrerande och sorgliga Narm!-avsnittet. När man ser Narm! måste man få vrida sig åt Nates idioti och le stolt åt Keith och David utan att omringas av smygtittande, nyfikna människor som vänligt undrar vad det är man ser, och varför, och om det är bra, och när det går, på vilken kanal, vilka är med, och har inte den där skådespelaren varit med i Vänner?

Jaja. Jag visste ju i alla fall vad som skulle hända. Men ååh, jag kan ju inte berätta om det. för det finns en risk att det finns ett six feet under-fan här som följer serien i SVT:s lagliga, men långsamma långsamma fart och inte vet, inte har någon aning om vad som sker. Alltså, ni är ju inte så många som följer det jag skriver, och egentligen kan jag ju skriva om vad tusan jag vill. Men Narm! ska man nog låta sig bli överraskad av.

Alla som gillar att tjuvkika kan ju läsa kloka Heather Havrilesky på Salon.

Annars är jag märkligt tillfreds med min tillvaro. Jag sitter här med brännmanetsutslag på ena armen och små små myggbett över fötterna och är alldeles lycklig. Nästan alla jag bryr mig om mår (ganska) bra. Jag mår bra, nästan jämt. Och för ovanlighetens skull lyckas jag nog uppskatta det också.

the squid and the whale

2006-07-10T23:15:00.000+02:00

Så, nu har jag också sett den – och givetvis gillade jag filmen. Sweet Jesus, vad jag är förutsägbar. Men å andra sidan - vad finns där att inte tycka om? Smarta, överintellektualiserande, halvneurotiska karaktärer med kassa förhållanden som bor i fina brownstonehus i eller nära Manhattan. Ett välkänt koncept. Dessutom lyckdes Noah Baumbach peta ihop några riktigt charmiga replikskiften.

Bernard Berkman: Joan, let me ask you something. All that work I did at the end of our marriage, making dinners, cleaning up, being more attentive. It never was going to make a difference, was it? You were leaving no matter what...
Joan Berkman: You never made a dinner.
Bernard Berkman: I made burgers that time you had pneumonia.

(Och Konrad har rätt, Jesse Eisenberg är ljuvlig. Om än lite påfrestande.)

Lo-lee-ta

2006-07-08T17:46:00.000+02:00

Min vän försov sig från vår planerade baddag, så jag har haft en långsam ensamdag, en hemmadag, en dag för excesser och plötsliga inköp. Jag brukar alltid inbilla mig att jag är värd någonting särskilt de dagar när jag är ofrivilligt ensam: en ny bok, en top, ett glas gott vin.

Idag kom jag hem med Alice Munros Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage. Jag kunde inte låta bli att ta med boken hem, åtminstone inte efter att jag slagit upp första sidan.

Kan man ens överskatta de första raderna i en bok? När jag tänker på att någon gång skriva en bok - en sån där tanke jag har då och då, precis som tusentals andra med medelmåttig skrivartalang - fastnar jag ofta just vid den första raden.

När jag bläddrar mig igenom bokhyllan inser jag att jag köpt ganska många böcker på bara grund av de allra första raderna.

Jag blev indragen av den familjära tonen i Joyce Carol Oates "We were the Mulvaneys. Remember us?", nyfiken av Sylvia Plaths ”It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York”. Och jag älskar inledningen till CS Lewis Kung Caspian och skeppet Gryningen: "There was a boy called Eustace Clarence Scrubb, and he almost deserved it".

Den mest hjärtskärande inledningen jag läst måste vara den här, från Jeffrey Eugenides the Virgin Suicides:
"On the morning the last Lisbon sister took her turn at suicide – it was Mary this time, and sleeping pills, like Therese – the two paramedics arrived at the house knowing exactly where the knife drawer was, and the gas oven, and the beam in the basement from which it was possible to tie a rope."

Från böckerna jag köpt/läst det senaste året minns jag särskilt:

Nicole Krauss The History of Love ”When they write my history. Tomorrow. Or the next day. It will say, LEO GURSKY IS SURVIVED BY AN APARTMENT FULL OF SHIT.”

Marilynne Robinsons Gilead : "I told you last night that I may be gone sometime, and you said, Where, and I said, to be with the Good Lord, and you said, Why, and I said, Because I’m old, and you said, I don’t think you’re old. And you put your hand in mine and you said, You aren’t very old, as if that settled it."

Så finns det ju de där raderna som är så usla att de bara därför är läsvärda - som den ökända inledningen till E. Bulwer-Lyttons Paul Clifford:
”It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents—except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness.”

Men raderna som verkligen har fastnat i mitt huvud - det här är inte alls originellt, jag vet att jag låter som en 17-åring på sin första skrivarkurs, men jag kan inte rå för det - är de här, från Vladimir Nabokovs fantastiska roman:

”Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. Lo-lee-ta: the tip of the tongue taking a trip of three steps down the palate to tap, at three, on the teeth. Lo. Lee. Ta.”

lördagsnatt

2006-07-04T23:12:00.000+02:00

Det krävs så lite ibland. En plötslig idé, efter att barerna stängt. Cyklar, kärleken, ett par goda vänner. En liten brygga från Reimersholme ut i vattnet. Tystnad och mörker.
Komprimerad sommar och ren lycka. Med sådana helgnätter har jag inga större problem att stå ut med min inomhussommar.

höger-schmöger

2006-06-26T22:47:00.000+02:00

bara en tanke: jo, i valet mellan höger och vänster är jag höger. något annat vore kanske konstigt, med tanke på hur jag försörjer mig. och jovisst älskar jag populärkultur. men pophöger? någonting i begreppet får mig att känna mig obekväm.

jag läste caroline ringskog ferrada-nolis bon-text i helgen ("pophögerns tid"), långt efter att den blivit kommenterad och halvhyllad på alla möjliga bloggar, om hur de konservativa idealen och överklassestetiken omfamnats och blivit hipp. pärlor. champagne. ralph lauren. prada. filmer som metropolitan. tv-serier som brideshead revisited.

en stund är jag med. sedan vill jag bara säga stopp, rör inte mina filmer, försök inte göra politik av mina tv-serier. evelyn waughs roman var briljant långt innan filmatiseringen, den var det också under 90-talet, det är inte dekadensen, vinerna och kläderna som bär upp den utan karaktärerna, dialogen, berättelsen. (Och jo, okej, jeremy irons och anthony andrews gör sitt till, de är makalöst bra i serien.)

Samma sak med Metropolitan - jag har pushat Whit Stillmans filmer (tja, förutom barcelona, då, den är faktiskt ganska kass) på mina vänner i åratal, utan en tanke på att det skulle ligga ett politiskt ställningstagande bakom min smak. Jag blev bara förtjust i dialogen, de smarta vändningarna, Stillmans egenartade karaktärer. Chris Eigeman, inte minst.

Kanske blir jag mest irriterad av Ferrada-Nolis slutkläm: "Men nu när pophögern etablerat sig är det såklart dags att gå vidare igen ... Annars står vi där om fem år och hånglar fortfarande med han Peder på en mingelbild och funderar på svart städhjälp. För det fanns inga bättre alternativ. För vi vågade inte släppa taget om bratten."

Det tar verkligen emot att slänga ihop Waugh och Stillman (och Allen, eller varför inte Scott Fitzgerald?) med Ebba von Sydow och allehanda backslicks, att betrakta dem som politiska val man gör i protest mot någonting annat. Stillman som motsatsen till britpoperan, Waugh som anti-grunge. De förtjänar mer än så. De är värda bättre öden än att avverkas som stilmarkörer.

Men, iofs, här är ännu en tanke: de lär nog överleva det också.

5 skäl till varför Halle Berry inte passar som Storm/Ororo Munroe

2006-06-08T21:57:00.000+02:00

Halle Berry har inte längden, hon har inte kurvigheten, hon har inte muskelmassan. Halle Berry i Monster's Ball? Toppen. Halle Berry som kenyansk vädergudinna? Knappast.

spoonbending

2006-05-26T13:15:00.000+02:00

okej - att driva med uri geller är inte direkt banbrytande, idag. men även i en sån här, helt ordinär smårolig sketch, (från a bit of fry and laurie, säsong ett, 1989) är ju laurie helt bedårande. enjoy!

(nästan) allt förlåtet

2006-05-17T14:27:00.000+02:00

För att fortsätta på min totalt tv-centrerade linje: nu har jag sett klart säsong sex av Gilmore Girls, och det sista avsnittet är så rart och sorgligt och hjärteknipande att jag är nästan benägen att förlåta manusförfattarna för alla idiotiska vändningar och kassa dialoger tidigare under säsongen.

Rory och Logan är märkligt söta: Rory pratar bisarr fake-engelska och ordnar stor avskedsfest åt Logan, som är gullig och tacksam och förälskad. Dessutom har Rory och Mitchum ett litet gräl, som slutar med att Mitchum framstår som ganska mänsklig. Sympatiskt.

Luke och Lorelais relation, däremot, blir bara knepigare. Jag gillade att manusförfattarna petade ihop dem, det var en bra vändning, men under den andra halvan av den här säsongen har Luke svängt totalt - från att ha varit en riktig klippa till att bli en osedvanligt usel och okänslig pojkvän. Och som om inte den förvandlingen hade varit osannolik nog, har manusförfattarna tvingat Lorelai att gå runt och deppa och tolerera Lukes velighet. Nu sade hon äntligen ifrån... och rusade rakt i armarna på Chris.

Visst är det tröttsamt att Lorelai aldrig lyckas hålla liv i sina relationer, visst är det trist att Christopher alltid finns där, men hmm, jo, jag kommer nog att se på säsong sju också.

ännu en vecka

2006-05-17T08:12:00.000+02:00

Andra säsongen av Veronica Mars är över. Jag kan tyvärr inte dela dumburkens entusiasm. Visst, alla trådar knöts ihop, Veronica och Logan fick ihop det (precis som jag trodde för ett par månader sedan), säsongens stora mysterium blev löst.
Men varför denna rush? Varför skulle allt allt allt hända under de tre sista avsnitten? Större delen av säsongen var ärligt talat ganska seg - jag förstod aldrig vad det var som drev Veronica, vad hon egentligen ville få ut av tillvaron. Hon dejtade Duncan - lite halvhjärtat. Hon försökte lösa mysteriet med bussen - men hon gjorde det halvt motvilligt. De enda gångerna Veronica riktigt glittrade till, när hon var skarp och smart och elakt rolig, var i scenerna med Jason Dohring. Jag ser gärna en tredje säsong - men då måste manusförfattarna skärpa sig.

Tristram Shandy var rolig. Fast ett mästerverk? njäe. Formen är trots allt ganska tacksam - det går inte att inte skratta åt Steve Coogan när han driver med sig själv.

Jag har blivit glad av att få reda på vad Whit Stillman pysslar med nuförtiden.

Jag läser en fin avskedspresent från en vän på min förra arbetsplats: Maarja Talgres Leos dotter. Jag har svårt att inte bli rörd av passager som:
"Ingen i min familj skrek någonsin ut sin smärta eller rullade sig på golvet över att ha förlorat hemland och anhöriga. De skrek inte åt varandra heller i fruktlösa gräl. De slogs inte. De drack inte. De missbrukade inte ens magnecyl.
De arbetade, lärde sig svenska, lagade mat, städade, umgicks med grannarna på Sippedalsvägen. De skrattade och talade mycket och hade många estniska, ryska och svenska gäster hemma. Men deras saknad fanns i luften."

Jag önskar att jag kunde prata om boken med min farmor. Hon var ingen småbarnsperson, åtminstone såg jag henne inte så - när jag tänker på henne ser jag henne i konserthuset, på konstmuséet, på väg hem från mandelbageriet med en tårta på armen. Eller också i köket, i farfars skugga. Det är nu, inbillar jag mig, som vi verkligen hade kunnat få ut mycket av varandra.

Och sen så tänker jag på all dramatik ett liv kan innehålla, alla saker som kan ske i ett vanligt liv, och hur svårt det ibland är att veta hur mycket ens vänner vill att man ska engagera sig i det som händer dem. Jag tänker ganska mycket på en liten liten flicka som kämpar för sitt alldeles nya liv på ett sjukhus i Göteborg. Hon bara måste klara sig.

en bit av laurie

2006-05-12T16:14:00.000+02:00

Jag vet, jag är pinsamt efter. Alla tv-bloggare med någon sorts självaktning verkar ha sett alla House-avsnitt för länge sedan. Det är först nu i veckan som jag verkligen har hunnit falla för den misantropiske, bittre Dr Gregory House - men då har jag fallit desto hårdare. Jag vill ha mer, nu.

För vem kan få nog av Hugh Laurie när han surmulet konstaterar att "Dying people lie too. Wish they’d worked less, been nicer, opened orphanages for kittens. If you really want to do something, you do it. You don’t save it for a sound bite"

...eller när han vräker ur sig dissar som den här? (dr Spain har sökt ett jobb hos Dr House och har just fått nobben eftersom han har en tatuering)
Dr. Roger Spain: Wow, I thought you'd be the last person to have a problem with nonconformity.
Dr. Gregory House: Nonconformity; right... I can't remember the last time saw a twenty something kid with a tattoo of an Asian letter on his wrist. You are one wicked free thinker! You want to be a rebel; stop being cool. Wear a pocket protector like he does, and get a hair cut. Like the Asian kids that don't leave the library for a twenty hours stretch. They're the ones that don't care what you think.
[pause]
Dr. Gregory House: Sayonara
[Dr. Spain exits office]
Dr. Wilson: So, should I go through all the resumes looking for Asian names?
Dr. Gregory House: Actually, the Asian kids are probably just responding to parental pressure, but my point is still valid.

Fast kanske, kanske är det bara min Stephen Fry och Hugh Laurie-fanatism för sisådär tolv år sedan som får mig att fastna så för Dr House. De står på något sätt för allt det där som jag gillar med brittisk humor: de är vansinnigt intelligenta, kvicka, snabbtänkta, empatiska, självironiska, har en stark tro på vetenskap och rationellt tänkande, de är bildade - och skäms inte för det. De där enstaka stunderna när Hugh Laurie klinkar på ett piano räcker för att göra mig alldeles varm och lycklig, precis som jag alltid blir av att se allsången i slutet av Peter's friends.

läsaren från helvetet

2006-05-05T11:09:00.000+02:00

Första gången han ringde trodde jag att det var ett skämt. Efter ungefär trettio sekunder insåg jag att jag hade haft fel - gubben fanns faktiskt, och inte bara det, han hyste ett brinnande förakt för mig och allt jag stod för.
Andra gången var jag beredd. Jag försökte se till att ha pondus i rösten och vassa argument för min sak. Men efter ett par minuter gav jag ändå upp, sade att "du är uppenbarligen inte intresserad av att höra mina åsikter, så nu avslutar jag samtalet" och lade på luren i örat på honom.
Fjärde gången gubben ringde slutade det vara roligt. Femte gången blev jag så upprörd att jag ofrivilligt fick tårar i ögonen.
Någonstans ute på slätten sitter en liten man och tycker att jag är den värsta högerhaggan sedan tidernas begynnelse. Min blotta existens är en förolämpning mot omvärlden - inte minst mot alla stackars arbetare vars vardag jag aldrig kommer att förstå mig på.
Alla "riktiga" arbeten jag har haft (städare, vårdarbetare, barnskötare är visst riktiga arbeten, enligt hans åsikt) har jag tagit mest på skämt, för att turista bland de fattiga.
Han samlar på sig rader ur mina texter, blandar ihop dem, skruvar till dem, för att sedan använda mina formuleringar mot mig.
Jag vet att jag inte borde bry mig, men ibland är det svårt att låta bli. Varenda telefonsamtal känns som en örfil.
Men förmodligen gör han ändå ingenting olagligt. Allt jag kan göra är att fortsätta ta upp luren, gång på gång, och vänta på att han ska fylla mitt öra med förolämpningar.

blå och tråkiga

2006-04-26T17:39:00.000+02:00

Jag läste precis det Jonas har skrivit på Extraallt om the Non Muppet Generation, och kan bara hålla med om smurfarna: de är blå och tråkiga.

Jag tyckte att smurfarna var toppen innan jag läste om tjejsmurfen, och plötsligt insåg att alla andra smurfer var killar. Innan dess hade jag försökt klura ut vem som kunde vara vad - den enda som helt helt säkert var kille var ju gammelsmurfen. Jag kände mig lurad, blåst, ignorerad - och ändå var jag bara typ sex år.

Samma sak hände när någon berättade för mig att kaninen i Nalle Puh var en kille. Jag hade tagit för givet att kaninen var en tjej, helt enkelt eftersom killöverskottet annars skulle bli så vansinnigt stort. Men nej då, tjejerna fick nöja sig med moderliga Kängu som förebild. Jag är fortfarande lite besviken på A. A. Milne.

veckosummering

2006-04-12T16:35:00.000+02:00

Jag har ingenting att säga. Istället postar jag en liten veckosummering:

Antalet påbörjade böcker: 3. Salt av Mark Kurlansky,The History of Love av Nicole Krauss, The Believer Book of Writers Talking to Writers.

Antalet biofilmer: 1. Grizzly Man. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en sådan upplevelse att se Timothy Treadwell skutta runt i skogen och prata barnspråk med rävar och björnar: "Man, this was a huge bear! And he stood right here and was rub-a-dubing against this tree... man, this bear was huge". På många sätt verkar han ha varit en idiot, men en fantastiskt fascinerande sådan.

Antalet hyrfilmer: 1. Mitt liv utan mig. Smetigt ämne: 23-årig husvagnsboende tvåbarnsmamma får cancer men berättar ingenting för sin familj. När jag kom hem med filmen i väskan blev jag lite paff över mitt val - men den var bättre än man hade kunnat tro. Och det faktiskt mer tack vare Sarah Polley än Mark Ruffalo.

Antalet utflykter: 1. Till Vällingby, av alla ställen. Jag kände mig ganska mycket som en arkitekt-a-kursare... förutom att konversationen mer handlade om Kongo, elaka dumpningar och alternativa karriärer än Sven Markelius, modernism och ABC-stadens nackdelar och förtjänster.

hemlängtan

2006-03-31T11:05:00.000+02:00

det här har inte hänt mig på evigheter. jag har göteborgshemlängtan, stark och plågsam göteborgshemlängtan, ungefär som man brukade längta hem när man var barn och borta på läger eller på semester. jag vill åka hem - nu!

ärligt talat vet jag knappt ens vad jag längtar till. kanske en känsla: vind, regn, gator som jag har sett så många gånger att jag hittar rätt även med slutna ögon. måsar och hav som doftar salt. ljuset och öppenheten från alla breda gator och låga hus. I stockholm tynger husen ner mig ibland. till och med naturen kan kännas hård och främmande. var är klipporna? höjderna?

fast ändå vet jag att det jag vill ha, det finns inte där nu. kanske fanns det inte där ens då. faktiskt var jag ganska olycklig under ganska många dagar under mina två vuxenår i göteborg. ständigt fattig, planlös, utan ett riktigt hem. bäst har jag trivts under mina somrar: tomatsoppa på klara med m, kulturtantsdag och drinkar med j, tokdans i k:s gårdalägenhet.

kanske är det inte göteborg jag saknar. utan tanken på en framtid i göteborg.

dustin, annie och jag

2006-03-19T17:26:00.000+01:00

Jag orkar inte riktigt med några modebloggar just nu. Inte några modesajter heller. För att inte tala om alla modetidningar - de får mig bara att känna mig extremt köpsugen - och sedan rätt deprimerad.
Det är överhuvudtaget ganska sällan jag får den där känslan av att "där vill jag vara, så vill jag se ut" av explicita modereportage. Filmer, däremot...

"München" förstördes nästan av alla åtsmitande skjortor och vackra miljöer. Medan Eric Bana & co sprängde hus satt jag och längtade bort: till London, Beirut, Paris. Jag ville bo i Brooklyn eller Jerusalem - helvete, jag skulle gärna ha åkt på cykelsemester i Holland om bara jag kunnat göra det i Spielbergs 70-tal.

Amerikanskt 70-tal är överhuvudtaget grejen. Diane Keatons Annie Hall har ju hyllats som stilideal hur länge som helst. Västen, skjortan, det slängande håret, den randiga svartvita halsduken. Och visst, Annie Hall är snygg, när hon inte kör med lilla my-knuten mitt på huvudet, förstås.

Men jag faller nog mer för Dustin Hoffmans 70-tal. I Kramer vs Kramer är han bedårande. I Maratonmannen helt makalös. Och i Alla presidentens män är både han och Robert Redford vansinnigt stiliga. Journalistromantiken blir inte bättre än så.

En annan film jag gärna skulle vilja stiga in i: Love Story. Inte för den sentimentala storyn, inte för den taffliga dialogen "Love means never having to say you're sorry!" men för att, för en kort stund, vara en smart, vacker Radcliffegirl.

since you asked

2006-03-18T14:07:00.000+01:00

Okej, det här är inte särskilt originellt – Salon har trots allt funnits på nätet i evigheter. Men jag måste ändå komma med en uppmaning: Läs Cary Tennis! Läs Cary Tennis!

Visst, det finns många bra skribenter på Salon. Jag läser gärna Stephanie Zacharek, Heather Havrilesky, Curtis Sittenfeld. Jag tycker att Gina Fattores utskåpning av den senaste Pride & Prejudice var något av det mest begåvade som skrivits om filmen.

Men den viktigaste anledningen till att jag ständigt tycks återkomma till Salon.com stavas Cary Tennis. I spalten Since you asked svarar han på läsarnas frågor om allt ifrån relationer till karrärsval. När en 28-årig hipsterbrud undrar hur hon ska leva sitt liv - ska hon satsa på den roliga bartendern eller den mogna karrärsmannen? får hon ett resonemang om modernism och postmodernism till svar:

"Beware of reading too many symbols. One is schooled these days in reading symbols; in the postmodern universe where there is no presumed center, no deep identity, no final truth, one falls back, overmuch I think, on reading symbols. The Dockers, for instance, symbolize ignorance and futility. Working in a record store symbolizes fidelity to aesthetic ideals; working in an insurance company symbolizes capitulation.

But in the complicated, fractal, material world, sometimes a job is just a job and sometimes pants are just pants. If you have a core self, if you have an identity, then you are the same person no matter what pants you wear or what job you work."

Poängen, kort sagt, är:

"You are not your iPod. You are not your pants."

Ett mantra för det tidiga 2000-talet.

lycka i kortform

2006-03-17T13:35:00.000+01:00

Flera små butiker runt om i Stockholm har börjat sälja kort med Angie Lewins fantastiska femtiotaliga växtmotiv. Det är ren lycka i ett litet (och ganska billigt) format. Gå t ex till 49 kvadrat på St Eriksgatan (nära St Eriksplan) och köp på dig en bunt innan de tar slut.

bernice

2006-03-15T22:12:00.000+01:00

Åh, den finns på nätet! Novellen som blev början till min F Scott Fitzgerald-mani:Bernice Bobs Her Hair.

Jag växte upp med fåniga flickböcker. Och nu snackar jag inte om Kitty, Enid Blyton eller Tvillingarna på på Sweet Valley High, utan betydligt tyngre saker. När mina föräldrar köpte ett sommarhus för länge sedan fick de med en trave böcker från början av förra seklet. En del halvklassiker: sagor av Zacharias Topelius, en sönderläst version av Frances Hodgson Burnetts En liten prinsessa, Anne på Grönkulla. Men också en drös av bortglömda (men käcka och uppbyggliga) flickböcker från 30-, 40- och 50-talet, den typen av berättelser som slutar med att den kloka, rättrådiga flickan får ihop det med den kloka, rättrådiga pojken och utbrister "älskling!" till kvillrande fågelsång.

Jag läste förstås mycket annat också - min favoritbibliotekarie på Göteborgs stadsbibliotek brukade låna ut en hel serie åt gången - men mina första romantiska läsupplevelser var minst sagt föråldrade.

När jag så i elvaårsåldern kom över ett gulnat exemplar av en novellsamling av F Scott Fitzgerald blev jag helt fascinerad. Huvudpersonen i Bernice bobs her hair - Bernice - beter sig precis som mina flickbokhjältinnor. Hon är artig, vänlig, pliktmedveten - och förbannat tråkig. Men hon får ingenting för det. Hon blir ratad på festerna och utskälld av kusinen Marjorie som hon är på besök hos. Bernice försöker skälla tillbaka:

"I think you're hard and selfish, and you haven't a feminine quality in you."

Men kusinen faller inte för det tricket:

"Oh, my Lord!" cried Marjorie in desperation. "You little nut! Girls like you are responsible for all the tiresome colorless marriages; all those ghastly inefficiencies that pass as feminine qualities. What a blow it must be when a man with imagination marries the beautiful bundle of clothes that he's been building ideals round, and finds that she's just a weak, whining, cowardly mass of affectations!"

Bernice får sedan en snabb, hård lektion i konsten att vara attraktiv och populär. Visst, Marjorie är en cynisk karaktär, och hon blir straffad för sin själviskhet. Men när jag nu läser om novellen blir jag ändå förvånad över hur många av Marjories sociala regler som fortfarande gäller.

vuxenångest revisited

2006-03-14T18:45:00.000+01:00

Det är farligt att läsa gamla dagböcker ibland. Följande skrev jag för fyra år sedan - och nej, jag har inte hunnit till Samarkand. Eller till Ulan Bator. Istället har jag slavat runt på mer eller mindre attraktiva arbetsplatser i svenska stor- (och medelstora) städer. Den där innerstadstvåan i Stockholm verkar inte längre lika ointressant. Har jag blivit bättre eller sämre? Förlorat mina drömmar eller blivit mer realistisk?

*********************
Så står jag då med glögg i handen i en liten Östermalmstvåa och pratar om Foxy Brown. Diskussionen blir snart skruvad, tjejen bredvid mig allt mer upprörd. Killen mittemot säger att han inte kan låta bli att lyssna på kvinnoförnedrande hip hop om musiken har bra beats; och det har den ju, för det mesta. Han ser nypolerad ut. Babylen hy, välputsade glasögon, noga tillrufsat hår som en personlig touch till den välskräddade kostymen. Jag tror att han jobbar på finansdepartementet, kanske någon pr-byrå. Utseendet är en pojkes, överfallet av plötslig vuxenhet.

Några minuter in i konversationen undrar jag om killen alls reflekterar över hur hans propra yttre krockar med vad som kommer ur hans mun. Förmodligen inte - självironi verkar vara ett outforskat område. Eller så är det bara jag som ser humorn i det hela? Inte helt osökt kommer jag att tänka på Office Space och kontorsslaven Michael Bolton - men jag tvivlar på att parallellen skulle smickra honom, så jag håller tyst.

Vid närmare eftertanke ser de flesta omkring mig nypolerade ut. Nyputsade, välansade, med omsorgsfullt strukna skjortor och minutiöst rakade ansikten. Som stöpta i sina kostymer, åsikter, attityder, liv. Vart tog alla mina pluggkompisar vägen? Kan det verkligen vara samma personer som nu självsäkert jobbar på finansdepartementet, riksbanken, UD, SIDA, som doktorerar på Handels eller föreläser i juridik, som åker på forskningsresor till Tanzania och skriver rapporter i Hanoi? Blandat med det vanliga snacket om skvaller, film, framtidsplaner sipprar det nu in anekdoter från möten med ministrar och konferenser i Genève.

De är framgångsrika. Lyckade. Lyckliga. Och det märks.

Kanske borde jag säga vi. För bara några månader sedan hade jag definitivt sagt vi. För jag har haft min beskärda del av att hänga i den yttersta utkanten av maktens korridorer, fika med prinsessor, småprata med höga diplomater och dricka vin med gamla ministrar. Jag skulle så lätt kunna hänga mig kvar, gå in på samma väg. Men medan mina vänner allt mer verkar finna sig tillrätta, bli sambos och lägenhetsinnehavare, blir jag allt mindre tillfreds och längtar bort allt mer.

Men hur säger man det till vänner som är på väg att bygga upp sina liv kring just det som jag vill rata? Jag klarar inte av kanslisvenskan, får ångest av rapportskrivande, är less in i märgen av att väga mina ord på guldvåg. Jag har svårt att engagera mig i EU-förhandlingar eller Berlusconis utspel i Laeken; jag ser inte en lägenhet i Stockholms innerstad som höjden av min bostadskarriär. Faktum är att jag fortfarande längtar mer till Zanzibar och Samarkand (och Ulan Bator!) än till ett välbetalt kontorsjobb eller ens till konferensrum i Wien eller Strasbourg. Och jag vill inte få höra att jag är orealistisk, och jag är outsägligt trött på att försöka hitta nya svar till frågan om vad jag vill göra av mitt liv.

Så efter några timmar väljer jag att sätta mig på tåget igen, ta mig tillbaka till Uppsala och slinka in på Studentradions julfirande strax efter midnatt. Där har festen just börjat. Le Tigre ger vika åt hip hop, för att sen övergå i nostalgisk skrammelpop och galen raï.

Och jag dansar hela natten och försöker ignorera världen utanför.

logan vs logan

2006-03-13T22:22:00.000+01:00

De är rika. Snygga. Charmiga. Alldeles för unga för mig. (åtminstone deras rollkaraktärer.) Båda ska spela bad boys. Bara en av dem lyckas.

Jag har verkligen tyckt om Gilmore Girls. Älskat dialogen - även när de populärkulturella referenserna blivit allt mer svårförklarliga, även när dialogen blivit allt mer kulspruteaktig. Flera av mina nära vänner är som Rory: bookish, smarta, inte överdrivet sociala utanför en begränsad krets (där är de å andra sidan bedårande), snygga (okej, kanske inte Alexis Bledel-vackra, men klart på den snyggare delen av skalan), med en enorm förkärlek för populärkultur och skräpmat. Jag tycker till och med att säsong sex-Rory är rätt sympatisk.

Det märks att Alexis Bledel har åldrats: hon är något kantigare, skörare, skarpare än förut, inte riktigt lika äppelkäckt söt och rar. (av någon anledning kommer jag att tänka på en gammal intervju med Helena Bonham Carter. Hon var knappt trettio, rökte tjugo cigaretter i minuten, svor som en borstbindare och berättade att hon blivit allt mer nöjd med sitt utseende. Ansikten blir intressantare av att åldras, hävdade hon, "more... pointy". Bledel har blivit lite mer pointy, och det är bra.)

Så okej, Rory gillar jag, även om manusförfattarna kunde förklarat hennes flykt till morföräldrarna lite bättre. Men... Logan? Varför Logan Hunzberger?

Visst, han är snygg, och uppenbarligen störtrik, och hyfsat begåvad. Men borde inte Rory ha en pojkvän som är smartare, roligare, mindre självupptagen och mer idealistisk? Jag har inget emot castingen, men manusförfattarna kunde ansträngt mer för att fylla ut karaktären.

Logan Echolls, däremot - där förstår jag attraktionen. För mig är han det bästa med Veronica Mars. Man får egentligen inte lära känna honom särskilt väl - men ändå är det svårt att inte känna sympati för honom. Och på något bakvänt sätt förstår man honom ibland bättre än Veronica. Med den bakgrunden skulle jag också bete mig som ett as.
Veronica verkar inte riktigt ha greppat det än. Men vänta ni bara. Om det inte händer den här säsongen så blir det under nästa (förutsatt att en tredje säsong ens blir av, förstås). Logan och Veronica får ihop det igen. Det är bara att hoppas att hon inte dumpar honom för ännu en träbock.

kapöut

2006-03-06T08:15:00.000+01:00

Varför, varför kan inte svenska kommentatorer lära sig att uttala Capote? Ka-po-te, precis som det stavas. Både SVT och SR har hittills lyckats uttala namnet kapöut, och varje gång får jag en intensiv lust att åka ut till gärdet och köra ner the grass harp eller in cold blood i halsen på dem. Truman skulle aldrig ha gått runt med ett efternamn som lät så fult.

Annars: förutom Crash var det väl inga särskilda överraskningar i årets Oscarsgala. De flesta förtjänade väl sina statyetter. Philip Seymour Hoffman har förgyllt så många filmer att det hade varit konstigt om akademin hade struntat i honom. Rachel Weisz var kanske inte så överväldigande, men hon är å andra sidan fantastiskt vacker. Och Reese - tja, vad säger man? Hon är ju Amerikas älskling, ganska välförtjänt. Även om Walk the Line är en rätt ordinär biopic är sånginsatserna makalösa och Reese Witherspoon helt bedårande.

För övrigt önskar jag att Harper Lee hade skrivit fler böcker.

framtiden - en gång till

2006-01-05T14:39:00.000+01:00

okej, det här är vad jag skrev för nästan exakt fyra år sedan. jag tänkte posta listan här, så att jag påminner mig själv om vad jag en gång ville - och vad jag fortfarande har kvar att göra.

det här är vad jag vet om framtiden:

jag vill omge mig med människor jag tycker om. jag vill gå barfota mycket. jag vill ha ett jobb dit jag kan gå i stickad tröja och bångstyrigt hår och där jag inte tvingas hantera tjugo konflikter i minuten (jag har just vickat i en lågstadieklass och tvingats använda hela min *ehm* ’pondus’ för att få lille söte Maziar, Mohammed och Olle att inte slå ihjäl varandra. en upplevelse.). jag vill inte väja för det som skrämmer mig och inte fega ur. jag vill bli överrumplad och förvånad, ofta. jag vill filosofera och munhuggas och prata strunt. jag vill läsa serier och lära mig konstiga språk. jag vill dansa och dricka sprit. jag vill åka på jakfärd i Mongoliet, dricka chai i vladivostok, solsemestra i jalta, se kastanjeträden blomma i riga. jag vill ha tidiga morgnar i sydeuropa: varmt ljus som faller in genom gamla fönster, den monotona ljudmattan från tusen bilar, gatusopare, pojkar som vänder på cafébord och serverar noisette eller chocolate con churros till frukost vid bardisken. jag vill ha svarta nätter i new york och taxidiskussioner med galna indier. jag vill skratta mycket och kyssas mycket. jag vill fylla min tid med musik och film.

jag vill läsa.

jag vill inte bli byråkrat. jag skulle hellre vilja försöka efterlikna en Bruce Chatwin, Ryszard Kapuscinski, Slavenca Draculic, Timothy Garton Ash. (varför sikta lågt? ;) jag vill bli en god berättare. någon gång skulle jag vilja kunna skriva annat än improviserade förvirrade dagböcker med konstig meningsbyggnad och få versaler. någon gång skulle jag vilja skriva sådant som faktiskt är läsvärt för andra än mig själv. jag vill våga tro att det går.

kärleken till sebastian

2006-01-05T13:31:00.000+01:00

det var länge sedan nu. 1989, för att vara exakt. När jag nu återigen lever mig in i Charles Ryders värld har jag svårt att förstå hur jag redan då, som tolvåring, kunde älska Anthony Andrews karaktär Sebastian Flyte så mycket. Borde inte självhatet, elakheten, det självdestruktiva beteendet ha stött bort mig?

Kanske var det bara stjärnglansen från romantiske Ivanhoe som fick mig att fastna. Nu är jag hursomhelst tacksam över min flickaktiga crush. Sedan dvd:n landade på mitt hallgolv för ett par dagar sedan har jag svårt att slita mig från tv:n.

För jo - Brideshead Revisited är en fortfarande makalös tv-serie. Den första halvtimmen skapar Sebastian, Charles - och Anthonys! - manierade beteende en viss distans. Sedan faller jag handlöst.

Visst lockar de vackra kläderna, den goda maten, champagnen och de fantastiska vinerna. Visst vore det härligt att förflytta sig till 20-talets Marchmain house eller till Oxfords kullerstensgator. Men egentligen är det där bara fernissa - sådant hittar man i vilken romantiserad brittisk tv-serie som helst.

Brideshead revisited håller för att den har en kärna av sanning i sig. Sebastian kanske är en ytlig, fånig spoling - men man förstår och älskar honom ändå. Det är omöjligt att inte få sympati för honom när man ser hur självhatet äter upp honom, hur allas omsorger kväver honom och tvingar honom att fly.

Och Jeremy Irons som Charles - vackra, behärskade Charles - när jag ser honom nu har jag nästan svårt att förstå hur Sebastian någonsin kunde charma mig. Jag vill dra ut honom ur tv:n och fly till Paris.

torsdag

2005-12-29T17:00:00.000+01:00

Två dagar kvar till nyår. Listmanin är uppenbar - alla bloggar med självaktning verkar ha haft någon sorts julkalender, nedräkning, uppräkning, topplista eller annan uppgörelse med året under de senaste dagarna.

Jag började också på en årssummering - men kom bara till januari och C:s begravning innan jag gav upp. Det är för mycket som har hänt som jag inte vill påminna mig själv om, för många dåliga dagar, för många obehagliga upplevelser.

2005 har visserligen varit bättre än 2004 - svackan jag upplevde det året skulle jag inte vilja ha igen för alla pengar i världen. Men 2005 har ändå innehållit tillräckligt med jävligheter för att jag nu ska längta framåt, till 2006, mer än bakåt.

Fast nu är jag förmodligen överdrivet negativ. Det har ändå hänt en hel del fantastiska saker under de senaste par åren, saker som jag borde vara - och faktiskt också är - riktigt glad och tacksam för. Kärlek. Vänskap. Nya upptäcktsfärder.

Härom dagen gick jag in på ett community jag inte besökt på många månader och läste en bunt gamla dagboksinlägg som jag själv skrev för några år sedan. Ett av inläggen innehåller just en typisk nyårslista, med önskningar för de kommande åren.

Jag blev minst sagt förvånad när jag insåg att jag faktiskt nu kan pricka av flera punkter på listan. Ungefär det här skrev jag:

"Jag vill skratta mycket och kyssas mycket". Check.

"Jag vill solsemestra i Jalta, klättra, se kastanjeträden blomma i Riga". Check.

"Någon gång skulle jag vilja skriva någonting annat än konstiga internetdagböcker, kanske till och med någonting som har betydelse för någon annan".

hmm. Det där är svårare att bedöma. Men nu för tiden får jag faktiskt betalt för mitt skrivande - något jag knappt ens vågade hoppas på då. Det är åtminstone ett steg i rätt riktning.

Mycket av det som fanns kvar på listan är sådant som jag fortfarande vill uppleva. Jag vill resa mer, ha bättre ekonomi, vara snällare, roligare, smartare. Bättre på att lyssna och laga mat. Jag vill dansa mer och lära känna fler människor.

Men mest av allt vill jag nog att människorna som nu på ett eller annat sätt finns omkring mig ska fortsätta finnas där - och att de ska må bra. Det borde väl inte vara en helt ouppnåelig målsättning för 2006?

maken

2005-12-20T12:39:00.000+01:00

Jag har läst många böcker under året. En del har varit riktigt jobbiga att läsa, som Anne Applebaums "Gulag". Andra har jag svalt med hull och hår, som små m&m's, som Curtis Sittenfelds "Prep".

Men årets starkaste bokupplevelse är nog, trots allt, en bok jag läste för första gången redan för tio år sedan och läste om i höstas: Gun-Britt Sundströms "Maken".

Martina och Gustav möts, blir ihop, gör slut, blir ihop igen, är trogna och otrogna, ilskna och apatiska, förälskade och likgiltiga på ett så smart och verklighetstroget sätt att jag fortfarande har svårt att tro att de aldrig har existerat. Dessutom är Maken en fantastisk skildring av Stockholm och 60-talets studentliv.

Varför finns den inte i nytryck? jag vill fylla mina vänners julklappsstrumpor med lite äkta kärlek.

måndag

2005-05-16T09:14:00.000+02:00

Sydis har fått ett entréskydd. Sex stolpar av järn - fyllda med armerad betong - som ska hindra bilar från att köra rakt in i huset.

Härom veckan var det nämligen någon som försökte. När vi kom till jobbet på morgonen låg det krossat glas vid ingången, ett par rutor hade gått sönder. Men bilisten hade inte ens hunnit igenom det yttersta lagret av dörrar. Hur han eller hon hade tänkt forcera svängdörren innanför är oklart.

Och frågan är vad personen hade tänkt göra om han eller hon väl hade kommit in. Stjäla något från den kala bottenvåningen? Eller hade de tänkt stjäla något från redaktionen - utan att bli påkomna av vakter eller nattpersonal?

Märkligt. Kanske ville de bara krossa en ruta. En liten, idiotisk protest mot den stora tidningens hegemoni.

tjuvlyssnat

2004-12-10T09:03:00.000+01:00

Igår skulle jag köpa julklappar till mina syskon. Istället kom jag hem med en bok till mig själv.

Inne på Designtorget låg Bokstavligt talat av Cornelia Waldersten och efter att jag bläddrat i den ett par gånger - och skrattat högt - var jag bara tvungen att köpa den. Cornelia Waldersten har tjuvlyssnat på folk på stan och skrivit ner konversationerna ordagrant:

29 april. 12.40 Nybrogatan

- Min syster har köpt en katt.
- Fan va patetiskt.

Jag vet inte om jag borde medge det, men jag älskar att tjuvlyssna. Inte på människor jag känner - utan främlingar på stan. Fjortisar på bussen, små tanter i parken, slipsklädda herrar på pendeltåget. Människor pratar om så roliga saker. Och brottstycken av konversationer blir ofta små absurda komiska mästerverk.

Jag har vänner som tror att det beror på någon slags elitistiskt drag - att jag vill kunna skratta åt andra. Men så är det faktiskt inte.

Min pappa gav mig en gång ett av de bästa råd jag någonsin har fått: se till att då och då ta en ny väg hem.

Jag gillar att ta omvägar. Jag gillar att upptäcka att människor sysslar med saker jag aldrig skulle få för mig att syssla med, pratar om saker jag aldrig skulle få för mig att prata om. Jag gillar att äta på bisarra restauranger och hak, att handla i konstiga små butiker som det krävs omvägar för att hitta - det känns som att upptäcka parallella verkligheter gång på gång.

Det här kanske låter märkligt - men det är på något sätt otroligt befriande att alla de där liven som jag aldrig kommer att kunna leva, och sällan får ta del av, ändå levs.

vesterbro

2004-12-06T17:57:00.000+01:00

Det är inte långt från stationen, egentligen - runt ett hörn bara, förbi porrbutikerna och klubbarna som lockar med exotisk dans. Mitt i Köpenhamn.

Fiket en bit ned på Istedgade påminde mig om Williamsburg. Blandad publik. Eklektisk inredning. Travar med tidningar här och var och gigantiska bruncher till humana priser. Jag hade kunnat sitta kvar i timmar, äta bröd och yogurt med frukt och dricka stora glas med kaffe och bara låtsas att jag bodde där, att det var min vardag.

Jag vet inte riktigt vad det är som lockar med områden som en gång varit riktigt neddekade. Gamla industrilokaler, ruckliga trähus, slitna arbetarkvarter. Kanske är det hoppet och framtidstron: om jag vill, kan jag också hitta en liten lucka i staden, någonstans där jag får plats utan att behöva vara framgångsrik från början. Öppna en butik, sälja egna mössor och fina böcker, skapa något alldeles eget. På Istedgade får jag känslan att jag lätt skulle kunna bli någon annan.

Fast egentligen är det nog ganska sällan jag skulle vilja vara någon annan. Det är ett förbannat privilegium att ha ett skrivjobb, har jag upptäckt. Jag får betalt för att stapla ord. Ibland känns det helt absurt.

uppenbarelse:

2004-11-26T19:10:00.000+01:00

det finns en genre som är sorgligt bortprioriterad av svenska filmmakare: "människor i städer som pratar oavbrutet".

alltså filmer som karakteriseras av 1) att huvudpersonerna ständigt träffas (nästan alltid i en stad, på kaféer och utställningar och i gatmiljö - men omgivningen i sig spelar sällan någon större roll) och av 2) en ständigt pågående dialog (som ofta är underfundig, charmig, och handlar om relationer - men ämnena spelar inte heller någon större roll, pratet kan röra sig kring Kafka eller Simpsons eller regn eller avloppsrensning så länge karaktärerna är hyfsat humoristiska och/eller intellektuella. Det viktiga är inte vad som sägs, utan vad som händer mellan karaktärerna medan de pratar.)

Manhattan. När Harry mötte Sally. Metropolitan. Bara en dag.

Jag kan sakna det smarta, självupptagna draget i de filmerna som fan - och just nu får jag krupp av bara tanken på vackra motljusbilder, skira björkar, gnistrande snö, ladugårdar, flakmoppar och lustiga dialekter. Varför får aldrig städerna lika mycket utrymme? Hur kommer det sig att så få svenska filmer lyckas få mig att tänka: just där vill jag vara. Just på den baren, det kaféet, den konserten. I den staden.

Jag vill ha lite filmmagi också kring min vanliga verklighet.

listor

2004-11-25T20:40:00.000+01:00

dagarna går. jag har visst besvärande lite att säga. därför fyller jag dagens blog med listor:

små filmpärlor som gör mig glad:

Garden State
Bring it On
Wonder Boys
Harold and Maude
Zoolander
Anchorman

humorrelaterade saker som går mig på nerverna:

människor som inte skrattar från tårna, utan bara från halsen och upp.
människor som ser medlidsamma ut åt självironiska skämt
människor som skrattar för högt åt skämt som bara var tänkta att framkalla igenkännande leenden (möjligen sneda leenden i kombination med små igenkännande nickningar)
människor som tar skämt som varit småroliga - en gång - och upprepar dem gång på gång så att de förlorar all ursprunglig humor. (Om det inte är en del av humorn. Irritationshumor är okej.)

veckans mest skrämmande tv-ögonblick:

Putins stålgrå blick när han vid dagens toppmöte mellan EU och Ryssland deklarerade att omvärlden inte har med det ukrainska valet att göra.

torsdag

2004-11-11T15:50:00.000+01:00

Jag önskar att Mina inte betydde "jag" på estniska. Ända sedan jag såg Martine Dugowsons film Mina Tannenbaum en kylig vinterdag i Uppsala för några år sedan har jag älskat det namnet - men nu kan man ju inte döpa en unge till det. Inte Nina heller, förresten, det betyder näsa. Och Maja betyder hus.

Hedda, däremot, betyder nog bara Hedda. Jag är lite kär i namnet - fast frågan är om det inte gör mig mer än lovligt pretto att jag skulle kunna tänka mig att döpa en (märk väl, mycket mycket teoretisk och eventuell och framtida) unge efter en Ibsenpjäs om en frustrerad kvinna som slits mellan två män. Fast min Hedda -- den där extremt teoretiska - är vild och galen och ungefär fem år.

Mest är jag nog sugen på att se Heddauppsättningen här i Malmö någon gång under hösten. Jag känner mig lite allmänt irriterad över livet just nu - mest för att allt känns lite halvt. Jag jobbar fullt ut. Men annars hattar jag fram och tillbaka, åker mellan Göteborg och Malmö, bor i en halvmöblerad lägenhet utan mina böcker och skivor och med en liten liten tv där jag får in hälften av kanalerna.

Någon gång ska jag ta mig tid och råd att:

Gå på fotoexkursion och leta upp lämplig mörkrumsförening.
Köpa en symaskin.
Sticka.
Skaffa träningskort, börja med yoga eller något annat som sägs vara lugnande.
Ta ridlektioner, åtminstone en helg.
Skriva till mina vänner. E-post i alla fall.
Göra någonting som känns lite halvnyttigt för någon annan. Eller åtminstone bli medlem i de där föreningarna jag gick ur när jag var så pank i vintras.
Dansa mer.

måndag

2004-11-02T08:31:00.000+01:00

det är sent, och egentligen borde jag sova så jag orkar flytta imorgon. Istället slötittar jag på conan o'brien, hinkar i mig te och funderar.

det där med etiska och estitiska människotyper stör mig fortfarande. Det vill säga - att en etisk personlighet ska vara någon som först tänker: hur vill jag vara? Och om jag nu vill vara en x-person, hur skulle den personen då reagera/tänka/prata?
Medan en estetisk människa litar till sina instinkter, magkänslan, och bara gör det som känns bra.

Om det ens finns någon sådan indelning tror jag att jag är en etisk människa. Och jag har ganska svårt att förstå hur den andra typen skulle fungera. Har de inte en liten röst i örat som säger: Men vilken sorts personlighet v i l l du ha? Hur skulle du vilja reagera på det här? Känner du verkligen det där du känner - och om du gör det, är det vad du skulle vilja känna? Borde du vara ledsnare, gladare, argare?

Jag har en hel hord av ettriga vättar på axeln som håller koll på mig. (Och ju mer jag tänker på det inser jag att det antagligen säger en hel del om min personlighet, bara det. Self-involved, vad är det på svenska?)

Jag kan bara inte bestämma mig för om det egentligen är bra, att det gör mig till en genomtänkt och klok människa, att jag utvecklas genom all joxig självanalys och allt ältande. Eller om det är dåligt, att jag ibland ignorerar viktiga känslor som jag inte släpper fram bara för att jag inte borde känna dem.

Ibland kanske livet rusar förbi utan att jag hinner reagera.

Fredag

2004-10-30T05:26:00.000+02:00

Jag blev lite inspirerad av Yowsah - och det här verkar ju förrädiskt enkelt, så jag får se om jag kommer att fortsätta.

Minu betyder min, fast på estniska. H:et kom med för att jag skulle få ihop ett namn som kunde accepteras av blogspot. Så enkelt är det. Jag vet, det är ingen som kommer att komma ihåg min konstiga url - men å andra sidan tror jag knappast att det är särskilt många som kommer att läsa min sida.

"Egotrippade varelser som fläker ut sitt känsloliv för en ointresserad allmänhet" - ungefär så tror jag att en av mina chefer kommenterade blogfenomenet. Fast jag måste medge att jag gillar det. Att andra fläker ut sitt känsloliv, dvs, jag vet inte om jag är beredd att göra det själv.
Det är nog anonymiteten som fascinerar, åtminstone när det gäller de riktigt såpaartade blogarna.

Mitt liv är inte särskilt såpaartat för tillfället. Därför blir mitt första inlägg det följande:

Fredag:

Det regnar.