måndag

det är sent, och egentligen borde jag sova så jag orkar flytta imorgon. Istället slötittar jag på conan o'brien, hinkar i mig te och funderar.

det där med etiska och estitiska människotyper stör mig fortfarande. Det vill säga - att en etisk personlighet ska vara någon som först tänker: hur vill jag vara? Och om jag nu vill vara en x-person, hur skulle den personen då reagera/tänka/prata?
Medan en estetisk människa litar till sina instinkter, magkänslan, och bara gör det som känns bra.

Om det ens finns någon sådan indelning tror jag att jag är en etisk människa. Och jag har ganska svårt att förstå hur den andra typen skulle fungera. Har de inte en liten röst i örat som säger: Men vilken sorts personlighet v i l l du ha? Hur skulle du vilja reagera på det här? Känner du verkligen det där du känner - och om du gör det, är det vad du skulle vilja känna? Borde du vara ledsnare, gladare, argare?

Jag har en hel hord av ettriga vättar på axeln som håller koll på mig. (Och ju mer jag tänker på det inser jag att det antagligen säger en hel del om min personlighet, bara det. Self-involved, vad är det på svenska?)

Jag kan bara inte bestämma mig för om det egentligen är bra, att det gör mig till en genomtänkt och klok människa, att jag utvecklas genom all joxig självanalys och allt ältande. Eller om det är dåligt, att jag ibland ignorerar viktiga känslor som jag inte släpper fram bara för att jag inte borde känna dem.

Ibland kanske livet rusar förbi utan att jag hinner reagera.