uppenbarelse:

det finns en genre som är sorgligt bortprioriterad av svenska filmmakare: "människor i städer som pratar oavbrutet".

alltså filmer som karakteriseras av 1) att huvudpersonerna ständigt träffas (nästan alltid i en stad, på kaféer och utställningar och i gatmiljö - men omgivningen i sig spelar sällan någon större roll) och av 2) en ständigt pågående dialog (som ofta är underfundig, charmig, och handlar om relationer - men ämnena spelar inte heller någon större roll, pratet kan röra sig kring Kafka eller Simpsons eller regn eller avloppsrensning så länge karaktärerna är hyfsat humoristiska och/eller intellektuella. Det viktiga är inte vad som sägs, utan vad som händer mellan karaktärerna medan de pratar.)

Manhattan. När Harry mötte Sally. Metropolitan. Bara en dag.

Jag kan sakna det smarta, självupptagna draget i de filmerna som fan - och just nu får jag krupp av bara tanken på vackra motljusbilder, skira björkar, gnistrande snö, ladugårdar, flakmoppar och lustiga dialekter. Varför får aldrig städerna lika mycket utrymme? Hur kommer det sig att så få svenska filmer lyckas få mig att tänka: just där vill jag vara. Just på den baren, det kaféet, den konserten. I den staden.

Jag vill ha lite filmmagi också kring min vanliga verklighet.