vesterbro

Det är inte långt från stationen, egentligen - runt ett hörn bara, förbi porrbutikerna och klubbarna som lockar med exotisk dans. Mitt i Köpenhamn.

Fiket en bit ned på Istedgade påminde mig om Williamsburg. Blandad publik. Eklektisk inredning. Travar med tidningar här och var och gigantiska bruncher till humana priser. Jag hade kunnat sitta kvar i timmar, äta bröd och yogurt med frukt och dricka stora glas med kaffe och bara låtsas att jag bodde där, att det var min vardag.

Jag vet inte riktigt vad det är som lockar med områden som en gång varit riktigt neddekade. Gamla industrilokaler, ruckliga trähus, slitna arbetarkvarter. Kanske är det hoppet och framtidstron: om jag vill, kan jag också hitta en liten lucka i staden, någonstans där jag får plats utan att behöva vara framgångsrik från början. Öppna en butik, sälja egna mössor och fina böcker, skapa något alldeles eget. På Istedgade får jag känslan att jag lätt skulle kunna bli någon annan.

Fast egentligen är det nog ganska sällan jag skulle vilja vara någon annan. Det är ett förbannat privilegium att ha ett skrivjobb, har jag upptäckt. Jag får betalt för att stapla ord. Ibland känns det helt absurt.