söndag

Schulman finns överallt, i varenda tidning, det är svårt att slippa eller släppa den där jävla bloggen. Förstå mig rätt: jag tycker förstås att han är begåvad. Vissa saker han har skrivit är förvånansvärt kloka, ömsinta och minnesvärda. Men - precis som MarieLouise Samuelsson påpekar - så är det ganska anmärkningsvärt att killen har en så outvecklad empatisk förmåga att han inte kan förstå att hans skriverier påverkar andra människor. Är det verkligen möjligt att han inte har insett att hans offentliga sågningar kan såra, på allvar? Den där bortförklaringen är antingen ganska oärlig eller också ganska korkad.

Och hur kan en enskild bloggare - låt vara en extremt populär sådan - vara så intressant att halva media-Sverige orkar debattera frågan dag efter dag? Schulman är bara en liten, minimal del av bloggvärlden, en ganska otypisk sådan, skulle jag vilja säga. Jag har stött på fler bloggar med kärleksfullt fluff än med hat. Natalia Kazmierskas kulturblänkare om att "internet är vår tids församlingshem" är mycket mer träffande än alla upprörda ordmassor om "bloggmobbningen".

Det mest intressanta som har kommit ur hela debaclet är nog, tycker jag, Annina Rabes bloggtext om hur också lättare kändisskap påfrestar, påverkar, förändrar ens personlighet, hur många skribenter skapar ett slags alter ego, ett yttre skal, för att våga skriva och för att hantera uppmärksamheten.