göteborg, en gång till

… det uppstår luckor då och då, också i de trängsta av montrar. En halv kvadrat, kanske en hel, lite andrum. Man står och stirrar på Ernst Brunners senaste bok och låtsas vara intresserad, trots att man hört honom hålla en lång utläggning om litteratuuuren, hur han själv svävar på ett högre idéplan, skriver med en särskild sorts känsla för tiden, en äkta zeitgeist, hur han själv är något helt annat än den nya generationen författare: ”korsord, deckare och sudoku, det är vad svensken av i dag vill ha”…

…så står man där och memorerar detaljerna på det bruna omslaget och inser att strax under, där finns marilynne robinsons ”gilead” i svensk översättning och man vill köpa ett ton, nej två, fylla en lastbil och dela ut till alla gråbleka och glåmiga mässbesökare, de med för höga klackar och för varma sjalar, för gilead är som en omfamning, en lätt smekning över kinden…

…och så funderar man över hur mässan kan dra så mycket folk, trots att så mycket är billigare och mer tillgängligt på bokus och amazon, trots att man på nätet slipper köer och yra tanter som blir förtörnade, nej kränkta, när man påpekar att man helst inte vill ha deras vassa handväskhörn i ryggen gång på gång. Idén att kön går fortare om man står med tå mot häl och känner varandras andedräkt i nacken är vida spridd, att kräva utrymme, flera centimeter bara till sig själv, en rygg utan blåmärken, är ett rejält faux pas…

…men sen kan man inte låta bli att le åt allt som är litet och udda och underbart. man går förbi svensk frimärksungdom och montern är proppfull, ser att antikvariaten och de små förlagen med serier och mat och lyrik och erotisk litteratur får sitt utrymme, de med. Man ler och tänker, åh, äntligen syns de…

,,,och sen går man därifrån och fyller sin kasse med tove jansson-biografin och åsa linderborg och daniel sjölin, bara hits, sådant som syns och debatteras på varenda kultursida.