kärleken till sebastian

det var länge sedan nu. 1989, för att vara exakt. När jag nu återigen lever mig in i Charles Ryders värld har jag svårt att förstå hur jag redan då, som tolvåring, kunde älska Anthony Andrews karaktär Sebastian Flyte så mycket. Borde inte självhatet, elakheten, det självdestruktiva beteendet ha stött bort mig?

Kanske var det bara stjärnglansen från romantiske Ivanhoe som fick mig att fastna. Nu är jag hursomhelst tacksam över min flickaktiga crush. Sedan dvd:n landade på mitt hallgolv för ett par dagar sedan har jag svårt att slita mig från tv:n.

För jo - Brideshead Revisited är en fortfarande makalös tv-serie. Den första halvtimmen skapar Sebastian, Charles - och Anthonys! - manierade beteende en viss distans. Sedan faller jag handlöst.

Visst lockar de vackra kläderna, den goda maten, champagnen och de fantastiska vinerna. Visst vore det härligt att förflytta sig till 20-talets Marchmain house eller till Oxfords kullerstensgator. Men egentligen är det där bara fernissa - sådant hittar man i vilken romantiserad brittisk tv-serie som helst.

Brideshead revisited håller för att den har en kärna av sanning i sig. Sebastian kanske är en ytlig, fånig spoling - men man förstår och älskar honom ändå. Det är omöjligt att inte få sympati för honom när man ser hur självhatet äter upp honom, hur allas omsorger kväver honom och tvingar honom att fly.

Och Jeremy Irons som Charles - vackra, behärskade Charles - när jag ser honom nu har jag nästan svårt att förstå hur Sebastian någonsin kunde charma mig. Jag vill dra ut honom ur tv:n och fly till Paris.