since you asked

Okej, det här är inte särskilt originellt – Salon har trots allt funnits på nätet i evigheter. Men jag måste ändå komma med en uppmaning: Läs Cary Tennis! Läs Cary Tennis!

Visst, det finns många bra skribenter på Salon. Jag läser gärna Stephanie Zacharek, Heather Havrilesky, Curtis Sittenfeld. Jag tycker att Gina Fattores utskåpning av den senaste Pride & Prejudice var något av det mest begåvade som skrivits om filmen.

Men den viktigaste anledningen till att jag ständigt tycks återkomma till Salon.com stavas Cary Tennis. I spalten Since you asked svarar han på läsarnas frågor om allt ifrån relationer till karrärsval. När en 28-årig hipsterbrud undrar hur hon ska leva sitt liv - ska hon satsa på den roliga bartendern eller den mogna karrärsmannen? får hon ett resonemang om modernism och postmodernism till svar:

"Beware of reading too many symbols. One is schooled these days in reading symbols; in the postmodern universe where there is no presumed center, no deep identity, no final truth, one falls back, overmuch I think, on reading symbols. The Dockers, for instance, symbolize ignorance and futility. Working in a record store symbolizes fidelity to aesthetic ideals; working in an insurance company symbolizes capitulation.

But in the complicated, fractal, material world, sometimes a job is just a job and sometimes pants are just pants. If you have a core self, if you have an identity, then you are the same person no matter what pants you wear or what job you work."

Poängen, kort sagt, är:

"You are not your iPod. You are not your pants."

Ett mantra för det tidiga 2000-talet.