southern belles

Mirja Unges novellsamling "Brorsan är mätt" får mig att vrida mig lite, sjunka ihop, skämmas, nästan. Allt är elände och utsatthet. Visst är berättelserna fulla av humor, de talspråkslika vändningarna är briljanta, men det räcker inte, det gör ändå ont att umgås med Unges sträva karaktärer.

John Berendts "Midnight in the Garden of Good and Evil" slinker däremot ned som en sval Mint Julep. Någon gång på 1980-talet insåg Berendt att hans New York-middagar kostade lika mycket som en billig flygbiljett till andra sidan landet. Han hamnade i Savannah - och fastnade.

Jag förstår verkligen att boken låg på New York Times bästsäljarlista i fyra år - just nu känner jag av en intensiv lust att följa Berendts exempel. Det finns någonting så magiskt lockande i den där södern-romantiken, heta eftermiddagar, skuggade altaner, skvallrande matriarker, långa, sjungande vokaler. Just nu är jag t om beredd att stå ut med skvaller och inskränkthet om jag bara kan få långa, sömniga dagar, blomdoft, söta drinkar. Kanske har jag drabbats av en konstig släng av sommarlängtan. Kanske är det någon slags allmän önskan om att fly det produktiva Stockholmslivet.

Eller också borde jag skylla min romantiserade bild av Södern på F Scott Fitzgeralds The Ice Palace: novellen om den ljuvligt soliga Sally Carrol som drömmer om ett viktigt, nyttigt, spännande liv i norr.

The sunlight dripped over the house like golden paint over an art jar, and the freckling shadows here and there only intensified the rigor of the bath of light. The Butterworth and Larkin houses flanking were entrenched behind great stodgy trees; only the Happer house took the full sun, and all day long faced the dusty road-street with a tolerant kindly patience. This was the city of Tarleton in southernmost Georgia, September afternoon.
...

Sally Carrol gazed down sleepily. She started to yawn, but finding this quite impossible unless she raised her chin from the window-sill, changed her mind and continued silently to regard the car, whose owner sat brilliantly if perfunctorily at attention as he waited for an answer to his signal. After a moment the whistle once more split the dusty air.

“Good mawnin’.”

With difficulty Clark twisted his tall body round and bent a distorted glance on the window.

“Tain’t mawnin’, Sally Carrol.”

“Isn’t it, sure enough?”

“What you doin’?”

“Eatin’ ‘n apple.”

“Come on go swimmin’—want to?”

“Reckon so.”

“How ‘bout hurryin’ up?”

“Sure enough.”

Sally Carrol sighed voluminously and raised herself with profound inertia from the floor where she had been occupied in alternately destroyed parts of a green apple and painting paper dolls for her younger sister.