ytterligare tevegnäll

Den stora nötkampanjen lyckades rädda Jericho. Nu är frågan om den stora Mars bar-marshmallowkampanjen lyckas rädda Veronica Mars. Hittills har kampanjmakarna köpt upp varenda Mars bar som säljs i USA.

Det är fiffigt, roligt, imponerande - och ändå lite frustrerande. Var finns den där ungdomliga, sprudlande kreativiteten när det är någon r i k t i g kris i världen?

Men det här är inte rätt utrymme för att gnälla över kriserna i världen. Det här är min tevegnällbloggl. Och just i dag är det Studio 60 on Sunset Strip jag stör mig mest på.

Jag gav Studio 60 många chanser. 18, as a matter of fact. Jag försökte verkligen tycka om Matt, Danny, Jordan, Harriet. Nu orkar jag nog inte med ett enda avsnitt till. (jag vet, jag är sent ute, det är inte många avsnitt kvar, men jag kan ändå inte låta bli att fylla hela bloggen med mitt klagande.)

Serien har sina poänger - till en början gillade jag att se Matthew Perry i en allvarlig roll, och trots att "Harriet Hayes" är en ovanligt jobbig rollkaraktär är jag fortfarande rätt förtjust i sockersöta Sarah Paulson - men... kunde inte någon ha sagt åt Aaron Sorkin att MAN KAN INTE FYLLA EN TV-SERIE OM EN KOMEDISHOW MED MÄNNISKOR SOM ALDRIG SKRATTAR.

Och man kan inte, får inte, skriva en serie om en stor, känd late night comedy-show utan att köpa in några riktigt roliga manusförfattare. Skämten suger. Jag har smålett kanske två gånger, för det mesta längtar jag bara till dess att dramadelen tar vid. Och inte ens då, när serien är allvarlig, lyckas den vara särskilt intressant. Vissa av de första avsnitten funkade hyfsat, men nu... alla karaktärer har grottat ner sig för långt i depressioner, skruvade förhållanden och annan gyttja. Studio 60 försöker vara tyngre än the West Wing, och det borde ha varit uppenbart för Sorkin redan från början att det inte skulle funka, ingen orkar se på komiker och manusförfattare som tror att de är jordens medelpunkt. Hur mycket man än älskade the West Wing. Och hur snyggt det än är med alla walk-and-talks.

Tina Feys 30 Rock tål däremot att ses om - åtminstone de senare avsnitten. Det är hjärtskärande, insiktsfullt, knäppt och förbannat roligt . Och dessutom är jag småförälskad i bedårande Kenneth the Page. Särskilt när han sjunger: