göteborg, igen

Vi sa inte hejdå på rätt sätt, tror jag. Jag var ganska olycklig den där våren, sedan blev jag ännu olyckligare, sedan flydde jag. En liten Volvo hämtade upp mig och åkte söderut. Sedan dess har jag aldrig kommit tillbaka, inte på riktigt, inte på allvar. Några dagar här och var räknas inte.

Och egentligen trivs jag ju med det beslutet. Allt i mitt liv är bra, bättre än på många år. Lägenheten som faktiskt är min, som jag inte behöver flytta från. Jobbet som bara blir roligare, kanske också enklare. Alla vännerna, som numera finns ett telefonsamtal eller en promenad bort.

Ändå... ändå kan jag drabbas av Göteborgshemlängtan, besvärlig, beständig Göteborgshemlängtan, till hav och Stadsbibliotek och cykelturer genom Majorna och bruncher på Zenit och Uppåt Framåt och landshövdingehus och Hagabion och Slottsskogen och Bohuslän och syskon och kusinträffar. Den där lägenheten i Haga/Linné som jag så gärna ville bo i. Picknick vid Röda Sten, solnedgången bakom Älvsborgsbron.

Och jag vet inte om jag verkligen saknar staden, om jag någonsin skulle kunna trivas där igen, eller om jag bara saknar människan jag var en gång. Kanske måste jag helt enkelt släppa sentimentaliteten och förlika mig med vad som faktiskt blev av den där uttänkta framtiden i Göteborg: ett par svåra, roliga, konstiga år då jag kände mig fantastiskt hemma och förfärligt främmande på samma gång.