dustin, annie och jag
Jag orkar inte riktigt med några modebloggar just nu. Inte några modesajter heller. För att inte tala om alla modetidningar - de får mig bara att känna mig extremt köpsugen - och sedan rätt deprimerad.
Det är överhuvudtaget ganska sällan jag får den där känslan av att "där vill jag vara, så vill jag se ut" av explicita modereportage. Filmer, däremot...
"München" förstördes nästan av alla åtsmitande skjortor och vackra miljöer. Medan Eric Bana & co sprängde hus satt jag och längtade bort: till London, Beirut, Paris. Jag ville bo i Brooklyn eller Jerusalem - helvete, jag skulle gärna ha åkt på cykelsemester i Holland om bara jag kunnat göra det i Spielbergs 70-tal.
Amerikanskt 70-tal är överhuvudtaget grejen. Diane Keatons Annie Hall har ju hyllats som stilideal hur länge som helst. Västen, skjortan, det slängande håret, den randiga svartvita halsduken. Och visst, Annie Hall är snygg, när hon inte kör med lilla my-knuten mitt på huvudet, förstås.
Men jag faller nog mer för Dustin Hoffmans 70-tal. I Kramer vs Kramer är han bedårande. I Maratonmannen helt makalös. Och i Alla presidentens män är både han och Robert Redford vansinnigt stiliga. Journalistromantiken blir inte bättre än så.
En annan film jag gärna skulle vilja stiga in i: Love Story. Inte för den sentimentala storyn, inte för den taffliga dialogen "Love means never having to say you're sorry!" men för att, för en kort stund, vara en smart, vacker Radcliffegirl.
Det är överhuvudtaget ganska sällan jag får den där känslan av att "där vill jag vara, så vill jag se ut" av explicita modereportage. Filmer, däremot...
"München" förstördes nästan av alla åtsmitande skjortor och vackra miljöer. Medan Eric Bana & co sprängde hus satt jag och längtade bort: till London, Beirut, Paris. Jag ville bo i Brooklyn eller Jerusalem - helvete, jag skulle gärna ha åkt på cykelsemester i Holland om bara jag kunnat göra det i Spielbergs 70-tal.
Amerikanskt 70-tal är överhuvudtaget grejen. Diane Keatons Annie Hall har ju hyllats som stilideal hur länge som helst. Västen, skjortan, det slängande håret, den randiga svartvita halsduken. Och visst, Annie Hall är snygg, när hon inte kör med lilla my-knuten mitt på huvudet, förstås. 
Men jag faller nog mer för Dustin Hoffmans 70-tal. I Kramer vs Kramer är han bedårande. I Maratonmannen helt makalös. Och i Alla presidentens män är både han och Robert Redford vansinnigt stiliga. Journalistromantiken blir inte bättre än så.
En annan film jag gärna skulle vilja stiga in i: Love Story. Inte för den sentimentala storyn, inte för den taffliga dialogen "Love means never having to say you're sorry!" men för att, för en kort stund, vara en smart, vacker Radcliffegirl.
posted by karin at 5:26 em
2 Comments:
Det här kan jag verkligen identifiera mig med. För mig är filmen som verklighetsflykt överordnad filmen som budskapsbärare. Hoffmans 70-tal, ljuvligt! Men Maratonmannen fattade jag aldrig. En konstig film.
jo - maratonmannen är en konstig film. fast jag fastnade i den ändå. Mest tack vare Hoffman, tror jag - men den där tandläkarscenen gjorde sitt till...
Skicka en kommentar
<< Home