narm!

My arm is numb. Numb arm! Numarm! Narm! NARM!

Man ska inte se på Six feet under ombord på tåg. Åtminstone inte på tåg som är fulla av falsksjungande fjortisar, brottningssugna fyraåringar och små tanter med gälla stämmor. Och verkligen inte när avsnittet man ser är nummer åtta i säsong fem - det fantastiska, roliga, rörande, vackra, frustrerande och sorgliga Narm!-avsnittet. När man ser Narm! måste man få vrida sig åt Nates idioti och le stolt åt Keith och David utan att omringas av smygtittande, nyfikna människor som vänligt undrar vad det är man ser, och varför, och om det är bra, och när det går, på vilken kanal, vilka är med, och har inte den där skådespelaren varit med i Vänner?

Jaja. Jag visste ju i alla fall vad som skulle hända. Men ååh, jag kan ju inte berätta om det. för det finns en risk att det finns ett six feet under-fan här som följer serien i SVT:s lagliga, men långsamma långsamma fart och inte vet, inte har någon aning om vad som sker. Alltså, ni är ju inte så många som följer det jag skriver, och egentligen kan jag ju skriva om vad tusan jag vill. Men Narm! ska man nog låta sig bli överraskad av.

Alla som gillar att tjuvkika kan ju läsa kloka Heather Havrilesky på Salon.

Annars är jag märkligt tillfreds med min tillvaro. Jag sitter här med brännmanetsutslag på ena armen och små små myggbett över fötterna och är alldeles lycklig. Nästan alla jag bryr mig om mår (ganska) bra. Jag mår bra, nästan jämt. Och för ovanlighetens skull lyckas jag nog uppskatta det också.