läsaren från helvetet

Första gången han ringde trodde jag att det var ett skämt. Efter ungefär trettio sekunder insåg jag att jag hade haft fel - gubben fanns faktiskt, och inte bara det, han hyste ett brinnande förakt för mig och allt jag stod för.
Andra gången var jag beredd. Jag försökte se till att ha pondus i rösten och vassa argument för min sak. Men efter ett par minuter gav jag ändå upp, sade att "du är uppenbarligen inte intresserad av att höra mina åsikter, så nu avslutar jag samtalet" och lade på luren i örat på honom.
Fjärde gången gubben ringde slutade det vara roligt. Femte gången blev jag så upprörd att jag ofrivilligt fick tårar i ögonen.
Någonstans ute på slätten sitter en liten man och tycker att jag är den värsta högerhaggan sedan tidernas begynnelse. Min blotta existens är en förolämpning mot omvärlden - inte minst mot alla stackars arbetare vars vardag jag aldrig kommer att förstå mig på.
Alla "riktiga" arbeten jag har haft (städare, vårdarbetare, barnskötare är visst riktiga arbeten, enligt hans åsikt) har jag tagit mest på skämt, för att turista bland de fattiga.
Han samlar på sig rader ur mina texter, blandar ihop dem, skruvar till dem, för att sedan använda mina formuleringar mot mig.
Jag vet att jag inte borde bry mig, men ibland är det svårt att låta bli. Varenda telefonsamtal känns som en örfil.
Men förmodligen gör han ändå ingenting olagligt. Allt jag kan göra är att fortsätta ta upp luren, gång på gång, och vänta på att han ska fylla mitt öra med förolämpningar.