Lo-lee-ta

Min vän försov sig från vår planerade baddag, så jag har haft en långsam ensamdag, en hemmadag, en dag för excesser och plötsliga inköp. Jag brukar alltid inbilla mig att jag är värd någonting särskilt de dagar när jag är ofrivilligt ensam: en ny bok, en top, ett glas gott vin.

Idag kom jag hem med Alice Munros Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage. Jag kunde inte låta bli att ta med boken hem, åtminstone inte efter att jag slagit upp första sidan.

Kan man ens överskatta de första raderna i en bok? När jag tänker på att någon gång skriva en bok - en sån där tanke jag har då och då, precis som tusentals andra med medelmåttig skrivartalang - fastnar jag ofta just vid den första raden.

När jag bläddrar mig igenom bokhyllan inser jag att jag köpt ganska många böcker på bara grund av de allra första raderna.

Jag blev indragen av den familjära tonen i Joyce Carol Oates "We were the Mulvaneys. Remember us?", nyfiken av Sylvia Plaths ”It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York”. Och jag älskar inledningen till CS Lewis Kung Caspian och skeppet Gryningen: "There was a boy called Eustace Clarence Scrubb, and he almost deserved it".


Den mest hjärtskärande inledningen jag läst måste vara den här, från Jeffrey Eugenides the Virgin Suicides:
"On the morning the last Lisbon sister took her turn at suicide – it was Mary this time, and sleeping pills, like Therese – the two paramedics arrived at the house knowing exactly where the knife drawer was, and the gas oven, and the beam in the basement from which it was possible to tie a rope."

Från böckerna jag köpt/läst det senaste året minns jag särskilt:

Nicole Krauss The History of Love ”When they write my history. Tomorrow. Or the next day. It will say, LEO GURSKY IS SURVIVED BY AN APARTMENT FULL OF SHIT.”

Marilynne Robinsons Gilead : "I told you last night that I may be gone sometime, and you said, Where, and I said, to be with the Good Lord, and you said, Why, and I said, Because I’m old, and you said, I don’t think you’re old. And you put your hand in mine and you said, You aren’t very old, as if that settled it."

Så finns det ju de där raderna som är så usla att de bara därför är läsvärda - som den ökända inledningen till E. Bulwer-Lyttons Paul Clifford:
”It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents—except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness.”

Men raderna som verkligen har fastnat i mitt huvud - det här är inte alls originellt, jag vet att jag låter som en 17-åring på sin första skrivarkurs, men jag kan inte rå för det - är de här, från Vladimir Nabokovs fantastiska roman:

”Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. Lo-lee-ta: the tip of the tongue taking a trip of three steps down the palate to tap, at three, on the teeth. Lo. Lee. Ta.”