ännu en vecka

Andra säsongen av Veronica Mars är över. Jag kan tyvärr inte dela dumburkens entusiasm. Visst, alla trådar knöts ihop, Veronica och Logan fick ihop det (precis som jag trodde för ett par månader sedan), säsongens stora mysterium blev löst.
Men varför denna rush? Varför skulle allt allt allt hända under de tre sista avsnitten? Större delen av säsongen var ärligt talat ganska seg - jag förstod aldrig vad det var som drev Veronica, vad hon egentligen ville få ut av tillvaron. Hon dejtade Duncan - lite halvhjärtat. Hon försökte lösa mysteriet med bussen - men hon gjorde det halvt motvilligt. De enda gångerna Veronica riktigt glittrade till, när hon var skarp och smart och elakt rolig, var i scenerna med Jason Dohring. Jag ser gärna en tredje säsong - men då måste manusförfattarna skärpa sig.

Tristram Shandy var rolig. Fast ett mästerverk? njäe. Formen är trots allt ganska tacksam - det går inte att inte skratta åt Steve Coogan när han driver med sig själv.

Jag har blivit glad av att få reda på vad Whit Stillman pysslar med nuförtiden.

Jag läser en fin avskedspresent från en vän på min förra arbetsplats: Maarja Talgres Leos dotter. Jag har svårt att inte bli rörd av passager som:
"Ingen i min familj skrek någonsin ut sin smärta eller rullade sig på golvet över att ha förlorat hemland och anhöriga. De skrek inte åt varandra heller i fruktlösa gräl. De slogs inte. De drack inte. De missbrukade inte ens magnecyl.
De arbetade, lärde sig svenska, lagade mat, städade, umgicks med grannarna på Sippedalsvägen. De skrattade och talade mycket och hade många estniska, ryska och svenska gäster hemma. Men deras saknad fanns i luften."

Jag önskar att jag kunde prata om boken med min farmor. Hon var ingen småbarnsperson, åtminstone såg jag henne inte så - när jag tänker på henne ser jag henne i konserthuset, på konstmuséet, på väg hem från mandelbageriet med en tårta på armen. Eller också i köket, i farfars skugga. Det är nu, inbillar jag mig, som vi verkligen hade kunnat få ut mycket av varandra.

Och sen så tänker jag på all dramatik ett liv kan innehålla, alla saker som kan ske i ett vanligt liv, och hur svårt det ibland är att veta hur mycket ens vänner vill att man ska engagera sig i det som händer dem. Jag tänker ganska mycket på en liten liten flicka som kämpar för sitt alldeles nya liv på ett sjukhus i Göteborg. Hon bara måste klara sig.