(nästan) allt förlåtet

För att fortsätta på min totalt tv-centrerade linje: nu har jag sett klart säsong sex av Gilmore Girls, och det sista avsnittet är så rart och sorgligt och hjärteknipande att jag är nästan benägen att förlåta manusförfattarna för alla idiotiska vändningar och kassa dialoger tidigare under säsongen.

Rory och Logan är märkligt söta: Rory pratar bisarr fake-engelska och ordnar stor avskedsfest åt Logan, som är gullig och tacksam och förälskad. Dessutom har Rory och Mitchum ett litet gräl, som slutar med att Mitchum framstår som ganska mänsklig. Sympatiskt.

Luke och Lorelais relation, däremot, blir bara knepigare. Jag gillade att manusförfattarna petade ihop dem, det var en bra vändning, men under den andra halvan av den här säsongen har Luke svängt totalt - från att ha varit en riktig klippa till att bli en osedvanligt usel och okänslig pojkvän. Och som om inte den förvandlingen hade varit osannolik nog, har manusförfattarna tvingat Lorelai att gå runt och deppa och tolerera Lukes velighet. Nu sade hon äntligen ifrån... och rusade rakt i armarna på Chris.

Visst är det tröttsamt att Lorelai aldrig lyckas hålla liv i sina relationer, visst är det trist att Christopher alltid finns där, men hmm, jo, jag kommer nog att se på säsong sju också.