skvalptankar

Min blog är fylld av trams, märker jag. Småsaker som liksom flyter runt, skvalptankar, sånt där som är tillräckligt enkelt och trevligt för att uttryckas på ett par minuter. Hej, jag har sett en film, jag har läst en bok, här är min åsikt. Eller åtminstone en av mina åsikter.

Jag kan lätt bli rätt trött på mig själv. Fast å andra sidan - mycket av min tid går nog åt till skvalptankar. I veckan har jag bland annat tänkt på att:

Politiska konstnärer är ofta så trista, så övertydliga, så politiskt naiva att man får spatt. Paul McCarthy, hyllad legend, rosad i nästan alla stora svenska dagstidningar, hur kan någon någonsin ha blivit omskakad eller chockad av honom? En man som juckar mot ett träd symboliserar - tadaa! - patriarkatet som våldtar naturen. Han filmar förvridna människor täckta i ketchup och majonnäs, för att symbolisera den amerikanska överkonsumtionen yada yada. I intervjun som vevas runt på Moderna slänger han ur sig signalord som patriarkat och fascism och konsumtion och jag blir lite förvirrad och en aning road men mest... uttråkad. Jag vill ha politisk konst med lite humor och subtilitet, var finns den?

Journalister är ett snällt släkte. Åtminstone när de kommer i flock så här mitt i sommartorkan och konfronteras med glada statsråd: en Hans Karlsson i illigt tomatröd piké, en solbränd Ringholm i sobrare mörkrött. Frågorna är snälla och artiga, sällan konfrontativa. Fast allra mesigast är nog jag, jag bläddrar i mina rapporter, känner att jag måste ha full koll på varenda kommatecken för att kunna ställa en informerad fråga eller två. Om ens det. Och medan jag sitter där, bläddrande, och funderar på den smartaste, vassaste frågan att ställa brukar mina tankar dränkas i utrop som "Kan du inte berätta lite mer om det där förslaget?" Det är kanske inte så vasst, men garanterat mer effektivt än att hålla käften.

Libanon. Åh, fan, Beirut. Jag läser bloggar från staden och blir imponerad över hur vissa klarar av att hålla huvudena klara, även när de själva blir attackerade och beskjutna. Glad och lite rörd av att läsa om hur människor tar sig runt, går till frisören, fixar med sina kläder, håller livet i gång. Missförstå mig inte nu: jag är för Israel, på en massa sätt. Men åh, ibland är det bara en sådan jävla sorg att följa nyheterna.

Och så tänker jag att jag vill ha många fler kulturtantsdagar som den i lördags: tre (eller var det fyra?) utställningar, tolvkronorskaffe vid Djurgårdskyrkan, rosé till barndomens favvofilm. Tack Lisa!