aw, ma, I love him awful

det finns någonting så nästan osannolikt härligt i de där dagarna när man precis är på väg att resa någonstans - eller precis har kommit fram. tanken att: bara om ett dygn är jag där, i en helt annan verklighet. just de dagarna känns det som att det mesta är möjligt, som att ens lilla korta liv har hur mycket potential som helst.

okej, i det här fallet är det lite mer än ett dygn kvar tills jag verkligen har nått någonstans. om ett dygn är jag i bästa fall någonstans ovanför newfoundland. men snart efteråt, väldigt snart, har vi kommit fram och lämpat av våra väskor i east village och tja, är där. Vi kommer lite för sent för att hinna med helgens bokfestival i Brooklyn, men det gör inte så mycket. Allt vi vill är ju att strosa, hänga lite, gå på en eller annan konsert, ligga på gräset i Central Park, äta färska pretzels, kika efter Woody på Upper East Side och drömma om den där femman på Central Park West.

i går satt jag och funderade över hur många av mina favoritböcker och favoritfilmer som utspelar sig på Manhattan eller i krokarna, men listan i mitt huvud blev snabbt så löjligt lång att jag fick lägga av. Istället satte jag på Mångalen, makalöst charmiga Mångalen som jag måste ha sett minst tusen gånger på regniga söndagar under gymnasiet. Och som vanligt önskade jag att jag kunde flytta in i det där huset i Brooklyn. Jag köper till och med överdramatiska Nicholas Cage:

Ronny Cammareri: Loretta, I love you. Not like they told you love is, and I didn't know this either, but love don't make things nice - it ruins everything. It breaks your heart. It makes things a mess. We aren't here to make things perfect. The snowflakes are perfect. The stars are perfect. Not us. Not us! We are here to ruin ourselves and to break our hearts and love the wrong people and *die*. The storybooks are *bullshit*. Now I want you to come upstairs with me and *get* in my bed!