torsdag

Nästan varje konsert jag går på slås jag av samma sak: hur rara alla ser ut, hur mjuka och liksom vänliga. Indiepojkar och snedluggsflickor i flock får mig att tänka på kanelbullar och mjölk, ändlösa fikastunder på Krasnapolsky och kafé Tintin, tider när vinterns filmfestival var meningen med livet.
Själv känner jag mig nästan lite hård och stel. Gammal. Blasé. När Sufjan kommer upp på Berns scen i sina bedårande vingar dagdrömmer jag inte ens om att stå där på scenen bredvid honom. Ännu mindre om att hångla upp honom.
Jag tänker snarare: hur länge kommer det att vara så här? Hur många gånger till kommer vakterna att fråga efter leg? Hur länge kan man hänga bland 20-åringarna utan att känna sig patetisk?
Och ibland också: är det så här det känns, strax innan man tröttnar, innan man går hem, ser en film till, läser en bok?
Bekvämligheten håller långsamt på att ta över. De där långa människorna som alltid ställer sig rakt i mitt synfält stör mig allt mer. De där dyra drinkarna och snygga barerna är inte så spännande längre.
Ändå är jag långt ifrån missnöjd. Jag gillar mitt yngre-medelålders-liv: middagarna har blivit godare, kläderna något dyrare, resorna en aning lyxigare. Jobbet svårare, men faktiskt också roligare. På luncherna diskuteras Babel och Pickwickklubben och Danielsson och depressioner och den stora kärleken, högt och lågt, utan restriktioner. Kanske är jag på väg att landa i något nytt, något bättre.