lördag, juli 07, 2007

darling

Det finns bra svensk film. Ibland, när P börjar prata om all usel svensk film som görs, försöker jag lista favoriterna i huvudet: Kvarteret Korpen, Barnvagnen, En kärlekshistoria, En kille och en tjej, Smultronstället, Fucking Åmål, för att räkna upp några.

Men... någonting måste ändå vara allvarligt fel när Darling hyllas som årets stora överraskning, en av de bästa svenska filmerna på länge. Vi såg den igår, sent omsider, det blev aldrig av i vintras och nu kändes det som sista chansen. P lät sig övertalas, antagligen på grund av alla hyllningstexter vi båda hade läst. Ingen av oss förväntade sig särskilt mycket: en stunds underhållning, några fyndiga repliker, det var allt. Men det tog kanske en halvtimme, sedan exploderade vi båda av undertryckt skratt. Det är alltså repliker som "jag har aldrig varit kär i hela mitt l i v! och så torskar jag på den här jävla bitchen!" som ska rädda den svenska filmen?

Visst, den lakoniska tonen är uppfriskande, och de båda huvudpersonerna klarar sig hyfsat... men birollerna är helt makalöst platta. och sensmoralen är bisarr. Rika människor är ytliga, cyniska, kärlekslösa, och kan inte förändras till det bättre. Fattiga människor är varma, goda, optimistiska och blir därmed utsugna och utnyttjade.

Den enda "recension" jag har sett som faktiskt gör filmen rättvisa hittade jag i en kommentar hos Conan the librarian:

"Klasskildring? Jag ser bara klyschor. Be vilken fjortonåring som helst att räkna upp fem fördomar/idéér om överklassbarn på östermalm - det kommer att vara exakt de som visas i filmen. Det går aldrig på djupet! Här skulle behövts en annan sorts problematisering.
Och skådespeleriet: förutom Segerström och (möjligen) Meadows (men jag sitter hela tiden med misstanken att hennes blanka nollställda fejs är lika mycket brist på skådespeleri som gestaltning av en inre tomhet) är spelet fruktansvärt undermåligt!
Och denna irriterande tendens att dölja dåliga scener med en ständig musikmatta. Vi ser dem gräla, men vi får inte höra nåt, bara musiken (blev scenen SÅ dålig, tänker jag?). Jag tycker inte att filmen säger något om klass, hon skulle ha behövt falla djupare, vakna upp mer, GÖRA något. Möjligen handlar den om tomhet. Och Segerström, visst. Gripande öde i all ära, men hans karaktör har ingen utveckling över huvud taget i filmen. Han är likadan i ruta ett som i den sista. Vad blir budskapet här? "Vissa går det dåligt för, och särskilt de som är snälla och undfallande"?
Alltså förlåt min litania, men jag känner mig allt mer illa till mods för varje bra recension som den här filmen får.
Och vad är grejen med ironin, på vilken nivå ligger den egentligen? Och det här är inte lika mycket en invändning som en fråga, du får gärna försöka svara... I inledningen, när vi rör oss bland överklasskidsen, och han snubben pratar om att han LÄSER. Det här är något jag ine förstår. Vem ironiserar? Filmskaparna över att den sortens människor inte läser? Kidsen över att någon faktiskt läser? Eller är det dåligt spel som gör att jag inte fattar? "Ursäkta, jag är lite trött, jag satt uppe nästan hela natten och [paus] LÄSTE." What?!"

Jag brukar inte vara något större fan av Marianne Ahrne, så när hon i vintras kritiserades för att hon inte gett SFI-pengar till Darling tog jag för givet att Ahrne hade haft fel. Nu börjar jag tro att hon ändå har ett visst omdöme.