fredag, mars 31, 2006

hemlängtan


det här har inte hänt mig på evigheter. jag har göteborgshemlängtan, stark och plågsam göteborgshemlängtan, ungefär som man brukade längta hem när man var barn och borta på läger eller på semester. jag vill åka hem - nu!

ärligt talat vet jag knappt ens vad jag längtar till. kanske en känsla: vind, regn, gator som jag har sett så många gånger att jag hittar rätt även med slutna ögon. måsar och hav som doftar salt. ljuset och öppenheten från alla breda gator och låga hus. I stockholm tynger husen ner mig ibland. till och med naturen kan kännas hård och främmande. var är klipporna? höjderna?

fast ändå vet jag att det jag vill ha, det finns inte där nu. kanske fanns det inte där ens då. faktiskt var jag ganska olycklig under ganska många dagar under mina två vuxenår i göteborg. ständigt fattig, planlös, utan ett riktigt hem. bäst har jag trivts under mina somrar: tomatsoppa på klara med m, kulturtantsdag och drinkar med j, tokdans i k:s gårdalägenhet.

kanske är det inte göteborg jag saknar. utan tanken på en framtid i göteborg.

söndag, mars 19, 2006

dustin, annie och jag

Jag orkar inte riktigt med några modebloggar just nu. Inte några modesajter heller. För att inte tala om alla modetidningar - de får mig bara att känna mig extremt köpsugen - och sedan rätt deprimerad.
Det är överhuvudtaget ganska sällan jag får den där känslan av att "där vill jag vara, så vill jag se ut" av explicita modereportage. Filmer, däremot...

"München" förstördes nästan av alla åtsmitande skjortor och vackra miljöer. Medan Eric Bana & co sprängde hus satt jag och längtade bort: till London, Beirut, Paris. Jag ville bo i Brooklyn eller Jerusalem - helvete, jag skulle gärna ha åkt på cykelsemester i Holland om bara jag kunnat göra det i Spielbergs 70-tal.

Amerikanskt 70-tal är överhuvudtaget grejen. Diane Keatons Annie Hall har ju hyllats som stilideal hur länge som helst. Västen, skjortan, det slängande håret, den randiga svartvita halsduken. Och visst, Annie Hall är snygg, när hon inte kör med lilla my-knuten mitt på huvudet, förstås.

Men jag faller nog mer för Dustin Hoffmans 70-tal. I Kramer vs Kramer är han bedårande. I Maratonmannen helt makalös. Och i Alla presidentens män är både han och Robert Redford vansinnigt stiliga. Journalistromantiken blir inte bättre än så.

En annan film jag gärna skulle vilja stiga in i: Love Story. Inte för den sentimentala storyn, inte för den taffliga dialogen "Love means never having to say you're sorry!" men för att, för en kort stund, vara en smart, vacker Radcliffegirl.

lördag, mars 18, 2006

since you asked


Okej, det här är inte särskilt originellt – Salon har trots allt funnits på nätet i evigheter. Men jag måste ändå komma med en uppmaning: Läs Cary Tennis! Läs Cary Tennis!

Visst, det finns många bra skribenter på Salon. Jag läser gärna Stephanie Zacharek, Heather Havrilesky, Curtis Sittenfeld. Jag tycker att Gina Fattores utskåpning av den senaste Pride & Prejudice var något av det mest begåvade som skrivits om filmen.

Men den viktigaste anledningen till att jag ständigt tycks återkomma till Salon.com stavas Cary Tennis. I spalten Since you asked svarar han på läsarnas frågor om allt ifrån relationer till karrärsval. När en 28-årig hipsterbrud undrar hur hon ska leva sitt liv - ska hon satsa på den roliga bartendern eller den mogna karrärsmannen? får hon ett resonemang om modernism och postmodernism till svar:

"Beware of reading too many symbols. One is schooled these days in reading symbols; in the postmodern universe where there is no presumed center, no deep identity, no final truth, one falls back, overmuch I think, on reading symbols. The Dockers, for instance, symbolize ignorance and futility. Working in a record store symbolizes fidelity to aesthetic ideals; working in an insurance company symbolizes capitulation.

But in the complicated, fractal, material world, sometimes a job is just a job and sometimes pants are just pants. If you have a core self, if you have an identity, then you are the same person no matter what pants you wear or what job you work."

Poängen, kort sagt, är:

"You are not your iPod. You are not your pants."

Ett mantra för det tidiga 2000-talet.

fredag, mars 17, 2006

lycka i kortform


Flera små butiker runt om i Stockholm har börjat sälja kort med Angie Lewins fantastiska femtiotaliga växtmotiv. Det är ren lycka i ett litet (och ganska billigt) format. Gå t ex till 49 kvadrat på St Eriksgatan (nära St Eriksplan) och köp på dig en bunt innan de tar slut.

onsdag, mars 15, 2006

bernice

Åh, den finns på nätet! Novellen som blev början till min F Scott Fitzgerald-mani:Bernice Bobs Her Hair.

Jag växte upp med fåniga flickböcker. Och nu snackar jag inte om Kitty, Enid Blyton eller Tvillingarna på på Sweet Valley High, utan betydligt tyngre saker. När mina föräldrar köpte ett sommarhus för länge sedan fick de med en trave böcker från början av förra seklet. En del halvklassiker: sagor av Zacharias Topelius, en sönderläst version av Frances Hodgson Burnetts En liten prinsessa, Anne på Grönkulla. Men också en drös av bortglömda (men käcka och uppbyggliga) flickböcker från 30-, 40- och 50-talet, den typen av berättelser som slutar med att den kloka, rättrådiga flickan får ihop det med den kloka, rättrådiga pojken och utbrister "älskling!" till kvillrande fågelsång.

Jag läste förstås mycket annat också - min favoritbibliotekarie på Göteborgs stadsbibliotek brukade låna ut en hel serie åt gången - men mina första romantiska läsupplevelser var minst sagt föråldrade.

När jag så i elvaårsåldern kom över ett gulnat exemplar av en novellsamling av F Scott Fitzgerald blev jag helt fascinerad. Huvudpersonen i Bernice bobs her hair - Bernice - beter sig precis som mina flickbokhjältinnor. Hon är artig, vänlig, pliktmedveten - och förbannat tråkig. Men hon får ingenting för det. Hon blir ratad på festerna och utskälld av kusinen Marjorie som hon är på besök hos. Bernice försöker skälla tillbaka:

"I think you're hard and selfish, and you haven't a feminine quality in you."

Men kusinen faller inte för det tricket:

"Oh, my Lord!" cried Marjorie in desperation. "You little nut! Girls like you are responsible for all the tiresome colorless marriages; all those ghastly inefficiencies that pass as feminine qualities. What a blow it must be when a man with imagination marries the beautiful bundle of clothes that he's been building ideals round, and finds that she's just a weak, whining, cowardly mass of affectations!"

Bernice får sedan en snabb, hård lektion i konsten att vara attraktiv och populär. Visst, Marjorie är en cynisk karaktär, och hon blir straffad för sin själviskhet. Men när jag nu läser om novellen blir jag ändå förvånad över hur många av Marjories sociala regler som fortfarande gäller.

tisdag, mars 14, 2006

vuxenångest revisited

Det är farligt att läsa gamla dagböcker ibland. Följande skrev jag för fyra år sedan - och nej, jag har inte hunnit till Samarkand. Eller till Ulan Bator. Istället har jag slavat runt på mer eller mindre attraktiva arbetsplatser i svenska stor- (och medelstora) städer. Den där innerstadstvåan i Stockholm verkar inte längre lika ointressant. Har jag blivit bättre eller sämre? Förlorat mina drömmar eller blivit mer realistisk?

*********************
Så står jag då med glögg i handen i en liten Östermalmstvåa och pratar om Foxy Brown. Diskussionen blir snart skruvad, tjejen bredvid mig allt mer upprörd. Killen mittemot säger att han inte kan låta bli att lyssna på kvinnoförnedrande hip hop om musiken har bra beats; och det har den ju, för det mesta. Han ser nypolerad ut. Babylen hy, välputsade glasögon, noga tillrufsat hår som en personlig touch till den välskräddade kostymen. Jag tror att han jobbar på finansdepartementet, kanske någon pr-byrå. Utseendet är en pojkes, överfallet av plötslig vuxenhet.

Några minuter in i konversationen undrar jag om killen alls reflekterar över hur hans propra yttre krockar med vad som kommer ur hans mun. Förmodligen inte - självironi verkar vara ett outforskat område. Eller så är det bara jag som ser humorn i det hela? Inte helt osökt kommer jag att tänka på Office Space och kontorsslaven Michael Bolton - men jag tvivlar på att parallellen skulle smickra honom, så jag håller tyst.

Vid närmare eftertanke ser de flesta omkring mig nypolerade ut. Nyputsade, välansade, med omsorgsfullt strukna skjortor och minutiöst rakade ansikten. Som stöpta i sina kostymer, åsikter, attityder, liv. Vart tog alla mina pluggkompisar vägen? Kan det verkligen vara samma personer som nu självsäkert jobbar på finansdepartementet, riksbanken, UD, SIDA, som doktorerar på Handels eller föreläser i juridik, som åker på forskningsresor till Tanzania och skriver rapporter i Hanoi? Blandat med det vanliga snacket om skvaller, film, framtidsplaner sipprar det nu in anekdoter från möten med ministrar och konferenser i Genève.

De är framgångsrika. Lyckade. Lyckliga. Och det märks.

Kanske borde jag säga vi. För bara några månader sedan hade jag definitivt sagt vi. För jag har haft min beskärda del av att hänga i den yttersta utkanten av maktens korridorer, fika med prinsessor, småprata med höga diplomater och dricka vin med gamla ministrar. Jag skulle så lätt kunna hänga mig kvar, gå in på samma väg. Men medan mina vänner allt mer verkar finna sig tillrätta, bli sambos och lägenhetsinnehavare, blir jag allt mindre tillfreds och längtar bort allt mer.

Men hur säger man det till vänner som är på väg att bygga upp sina liv kring just det som jag vill rata? Jag klarar inte av kanslisvenskan, får ångest av rapportskrivande, är less in i märgen av att väga mina ord på guldvåg. Jag har svårt att engagera mig i EU-förhandlingar eller Berlusconis utspel i Laeken; jag ser inte en lägenhet i Stockholms innerstad som höjden av min bostadskarriär. Faktum är att jag fortfarande längtar mer till Zanzibar och Samarkand (och Ulan Bator!) än till ett välbetalt kontorsjobb eller ens till konferensrum i Wien eller Strasbourg. Och jag vill inte få höra att jag är orealistisk, och jag är outsägligt trött på att försöka hitta nya svar till frågan om vad jag vill göra av mitt liv.

Så efter några timmar väljer jag att sätta mig på tåget igen, ta mig tillbaka till Uppsala och slinka in på Studentradions julfirande strax efter midnatt. Där har festen just börjat. Le Tigre ger vika åt hip hop, för att sen övergå i nostalgisk skrammelpop och galen raï.

Och jag dansar hela natten och försöker ignorera världen utanför.

måndag, mars 13, 2006

logan vs logan


De är rika. Snygga. Charmiga. Alldeles för unga för mig. (åtminstone deras rollkaraktärer.) Båda ska spela bad boys. Bara en av dem lyckas.

Jag har verkligen tyckt om Gilmore Girls. Älskat dialogen - även när de populärkulturella referenserna blivit allt mer svårförklarliga, även när dialogen blivit allt mer kulspruteaktig. Flera av mina nära vänner är som Rory: bookish, smarta, inte överdrivet sociala utanför en begränsad krets (där är de å andra sidan bedårande), snygga (okej, kanske inte Alexis Bledel-vackra, men klart på den snyggare delen av skalan), med en enorm förkärlek för populärkultur och skräpmat. Jag tycker till och med att säsong sex-Rory är rätt sympatisk.

Det märks att Alexis Bledel har åldrats: hon är något kantigare, skörare, skarpare än förut, inte riktigt lika äppelkäckt söt och rar. (av någon anledning kommer jag att tänka på en gammal intervju med Helena Bonham Carter. Hon var knappt trettio, rökte tjugo cigaretter i minuten, svor som en borstbindare och berättade att hon blivit allt mer nöjd med sitt utseende. Ansikten blir intressantare av att åldras, hävdade hon, "more... pointy". Bledel har blivit lite mer pointy, och det är bra.)

Så okej, Rory gillar jag, även om manusförfattarna kunde förklarat hennes flykt till morföräldrarna lite bättre. Men... Logan? Varför Logan Hunzberger?

Visst, han är snygg, och uppenbarligen störtrik, och hyfsat begåvad. Men borde inte Rory ha en pojkvän som är smartare, roligare, mindre självupptagen och mer idealistisk? Jag har inget emot castingen, men manusförfattarna kunde ansträngt mer för att fylla ut karaktären.

Logan Echolls, däremot - där förstår jag attraktionen. För mig är han det bästa med Veronica Mars. Man får egentligen inte lära känna honom särskilt väl - men ändå är det svårt att inte känna sympati för honom. Och på något bakvänt sätt förstår man honom ibland bättre än Veronica. Med den bakgrunden skulle jag också bete mig som ett as.
Veronica verkar inte riktigt ha greppat det än. Men vänta ni bara. Om det inte händer den här säsongen så blir det under nästa (förutsatt att en tredje säsong ens blir av, förstås). Logan och Veronica får ihop det igen. Det är bara att hoppas att hon inte dumpar honom för ännu en träbock.

måndag, mars 06, 2006

kapöut


Varför, varför kan inte svenska kommentatorer lära sig att uttala Capote? Ka-po-te, precis som det stavas. Både SVT och SR har hittills lyckats uttala namnet kapöut, och varje gång får jag en intensiv lust att åka ut till gärdet och köra ner the grass harp eller in cold blood i halsen på dem. Truman skulle aldrig ha gått runt med ett efternamn som lät så fult.

Annars: förutom Crash var det väl inga särskilda överraskningar i årets Oscarsgala. De flesta förtjänade väl sina statyetter. Philip Seymour Hoffman har förgyllt så många filmer att det hade varit konstigt om akademin hade struntat i honom. Rachel Weisz var kanske inte så överväldigande, men hon är å andra sidan fantastiskt vacker. Och Reese - tja, vad säger man? Hon är ju Amerikas älskling, ganska välförtjänt. Även om Walk the Line är en rätt ordinär biopic är sånginsatserna makalösa och Reese Witherspoon helt bedårande.

För övrigt önskar jag att Harper Lee hade skrivit fler böcker.