växtvärk

Det var kulturtantsdag på P3 i förmiddags. Det var lite härligt att lyssna på firandet - tanterna är ju landets riktiga kulturbärare, de håller uppe förlagen genom sina bokköp och sponsrar teatrarna med sina säsongskort.

Dagen till ära såg jag till att ta ännu ett kliv på vägen mot det fulländade kulturtantslivet: jag och A tog bussen ut till Boo Trädgård. Jag kom hem fullastad med örter; temynta, citronmeliss, citrontimjan, krusbladig persilja. Dessutom smulgubbar, klematis, rabarber, någon slags liten konstig lönn i buskstorlek. Om jag bara hade haft en bil skulle jag fyllt den med krukor, lekakulor, gödsel. Ja, ni hör. Det är en sjukdom. Nu står växterna där på balkongen och ger mig skuldkänslor.

Och jag undrar mest vad som hände, hur jag lyckades inbilla mig själv att jag och växter går ihop. Egentligen har jag inget behov av att vara en Nigellatyp, någon som fyller söndagssteken med egna örter och bjuder vännerna på hemmaodlad färskpotatis. Jag är medveten om att mina talanger är begränsade; jag är hyfsat bra på ord, gillar politik, böcker och film. (Och dessutom har jag fantastiska vänner med verklig begåvning för sånt där som egenodlade örter och ekomat.) Det räcker. Ändå är det så förbannat svårt att slå ifrån sig hela good life-estetiken, att släppa tanken på att mitt hem också kan se ut så där - lummigt och prunkande.

Det bistra faktumet är att jag har svarta fingrar: allt jag tar i bara dör. Växterna som trots allt har överlevt i mitt hem är riktigt härdade exemplar: gröna, stabila grejer som tål övervattning/uttorkning/hetta/isig kyla/skugga/stekhet sol i ojämna mellanrum. Nu har jag plötsligt ansvar för känsliga, sköra saker, som pyttesmå smulgubbsplantor med vackra vita blommor. Jag vågar knappt sätta min fot på balkongen.