dolly

You waltz right in the door/Just like you done before/ And wrap my heart 'round your little finger
Lowell sover i baksätet. Det är Karol som kör, mil efter mil, och utanför finns nästan ingenting: sagebrush, öken, stjärnor. En och annan bensinmack, ett par övergivna hus. Det är långt till Vegas från Minidoka County, Idaho, söder om Jackpot märks civilisationen knappt av.

Here you come again/Just when I'm about to make it work without you/ You look into my eyes /And light those dreamy eyes /And pretty soon I'm wonderin' /How I came to doubt you
Det är först mitt i konserten som jag minns: alla de där kvällarna i bilen när jag håller Karol sällskap. För att hon inte ska somna börjar jag fråga ut henne. Och hon berättar mer och mer, om livet på gården, mormonkyrkan, hur hon gifte sig vid sexton års ålder, hur det kändes att sluta skolan och skaffa familj vid sjutton.
"Han kändes som ett par bra skor, ett par som man måste gå in, menar jag. Han var inte riktigt rätt klädd, han gillade inte rätt musik, han pratade för långsamt. Men det fanns någonting där. Det tog bara ett par dejter, så visste jag: det här kan jag nog göra något av."

All you gotta do/ Is smile that smile/ And there go all my defenses/ Just leave it up to you /And in a little while/ You're messin' up my mind /An' fillin' up my senses
Hela vintern lyssnar vi på Dolly, banden går om och om igen i bilen. Och då, när det bara är hennes röst, motorvägen, öknen, så börjar jag förstå hennes storhet. I smyg, självklart bara i smyg, det är tidigt 90-tal och country är fortfarande bara för rednecks och töntar.

Jag är egentligen ingen Dollykännare. Har aldrig varit. Jag kan inte påstå att jag är en av dem som har tjatat om Dollys feministiska cred, hennes fantastiska låtskrivarbegåvning. Men när jag sitter i Globen och hör henne sjunga rader som "how much can a heart and troubled mind take/where is that fine line before it all breaks" kommer jag på mig själv med nynna med i sång efter sång. Inte ens den galna väckelsesången mot slutet kan hindra mig från att bli alldeles rörd, tårögd och lycklig på samma gång.

-------
Veckans finaste citat, från Bust magazine (Sonic Youth-paret frågas ut om deras parenting skills):
Kim Gordon: We watch a lot of Buffy and we watch Gilmore Girls together. I thought Rory was a really good role model. I hope some of that rubs off.
Thurston Moore: She sort of has a fusion of Rory, Buffy and Lindsay from Freaks and Geeks going on.