ytliga tankar, alltså

...alltså, vad är grejen med Bitterfittan? alla verkar läsa den, jag också. men jag blir mest irriterad. vem vill ha "det knapplösa knullet" som ideal? vem orkar hetsa upp sig över stringtrosor? och vissa exempel på hur okänsliga män är blir mest fåniga. när "sara" jobbar på ett prestigefullt grävprogram på tv vill hon göra ett program om hur misshandel och våldtäkt egentligen kan betraktas som en slags internationell terrorism. eh.... va?

och jag blir nästan arg, på riktigt, när "sara" beskriver hur hon blir gråtfärdig över att suzanne brögger är "tacksam" för att det finns ömhet och kärlek och för att hennes familj är frisk. vad har "sara" levt för liv egentligen? hennes tillvaro måste ha varit ovanligt lätt och sorglös om hon inte förstår att uppskatta sådana saker. alltså, det finns många intressanta stycken i boken, och jag är lite irriterad på skugge-kritiken "hon verkar vara en omogen mamma. varför vill hon ha egentid? egentid är ju helt överskattat, mammor har inte egentid!" men åh, jag hade hoppats på en bok med fler aha-upplevelser, mer ilska, mer humor, mer... glöd.

...alltså, efter dollykonserten fick jag för mig att jag skulle googla mina gamla bekanta från usa-året way back when. och det borde jag nog inte ha gjort. den femåriga flickan som brukade sitta i mitt knä och läsa sagor högt för mig är nu 17, supersöt och blond, och har en sida på myspace. hon är dessutom superkristen. jag hade nästan glömt jargongen. "i'm a jesusfreak!!"
och så kom jag att tänka på den gången när sjuttonåringens mamma drog med mig och min väninna till deras kyrka för att vi skulle slippa undan mormonerna. fast hennes gäng var nästan jobbigare, de var lätt paranoida och tyckte att vi bara skulle umgås med andra kyrkomedlemmar i skolan för de var de enda som man kunde lita på. åh, jag hoppas att 17-åringen har större förtroende för andra människor än så.

...alltså, det där med ytligheten, är inte det en lite förenklad debatt? a säger: de som shoppar är ytliga, se på alla kvinnor som köper dyra kök och skor och väskor. b säger: varför är det ytligare med skor än med konst? är det bara okej att vilja ha vackra saker om man är man/kulturelit och har rätt smak?

fast den bästa kommentaren läste jag nog i en tråd på isobels blogg, typ att det inte är möjligt eller ens relevant att kategorisera människor på det sättet. "ibland tröstar en väska, ibland är man mot irakkriget, ibland äter man choklad, ibland vill man dö. jaha". det är lite tröttsamt på något sätt att det där med ytlighet görs till något så enkelt, antingen är man ytlig eller djup, antingen konsumerar man av moraliska eller omoraliska skäl. men: man kan rymma både idioti och klokskap, man kan konsumera för att uppleva skönhet och bekvämlighet och för att visa sin rikedom - samtidigt, man kan till och med renovera om badrummet o c h bry sig om svältande barn. ibland är till och med skönhet och trygghet i den egna tillvaron en förutsättning för att man ska orka bry sig om andra. människor är konstiga och komplexa och drivs av alla möjliga instinkter och tankar och trender, det ena måste inte utesluta det andra. tror jag.

...alltså, alla borde läsa Kathy Sierras blogg, särskilt inlägget om varför man borde omge sig med lyckliga människor. Intressant.

...och alltså, jag säger alltså alldeles för ofta, det är plågsamt när jag kommer på mig själv. Fast jag får lite tröst när jag läser "Are men necessary?" av Maureen Dowd. Jag pratar som en Valley Girl, skriver hon, och sen följer en liten dialog med sju "like" i varenda mening. Hon är smart. Det innebär kanske, kanske, att jag - trots mitt språkbruk - inte behöver vara helt korkad.