läsarångest

ååh, fortfarande kan jag ta så jämrans illa upp av människor som tror att jag har allt, är rik och lycklig och lever det perfekta livet, bara för att jag skriver i olika tidningar. folk som inbillar sig att jag har allting ordnat, att jag har fantastiska framtidsmöjligheter och spännande karriärsplaner, att jag aldrig har behövt oroa mig för min framtid eller min ekonomi. åååh. det är då man vill ringa upp och skrika att jag har jobbat varje sommar sedan jag var.. tja, myndig, att jag typ aldrig har semester, att jag har flyttat tjugo gånger på tio år, att jag bara kan planera mitt liv ett par veckor eller månader i taget. (en framförhållning på sex månader, som jag har nu, känns som ett fantastiskt andrum.) och jag undrar lite om de där läsarna själva minns hur det känns att vara så fattig att man funderar över varje filpaket, varje knippe bananer, om en bussbiljett verkligen är ett befogat utlägg.

visst, jag har aldrig varit ensamstående trebarnsmorsa i tensta, jag har aldrig befunnit mig på absoluta botten ekonomiskt, psykiskt, socialt. jag har alltid haft möjligheten att ringa pappa, och det är självklart ett privilegium. men jag kan verkligen inte identifiera mig med det där lätta, okomplicerade, lyckade glidarlivet som jag anklagas för att ha levt och leva.

(jag kunde inte låta bli att lägga in en bild på makalöst vackra clara bow, hollywoods allra första it-girl. fast, ehm, hon har inte särskilt mycket att göra med mitt inlägg. förutom att hon verkar ha levt ett ganska komplicerat liv.)