rom är stekhett, givetvis är det stekhett, det är ju augusti och romarna har flytt stan. de som är kvar kör turistbussar och prånglar ut gelati i gathörnen. vi svettas, dricker vatten, svettas lite till. och går, kors och tvärs över hela staden, stönar över långsamma japaner och högljudda amerikaner, tränger oss ibland, strosar sakta ibland, pustar ut under apelsinalléerna. vi äter risotto milanese och saltimbocca alla romana och dricker husets vita. överallt historiska landmärken, historien ligger i så många lager att man bara får ge upp, kapitulera, inse att man aldrig kommer hinna eller orka ta in mer än småsmulor. utanför colosseum står ett par centurioner med plastsvärd, en röker, en äter panini. båda ser buttra ut. turisterna är glada ändå, kramar om den plastiga rustningen, tar kort på kort. kön till sixtinska kapellet är millång, den slingrar sig runt halva vatikanen som en utmattad tusenfoting. hettan är vanvettig, det finns inget skydd. vi skrattar, rycker på axlarna, flyr in i peterskyrkan. på kvällen pressar jag mig ner mellan en spanjorska och en kines på kanten till fontana di trevi; jag är sällan vidskeplig, men nu kastar jag i ett par mynt. rom är precis som jag mindes: svettigt och krävande och makalöst vackert. hit ska jag återvända.