söndag

Schulman finns överallt, i varenda tidning, det är svårt att slippa eller släppa den där jävla bloggen. Förstå mig rätt: jag tycker förstås att han är begåvad. Vissa saker han har skrivit är förvånansvärt kloka, ömsinta och minnesvärda. Men - precis som MarieLouise Samuelsson påpekar - så är det ganska anmärkningsvärt att killen har en så outvecklad empatisk förmåga att han inte kan förstå att hans skriverier påverkar andra människor. Är det verkligen möjligt att han inte har insett att hans offentliga sågningar kan såra, på allvar? Den där bortförklaringen är antingen ganska oärlig eller också ganska korkad.

Och hur kan en enskild bloggare - låt vara en extremt populär sådan - vara så intressant att halva media-Sverige orkar debattera frågan dag efter dag? Schulman är bara en liten, minimal del av bloggvärlden, en ganska otypisk sådan, skulle jag vilja säga. Jag har stött på fler bloggar med kärleksfullt fluff än med hat. Natalia Kazmierskas kulturblänkare om att "internet är vår tids församlingshem" är mycket mer träffande än alla upprörda ordmassor om "bloggmobbningen".

Det mest intressanta som har kommit ur hela debaclet är nog, tycker jag, Annina Rabes bloggtext om hur också lättare kändisskap påfrestar, påverkar, förändrar ens personlighet, hur många skribenter skapar ett slags alter ego, ett yttre skal, för att våga skriva och för att hantera uppmärksamheten.

hotel chevalier

Jag hoppades på Hotel Chevalier, trodde på den, tänkte att nu - äntligen - hade jag en chans att gå med Wes Anderson-lägret. Jag har nog sett alla hans filmer, Bottle rocket, Rushmore, Royal Tenenbaums, och blivit lite halvt charmad, ganska road, men jag har aldrig fallit huvudstupa för Wes karaktärer. "De är så härligt skruvade," brukar folk säga. "Inte skruvade nog för att bli trovärdiga," tänker jag buttert.
När jag läste att Hotel Chevalier var något annat, mer äkta, ärligare - då ville jag så gärna tro på det. Fast jag är nog en smula besviken. Det är vansinnigt läckert gjort, förstås, Jason Schwartzman är stilig och Natalie Portman vettlöst vacker, men vad vill han säga, egentligen?

Bedöm själva:

jag funderar...

...på att starta en riktig blogg, en sån där blogg där man faktiskt står för vem man är och vad man tycker. men jag vet inte om det är värt det. inte bara för att det är hösten 2007 och en ny blogg känns, tja, "retro, så 2003", som thente skulle ha sagt.
men för att...tja, jag gillar att ha en obefintlig ambitionsnivå på bloggen, jag gillar att skriva oseriösa obegripligheter om meningslösa tv-serier, och jag vet inte om jag skulle göra det om jag hade en blogg med namn och bild. och att försöka göra reklam för bloggen, fånga läsare, slå sig fram i bloggvärlden... nja, jag blir nog kvar här med er, ni tio trogna läsare som av någon outgrundlig anledning går in här då och då (hej allihop!).