paradiset

just nu, medan jag satter mig ner vid datorn, ser jag att julie delpy star utanfor fonstret. nej, det ar forstas inte hon, men snudd pa en kopia, sisadar 22 ar, med mittbena och gigantiska 60-talsglasogon. hon gralar med sin pojkvan, som ar ovanligt stilmedveten for den har lilla turisthalan. och pakladd. han ser ut som en ung alain delon, hur man nu lyckas gora det i en badort pa Indiens vastkust.
Julie har pa sig standardkladseln for backpackers, sadant jag sjalv halvt omedvetet har borjat slanga pa mig varje morgon, (atminstone om det ar en stranddag); rosa fiskarbyxor, sadana som rymmer minst tre personer och fasts upp med langa band, flipflops och ett slitet linne. Fast hon bar upp det battre an de flesta.

De ser lite udda ut, Julie och Alain, mitt bland alla sarongforsaljare och ayurvediska massagesalonger. De ar liksom for snygga. Rena. De ser inte ut att roka pa fjorton timmar om dagen. Jag forstar att indierna stirrar ibland, att de skakar pa huvudet at alla markliga vasterlanningar som betalar dyrt for att aka hit, men sedan klar sig samre an den fattigaste bonde och haller hart i varenda rupee.

fast asch. jag haller sjalv hart i varenda rupee, om jag inte stoter pa en liten tant som saljer blommor, det vill saga. tanterna ar jag svag for. i forrgar kvall at jag middag med ett trevligt par fran denver och vi jamforde lurendrejare. alla hade traffat pa mannen som forsoker sig pa det gamla orontricket (de tar en tops med guck pa och kor upp i orat och havdar sedan att man maste rensa oronen for en dyr summa...) Alla hade skrattat bort dem och fatt besvikna blickar till svar. Det ar inte sa enkelt att lura turister in this day and age.

stranden i arambol ar livlig, full av hundar och kor och smapojkar med drakar. stranden i mandrem, bara nagon kilometer bort, var nastan tom. sma strandkrabbor kilade fram och tillbaka vid vattenlinjen, da och da seglade en orn forbi. det sags att havsskoldpaddorna fortfarande kommer dit for att lagga sina agg, aven om de minskar i antal. och farre lar det bli, om sadana som jag envisas med att aka dit.

det ar det vanliga turistdilemmat: man vill at paradiset. men sa fort man kommer dit, med sin ryggsack och sina krav pa en sang och rent vatten och mat och solstolar och butiker och transporter och telefoner och internet och kanske lite klader och till och med en bar, med utsikt over solnedgangen - da kommer taxibilarna och alla scooters och strandraggarna och forsaljarna och tja, da ar det inget paradis langre.