söndag, september 30, 2007

göteborg, en gång till

… det uppstår luckor då och då, också i de trängsta av montrar. En halv kvadrat, kanske en hel, lite andrum. Man står och stirrar på Ernst Brunners senaste bok och låtsas vara intresserad, trots att man hört honom hålla en lång utläggning om litteratuuuren, hur han själv svävar på ett högre idéplan, skriver med en särskild sorts känsla för tiden, en äkta zeitgeist, hur han själv är något helt annat än den nya generationen författare: ”korsord, deckare och sudoku, det är vad svensken av i dag vill ha”…

…så står man där och memorerar detaljerna på det bruna omslaget och inser att strax under, där finns marilynne robinsons ”gilead” i svensk översättning och man vill köpa ett ton, nej två, fylla en lastbil och dela ut till alla gråbleka och glåmiga mässbesökare, de med för höga klackar och för varma sjalar, för gilead är som en omfamning, en lätt smekning över kinden…

…och så funderar man över hur mässan kan dra så mycket folk, trots att så mycket är billigare och mer tillgängligt på bokus och amazon, trots att man på nätet slipper köer och yra tanter som blir förtörnade, nej kränkta, när man påpekar att man helst inte vill ha deras vassa handväskhörn i ryggen gång på gång. Idén att kön går fortare om man står med tå mot häl och känner varandras andedräkt i nacken är vida spridd, att kräva utrymme, flera centimeter bara till sig själv, en rygg utan blåmärken, är ett rejält faux pas…

…men sen kan man inte låta bli att le åt allt som är litet och udda och underbart. man går förbi svensk frimärksungdom och montern är proppfull, ser att antikvariaten och de små förlagen med serier och mat och lyrik och erotisk litteratur får sitt utrymme, de med. Man ler och tänker, åh, äntligen syns de…

,,,och sen går man därifrån och fyller sin kasse med tove jansson-biografin och åsa linderborg och daniel sjölin, bara hits, sådant som syns och debatteras på varenda kultursida.

söndag, september 09, 2007

filmhöst


"Men hon är ju magnifik! När Halle Berry kan vinna en Oscar borde ju Gena Rowlands få en så fort hon visar sig på vita duken!"

Min pojkvän är löjligt förtjust i Gena Rowlands. Och jag förstår honom. Sent i torsdags såg vi Woody Allens Another Woman och Rowlands fyller verkligen upp duken, stjäl varje scen, lyckas vara kraftfull och skör på samma gång.

Vanligtvis brukar jag irritera mig på regissörer som ständigt gör nya filmer med flickvänner och fruar, men Gena Rowlands - John Cassavetes är ett par som det liksom glöder om, fortfarande. Så vansinnigt vackra och begåvade.

------------
I tisdags var vi på förhandsvisningen av Julie Delpys "2 days in Paris". Jag hade glömt av hur mycket jag tyckte om cinemateket-känslan, samvaron filmnördar emellan. Bakom mig i kassakön stod minst tre långsmala, skäggiga, halsduksförsedda och polobeklädda ynglingar. Framför mig en sockersöt 18-åring med mörk bob, röda stövlar och pastellprickig regnrock. Ganska många, kanske en fjärdedel av besökarna, var där själva. Salongen fylldes av skratt. En enkel, kravlös gemenskap.

-------------
jag tror att detta kan bli en bra filmhöst. Cassavetes-, Delpy och Audrey Hepburn-teman på Cinemateket, det är precis så jag vill ha min oktober och november.

lördag, september 08, 2007

at last

Leezer: jag var tvungen att leta upp låten, och visst känner jag igen den - i Etta James-version.

timeout


det är ljummet, men ändå stjärnklart, en ljuvlig kombination. jag har fikat med sötaste lisa i hennes vackra kungsladugårdslya. sedan åt jag middag hos favvosläktingar i lunden, bland annat en ettåring som precis lärt sig att klättra uppför byxben sådär att han kan stå på vingliga ben, luta huvudet bakåt och skratta från tårna.

det är någonting med göteborg, ett lugn, en vidare himmel, bredare gator, som jag verkligen kan sakna i stockholm. när jag strosar runt mellan husen i Majorna känns min lilla värld oändligt långt borta. och kanske också rätt ointressant, på ett befriande sätt. debatter och diskussioner, inlägg och rapporter, argument och motargument - varför bry sig om alla vändningar i spelet? det där spinnet sköter sig självt, en röst är aldrig oumbärlig, åtminstone är inte min det. en varm septemberdag som denna känner jag mest för att ta en paus, kanske i en vecka, kanske i tio veckor, kanske i tio år. Hoppa på elvans spårvagn, gå av vid stigbergstorget, fördela min tid mellan skivaffärer, antikvariat och zenit. Läsa mycket. Försöka vänja mig av med den ganska idiotiska idén att en byline skulle förbättra tillvaron.