tjuvlyssnat

Igår skulle jag köpa julklappar till mina syskon. Istället kom jag hem med en bok till mig själv.

Inne på Designtorget låg Bokstavligt talat av Cornelia Waldersten och efter att jag bläddrat i den ett par gånger - och skrattat högt - var jag bara tvungen att köpa den. Cornelia Waldersten har tjuvlyssnat på folk på stan och skrivit ner konversationerna ordagrant:

29 april. 12.40 Nybrogatan

- Min syster har köpt en katt.
- Fan va patetiskt.

Jag vet inte om jag borde medge det, men jag älskar att tjuvlyssna. Inte på människor jag känner - utan främlingar på stan. Fjortisar på bussen, små tanter i parken, slipsklädda herrar på pendeltåget. Människor pratar om så roliga saker. Och brottstycken av konversationer blir ofta små absurda komiska mästerverk.

Jag har vänner som tror att det beror på någon slags elitistiskt drag - att jag vill kunna skratta åt andra. Men så är det faktiskt inte.

Min pappa gav mig en gång ett av de bästa råd jag någonsin har fått: se till att då och då ta en ny väg hem.

Jag gillar att ta omvägar. Jag gillar att upptäcka att människor sysslar med saker jag aldrig skulle få för mig att syssla med, pratar om saker jag aldrig skulle få för mig att prata om. Jag gillar att äta på bisarra restauranger och hak, att handla i konstiga små butiker som det krävs omvägar för att hitta - det känns som att upptäcka parallella verkligheter gång på gång.

Det här kanske låter märkligt - men det är på något sätt otroligt befriande att alla de där liven som jag aldrig kommer att kunna leva, och sällan får ta del av, ändå levs.

vesterbro

Det är inte långt från stationen, egentligen - runt ett hörn bara, förbi porrbutikerna och klubbarna som lockar med exotisk dans. Mitt i Köpenhamn.

Fiket en bit ned på Istedgade påminde mig om Williamsburg. Blandad publik. Eklektisk inredning. Travar med tidningar här och var och gigantiska bruncher till humana priser. Jag hade kunnat sitta kvar i timmar, äta bröd och yogurt med frukt och dricka stora glas med kaffe och bara låtsas att jag bodde där, att det var min vardag.

Jag vet inte riktigt vad det är som lockar med områden som en gång varit riktigt neddekade. Gamla industrilokaler, ruckliga trähus, slitna arbetarkvarter. Kanske är det hoppet och framtidstron: om jag vill, kan jag också hitta en liten lucka i staden, någonstans där jag får plats utan att behöva vara framgångsrik från början. Öppna en butik, sälja egna mössor och fina böcker, skapa något alldeles eget. På Istedgade får jag känslan att jag lätt skulle kunna bli någon annan.

Fast egentligen är det nog ganska sällan jag skulle vilja vara någon annan. Det är ett förbannat privilegium att ha ett skrivjobb, har jag upptäckt. Jag får betalt för att stapla ord. Ibland känns det helt absurt.