Fem anledningar till lycka

Det var på spårvagnen på väg hem jag insåg att jag faktiskt kände mig lugn och lycklig, att någon slags julfrid hade lägrat sig. Kanske beror det på följande:

1. julsånger, fyrstämmigt, i rummet bredvid. live, bör kanske tilläggas. körövning.

2. på vägen hem mötte jag en pojke, kanske fyra år, som fraktade hem familjen julgran på sin tramptraktor. pappan gick bredvid och smålog, men pojken bevärdigade honom inte ens med en blick. det här var hans projekt, nej - hans plikt! granen skulle hem, fort. tramp-tramp-tramp-tramp.

3. jag träffade på en högstadiebekant i en kassakö idag. det går bra för honom, verkar det som, håret är mörkare än sist, annars ser han ut som när han var tjugo. han syns ibland i olika reklamfilmer och har fyra-fem olika teaterprojekt på gång. när jag berättade om min vardag var han sådär lagom ointresserad, jaha, är det kul?, inga komplimanger, inga förolämpningar, inga undringar om kollegor och ansvar och lön. åhå så skönt.

4. julklapp till mig själv: martina lowdens "allt". sidorna har guldkanter. hela boken är full av listor och litterära referenser och små fragment av dialoger. det är tokpretentiöst och ibland lite småtråkigt men ofta roligt, roligt, roligt. och galet smart.

5. pianoklink till frukost. ett hem utan piano är inte ett riktigt hem. jag har inte bott i ett riktigt hem på snart tio år.

bloggleda etc

Nu måste jag nästan blogga - annars kommer Konrad att stryka mig från länklistan, och då sjunker mitt läsarantal från typ fem till... två. Jaja, jag får ju vad jag förtjänar, jag har varit extremt usel på att blogga under hösten. Det har bara varit så mycket annat i vägen - brist på bredband, tid och inspiration, inte minst.

Fortfarande är jag en hyfsat manisk bloggläsare. Fortfarande kan jag inte låta bli att surfa runt på typ tjugo-trettio olika bloggar under en vanlig arbetsdag (och varje gång är jag en aning tacksam över att jag har ett jobb där sådant faktiskt anses helt okej). Men på sista tiden har det börjat klia i mig. Det är inte själva formen jag är trött på - utan innehållet i min bloggdiet.

Jag är till döden trött på hastigt påkomna åsikter, kotterier, plötsliga "trender" som "alla" pratar om men som egentligen bara har sin storhetstid i kommentarerna på tre-fyra mediebloggar. Nu längtar jag efter tyngd, djup, hårda fakta. Rejäla, trista grävjobb. Pålitlig statistik. Artiklar om händelser och företeelser som verkligen betyder något, som ändrar livet för människor.

Jag har till och med börjat bli sugen på småstadstidningar, lokalredaktioner, texter som lyfter upp det vanliga, enkla, lilla. Hellre än välskriven, rak text om ett luciafirande i Vadstena än ännu en krumbuktande Rodeo- eller Bon-analys om hur det modernaste av allt finns i historien. Det är lite besvärande när 20-somethings upptäcker Fitzgerald och Hemingway, bildning light, och tror att deras kärlek innebär något nytt, en spännande trend, att de är först med att behandla finkulturen som en subkultur bland andra. Det är så lätt att bli bländad av självsäkerhet, av snygga formuleringar och populärkulturella referenser - men eftersmaken är fadd. Som om man hade ätit sig mätt på sockervadd.

Äsch. Jag kan ju bara låta bli att surfa så mycket, egentligen har jag ju annat att göra. Rapporter och sånt att läsa, jobb att utföra.

Annars... annars håller jag på att beta mig igenom novellsamlingen "Before Gatsby: the early years" som jag nästan hade glömt av där den stod i bokhyllan. Samlingen är trevlig, Fitzgerald hade en viss lyskraft även när han bara skrev för pengar. Och så funderar jag lite på Malcolm Gladwells "Blink" som jag just tog mig igenom, om kraften i de snabba besluten och på alla tillfällen när intuitionen har lett mig rätt och fel.

Och jo - jag ser verkligen fram emot Capra på lördag - det går inte att låta bli att gråta till "Livet är underbart", hur många gånger man än ser den. (någon dag måste jag också lösa mysteriet med uttrycken hee-haw! och hot dog!)