ägandelycka/hasjuka

Det är märkligt vilka psykologiska effekter ett stort lån kan ha. Plötsligt känns alla andra ekonomiska åtaganden överkomliga, enkla, lättviktiga - en matta för några tusenlappar känns ungefär lika mycket i maggropen som ett tandborstköp. Jag är ändå fast i grottekvarnen, banken äger mitt liv, så vad spelar det för roll om jag skuldsätter mig lite till?

Fast kanske är det bara nu, när jag kan gå runt i mitt blankskinande hem och skåda ut över travarna av lådor (böcker, böcker, böcker, skivor, böcker, gamla sovsäckar, böcker - ja, ni fattar. detta är fjärde flytten på raken som vännerna har klagat över boklådorna. vi, särskilt jag, lovar att rensa. sedan köper vi några till.) som jag känner så här, jag vill bara fortsätta att fylla alla rum med fina saker, det där med pengar känns härligt avlägset. kanske, kanske (nja, antagligen, förmodligen) har det någonting att göra med att jag än så länge inte har behövt bry mig om en enda avbetalning.

Jag vill ha sköna balkongmöbler, jag vill ha vackra lampor och stora gröna växter och fluffiga mattor och smarta teknikprylar. och sedan vill jag gärna hyra en fiffig stylist, som till exempel söta Lisa.

Annars: jag har tre stora tulpanbuketter hemma. härligt. och jag har fått ett gäng märkliga prydnader i födelsedagspresent, jag som absolut inte är någon prydnadsperson, den ovanligaste nog en tavla med mitt födelsedatum på baksidan. uppenbarligen är det någon slags familjetradition att skriva upp nyfödda bebisars födelsedatum, inte i någon familjebibel, men på baksidan av en tavla som sedan ges till ungen i fråga vid något lämpligt tillfälle. fråga mig inte var, hur eller när traditionen började. men den är tillräckligt konstig för att jag nog ska vilja föra den vidare.