praktikantleendet

Det var kanske för något år sedan jag lade märke till det för första gången. En ung grabb kom emot mig i korridoren och log, vitt och brett, mot allt och alla. Oj, tänkte jag, vilken glad typ. Sedan såg jag hans foto på en anslagstavla, under ordet "praktikant".

Härom veckan hände samma sak igen. En helt okänd tjej, kanske 19 år, log välvilligt och höll upp dörren åt mig när jag kom till jobbet på morgonen. Jag har sett henne några gånger sedan dess, hon ser alltid glad, söt och vänlig ut. Trevlig typ, tänkte jag. Sedan såg jag hennes bild på en anslagstavla under ordet "praktikant".

Jag har inget emot leende, glada praktikanter - tvärtom. Folk borde vara glada för att jobba på den här arbetsplatsen, särskilt de som har lyckan att vara över 35 och har ett fast jobb. Men jag kan inte låta bli att känna en smula - ömhet, kanske? - mot de leende praktikanterna. Jag har ju varit där själv. Praktiserat. Jobbat längre än nödvändigt. Ställt dumma frågor. Försökt göra mig oumbärlig. Sedan, plötsligt, beslutade sig någon för att ge mig lön för att göra ungefär samma sak. Sedan har jag betat av en arbetsgivare till, och en till, och en till.

Men fortfarande känns det som att jag är extremt nära att halka tillbaka igen. Gå runt i korridorerna bakom någon handledare. Le vänligt, dagarna i ända, för att få någon, någonstans, att lägga märke till mig och ge mig lön.