onsdag, oktober 18, 2006

semester

Igar holl regnet och vinden pa att spola bort hela on. Idag har det mojnat. Allt som aterstar fran gardagens vansinne ar polar pa asfalten och en och annan omkullvalt blomkruka.
Kladbutikerna haller fortfarande stangt. Men turistbutikerna verkar ha oppet, allihop. Som av en tyst overenskommelse: ingen ska behova lamna on utan att ha fatt sitt behov av krimskrams, billiga skor, kryddor och raki tillfredsstallt.

Har och var ser man stadens studenter. Manga ar pafallande snygga. Med langa kappor och vinterjackor kryssar de runt, pratar, bar pa bocker. Snart ar staden deras. Turisterna ar pa vag ut, det marks. De som finns kvar har samlats i gamla stan: amerikanska pensionarer i grupp, rodlatta tyska barnfamiljer, hela flockar av nordiska tonaringar. Manga ar fortfarande sommarkladda, i shorts och sandaler, fast luften smakar svensk september.

Hela upplevelsen skulle kunna vara deprimerande. Men just idag kanner jag mig markligt upplyft. Under hela veckan har det varit nastan ode pa stranden, ocksa under dagarna med sol. Alla forsaljarna verkar uttrottade efter en lang sommar. Bara ett par har fortfarande tillrackligt med energi kvar for att forsoka lura in turisterna till just deras butik, deras taverna. Jag kan strosa fritt, ata for mig sjalv, lasa i timmar pa sma halvtomma kafeer.

Och laser gor jag, timme ut och timme in. Jag fick med mig nastan allt det dar jag har velat lasa sa lange men inte hunnit med: Ian McEwans Saturday, Jared Diamonds Undergang - tja, en trave. Men bast av allt, mest gripande, har hittills varit Caroline Mooreheads Human Cargo. Om flyktingar i Liberia, vid gransen mellan USA och Mexico, pa Lampedusa och Kanarieoarna. Den satter sig pa hjarnan, som en envis och storande melodi. Tankarna gar hela tiden till havet och till batarna som ar pa vag, standigt, soderifran.