en orgie i trams

Jag tror aldrig att jag har sett så här många amerikanska tramsfilmer under så kort tid förut. (Och då äger jag och pojkvännen ändå en ganska rejäl samling fåniga amerikanska high school- och collegefilmer.) Det började, som sagt, med Talladega Nights i förra veckan.

Sedan råkade vi halka in på Little Miss Sunshine på Loews i fredags kväll. Det var en glad överraskning. Filmen handlar, i korthet, om sjuåriga Olive som vill ställa upp i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine. Av olika skäl får hon hela familjen - som består av en smått manisk pappa, spelad av Greg Kinnear, en småneurotisk mamma, spelad av Toni Collette, en surmulen och stum Nietsche-fixerad storebrorsa, en vulgär farfar och en svårt deprimerad morbror (Steve Carell) - med sig på den långa resan till tävlingen. Givetvis uppstår hinder på vägen, givetvis hamnar familjemedlemmarna i en massa konflikter, men trots att filmen är rätt förutsägbar på sina ställen är den ovanligt charmig, och slutet, själva skönhetstävlingen, är något av det roligaste jag sett på bio i år.

Jonas undrade för ett tag sedan vad vitsen är med Greg Kinnear - nu tror jag att jag vet det. Kinnear har potentialen att vara the all-american guy, killen med snedbena och grop i hakan och snygga drag, men samtidigt går det inte att komma ifrån att han är något av en tönt. Hans karaktärer kan vara hur osympatiska som helst - ändå är det svårt att inte känna någon slags sympati för honom. När filmen var över kunde jag inte låta bli att vilja se mer av Kinnears karaktär - det hade jag inte förväntat mig.

På flyget visades en annan av höstens kanske allra fånigaste komedier: Nacho Libre med Jack Black. Sydsvenskan m fl sågade den - jag tycker nog att den är värd åtminstone en regnig söndagseftermiddag.

Och i går kväll var vi för jetlaggade för att göra någonting annat än att slöa i soffan och titta på ett av våra senaste dvd-fynd, Wet Hot American Summer, som handlar om ett dygn på summer camp - sista dygnet, när allt ska hända (och gör det). Gick den någonsin upp på biograferna i Sverige? Om inte - varför?

Skådisarna är ju fantastiska: charmige Paul Rudd (som storhånglande badvaktsäckel), alltid lika älskvärda Janeane Garofalo, David Hyde Pierce, Bradley Cooper, Michael Ian Black, SNL-veteranerna Molly Shannon och Amy Poehler... Filmen är absurd, konstig, vulgär, ibland helt surrealistisk, och samtidigt så varm, kärleksfull och rolig att jag önskar att jag hade tusen exemplar att ge bort till folk. Enligt Degrell ligger samma gäng också bakom tv-serien Stella - bara det är skäl nog att försöka leta upp serien på nätet.