göteborg

Det har visst gått ett år sedan jag sist drabbades av riktig Göteborgshemlängtan. Nu i helgen fick jag en liten släng igen. Det är ju så... hemma, helt enkelt, det är ju där jag bor, egentligen: någonstans mellan Linné och Masthugget, helst. Nära Slottsskogen, på cykelavstånd till allt. Varje gång jag kommer tillbaka och upptäcker att någonting har förändrats blir jag liksom förvånad - det där är ju min stad, mina gator, hur kan jag missa vad som händer där?

Jag träffade en gammal bekant i helgen, som tillbringat fem år i Stockholm men nu flyttat tillbaka till Göteborg - åtminstone för en tid. Hon var nästan löjligt lycklig över att vara på Västkusten igen. Livet är lättsammare i Göteborg, tyckte hon. Gladare. Folk är inte så hysteriskt karriärsinriktade, de har tid att umgås, allt är närmare, billigare, öppnare. Det hela lät förföriskt enkelt och härligt: jag blev med ens sugen på en tvåa i ett landshövdingehus någonstans. Söndagsfikor på Zenit i Majorna, drinkar på Uppåt Framåt, hdk-utställningar, bröd från franska bageriet, cykelturer till Rådasjön och badet vid Smittska udden.

Eller, njäe: jag har ju fortfarande svårt att föreställa mig ett liv i Göteborg, åtminstone just nu. Nästan alla jag bryr mig om har flyttat därifrån. Och även om gänget som är kvar bland annat innehåller kära Lisa, och mina syskon - som får mig att skratta mer än några andra människor, tror jag - så måste jag nog inse att jag har större chanser att hitta det där roliga, kreativa, sociala livet i Stockholm än någon annanstans.