the love and the cookies

Under de senaste veckorna har jag gjort en trevlig upptäckt: jo, gilmore girls var faktiskt riktigt bra en gång i tiden. snacket satt. Rory kändes... osannolik, men ändå trovärdig. och Lorelai var sympatisk, trots det ständiga babblandet och alla neurotiska drag. Vi drog igenom säsong ett på några dagar, och nu är vi mitt inne i säsong två: Jess har dykt upp i stars hollow, Rory är fortfarande ihop med Dean, det är upplagt för dramatik. Rory och Lorelai (och Luke!) har varit den perfekta anledningen att pausa mitt i flyttstöket.

Samtidigt försöker jag beta mig igenom säsong sju, och det är rätt plågsamt i jämförelse. Lorelai pratar på som vanligt, men snabbare, mer, och hon verkar ha allt mindre att säga. Rory är lika kär som vanligt i sin Logan, trots att han sällan är där och man aldrig riktigt har fattat vad det är hon ser i honom. Luke har gått från sitt kärva, sympatiska jag till någon slags stadig, engagerad farsa, men eftersom man aldrig fick följa med i förändringen är det svårt att glädjas åt hans nya, mogna personlighet.

Hela säsong sex-Luke var mysko: i ena stunden var han vansinnigt kär i Lorelai - sedan slutade han plötsligt bry sig. Och säsong sju-Luke är inte heller särskilt trovärdig. När Lorelai gick och gifte sig med Chris var han sval och artig mot henne - men när Chris dök upp utanför Lukes diner blev det plötsligt slagsmål. Varför? Om poängen är att visa att Luke fortfarande älskar Lorelai - varför syns inte det mer i deras scener tillsammans?

Och nu är det alltså meningen att Lor och Luke ska bli ihop igen. Äktenskapet med Chris knakar i fogarna. De senaste avsnitten fokuserar på att Chris är barnslig och omogen, medan Luke är stadig och solid som ett mindre ... berg.

Jag kan inte låta bli att vara lite irriterad över att manusförfattarna har lyckats sumpa en så charmig serie. Förutom alla konstiga twistar och personlighetsförändringar är jag lite ilsken över deras syn på kärlek: det finns en, bara en, person som är den rätte/a. Kärlek, tid, engagemang, uppoffringar, gemensamma upplevelser spelar ingen roll. På det sättet har både Luke och Chris kunnat tråna efter Lorelai i åratal, ingen annan kvinna har egentligen haft någon chans, båda har trott att just hon är den enda för dem, oavsett hur roliga, vackra och charmiga kvinnor de har dejtat genom årens lopp. (Hah. Visst, jag tror att folk kan gå runt och vara småförälskade i människor de aldrig blir ihop med under många, många år, men jag tror också att riktiga förhållanden oftast väger tyngre än gamla avståndsförälskelser.)

Och på samma sätt har Lorelai alltid varit för fäst vid Luke för att ge någon annan en riktig chans. I gg-världen skulle Lorelai och Chris a l d r i g kunna bli rätt för varandra, eftersom hon vill ha en mogen, stadig man och han är omogen - problemet är detsamma, år efter år.

Äsch, jag vet inte vart jag vill komma, mer än att jag gillar Chris - det är en skön karaktär och en bra skådis, han är värd en bättre storyline.