framtiden - en gång till

okej, det här är vad jag skrev för nästan exakt fyra år sedan. jag tänkte posta listan här, så att jag påminner mig själv om vad jag en gång ville - och vad jag fortfarande har kvar att göra.

det här är vad jag vet om framtiden:

jag vill omge mig med människor jag tycker om. jag vill gå barfota mycket. jag vill ha ett jobb dit jag kan gå i stickad tröja och bångstyrigt hår och där jag inte tvingas hantera tjugo konflikter i minuten (jag har just vickat i en lågstadieklass och tvingats använda hela min *ehm* ’pondus’ för att få lille söte Maziar, Mohammed och Olle att inte slå ihjäl varandra. en upplevelse.). jag vill inte väja för det som skrämmer mig och inte fega ur. jag vill bli överrumplad och förvånad, ofta. jag vill filosofera och munhuggas och prata strunt. jag vill läsa serier och lära mig konstiga språk. jag vill dansa och dricka sprit. jag vill åka på jakfärd i Mongoliet, dricka chai i vladivostok, solsemestra i jalta, se kastanjeträden blomma i riga. jag vill ha tidiga morgnar i sydeuropa: varmt ljus som faller in genom gamla fönster, den monotona ljudmattan från tusen bilar, gatusopare, pojkar som vänder på cafébord och serverar noisette eller chocolate con churros till frukost vid bardisken. jag vill ha svarta nätter i new york och taxidiskussioner med galna indier. jag vill skratta mycket och kyssas mycket. jag vill fylla min tid med musik och film.

jag vill läsa.

jag vill inte bli byråkrat. jag skulle hellre vilja försöka efterlikna en Bruce Chatwin, Ryszard Kapuscinski, Slavenca Draculic, Timothy Garton Ash. (varför sikta lågt? ;) jag vill bli en god berättare. någon gång skulle jag vilja kunna skriva annat än improviserade förvirrade dagböcker med konstig meningsbyggnad och få versaler. någon gång skulle jag vilja skriva sådant som faktiskt är läsvärt för andra än mig själv. jag vill våga tro att det går.

kärleken till sebastian

det var länge sedan nu. 1989, för att vara exakt. När jag nu återigen lever mig in i Charles Ryders värld har jag svårt att förstå hur jag redan då, som tolvåring, kunde älska Anthony Andrews karaktär Sebastian Flyte så mycket. Borde inte självhatet, elakheten, det självdestruktiva beteendet ha stött bort mig?

Kanske var det bara stjärnglansen från romantiske Ivanhoe som fick mig att fastna. Nu är jag hursomhelst tacksam över min flickaktiga crush. Sedan dvd:n landade på mitt hallgolv för ett par dagar sedan har jag svårt att slita mig från tv:n.

För jo - Brideshead Revisited är en fortfarande makalös tv-serie. Den första halvtimmen skapar Sebastian, Charles - och Anthonys! - manierade beteende en viss distans. Sedan faller jag handlöst.

Visst lockar de vackra kläderna, den goda maten, champagnen och de fantastiska vinerna. Visst vore det härligt att förflytta sig till 20-talets Marchmain house eller till Oxfords kullerstensgator. Men egentligen är det där bara fernissa - sådant hittar man i vilken romantiserad brittisk tv-serie som helst.

Brideshead revisited håller för att den har en kärna av sanning i sig. Sebastian kanske är en ytlig, fånig spoling - men man förstår och älskar honom ändå. Det är omöjligt att inte få sympati för honom när man ser hur självhatet äter upp honom, hur allas omsorger kväver honom och tvingar honom att fly.

Och Jeremy Irons som Charles - vackra, behärskade Charles - när jag ser honom nu har jag nästan svårt att förstå hur Sebastian någonsin kunde charma mig. Jag vill dra ut honom ur tv:n och fly till Paris.