eftersom...

...jag märker att bloggen fortfarande har besökare, flera om dagen, trots att den befunnit sig i koma i månader, tänkte jag berätta att jag numera finns här.

paradiset

just nu, medan jag satter mig ner vid datorn, ser jag att julie delpy star utanfor fonstret. nej, det ar forstas inte hon, men snudd pa en kopia, sisadar 22 ar, med mittbena och gigantiska 60-talsglasogon. hon gralar med sin pojkvan, som ar ovanligt stilmedveten for den har lilla turisthalan. och pakladd. han ser ut som en ung alain delon, hur man nu lyckas gora det i en badort pa Indiens vastkust.
Julie har pa sig standardkladseln for backpackers, sadant jag sjalv halvt omedvetet har borjat slanga pa mig varje morgon, (atminstone om det ar en stranddag); rosa fiskarbyxor, sadana som rymmer minst tre personer och fasts upp med langa band, flipflops och ett slitet linne. Fast hon bar upp det battre an de flesta.

De ser lite udda ut, Julie och Alain, mitt bland alla sarongforsaljare och ayurvediska massagesalonger. De ar liksom for snygga. Rena. De ser inte ut att roka pa fjorton timmar om dagen. Jag forstar att indierna stirrar ibland, att de skakar pa huvudet at alla markliga vasterlanningar som betalar dyrt for att aka hit, men sedan klar sig samre an den fattigaste bonde och haller hart i varenda rupee.

fast asch. jag haller sjalv hart i varenda rupee, om jag inte stoter pa en liten tant som saljer blommor, det vill saga. tanterna ar jag svag for. i forrgar kvall at jag middag med ett trevligt par fran denver och vi jamforde lurendrejare. alla hade traffat pa mannen som forsoker sig pa det gamla orontricket (de tar en tops med guck pa och kor upp i orat och havdar sedan att man maste rensa oronen for en dyr summa...) Alla hade skrattat bort dem och fatt besvikna blickar till svar. Det ar inte sa enkelt att lura turister in this day and age.

stranden i arambol ar livlig, full av hundar och kor och smapojkar med drakar. stranden i mandrem, bara nagon kilometer bort, var nastan tom. sma strandkrabbor kilade fram och tillbaka vid vattenlinjen, da och da seglade en orn forbi. det sags att havsskoldpaddorna fortfarande kommer dit for att lagga sina agg, aven om de minskar i antal. och farre lar det bli, om sadana som jag envisas med att aka dit.

det ar det vanliga turistdilemmat: man vill at paradiset. men sa fort man kommer dit, med sin ryggsack och sina krav pa en sang och rent vatten och mat och solstolar och butiker och transporter och telefoner och internet och kanske lite klader och till och med en bar, med utsikt over solnedgangen - da kommer taxibilarna och alla scooters och strandraggarna och forsaljarna och tja, da ar det inget paradis langre.

söndag

Schulman finns överallt, i varenda tidning, det är svårt att slippa eller släppa den där jävla bloggen. Förstå mig rätt: jag tycker förstås att han är begåvad. Vissa saker han har skrivit är förvånansvärt kloka, ömsinta och minnesvärda. Men - precis som MarieLouise Samuelsson påpekar - så är det ganska anmärkningsvärt att killen har en så outvecklad empatisk förmåga att han inte kan förstå att hans skriverier påverkar andra människor. Är det verkligen möjligt att han inte har insett att hans offentliga sågningar kan såra, på allvar? Den där bortförklaringen är antingen ganska oärlig eller också ganska korkad.

Och hur kan en enskild bloggare - låt vara en extremt populär sådan - vara så intressant att halva media-Sverige orkar debattera frågan dag efter dag? Schulman är bara en liten, minimal del av bloggvärlden, en ganska otypisk sådan, skulle jag vilja säga. Jag har stött på fler bloggar med kärleksfullt fluff än med hat. Natalia Kazmierskas kulturblänkare om att "internet är vår tids församlingshem" är mycket mer träffande än alla upprörda ordmassor om "bloggmobbningen".

Det mest intressanta som har kommit ur hela debaclet är nog, tycker jag, Annina Rabes bloggtext om hur också lättare kändisskap påfrestar, påverkar, förändrar ens personlighet, hur många skribenter skapar ett slags alter ego, ett yttre skal, för att våga skriva och för att hantera uppmärksamheten.

hotel chevalier

Jag hoppades på Hotel Chevalier, trodde på den, tänkte att nu - äntligen - hade jag en chans att gå med Wes Anderson-lägret. Jag har nog sett alla hans filmer, Bottle rocket, Rushmore, Royal Tenenbaums, och blivit lite halvt charmad, ganska road, men jag har aldrig fallit huvudstupa för Wes karaktärer. "De är så härligt skruvade," brukar folk säga. "Inte skruvade nog för att bli trovärdiga," tänker jag buttert.
När jag läste att Hotel Chevalier var något annat, mer äkta, ärligare - då ville jag så gärna tro på det. Fast jag är nog en smula besviken. Det är vansinnigt läckert gjort, förstås, Jason Schwartzman är stilig och Natalie Portman vettlöst vacker, men vad vill han säga, egentligen?

Bedöm själva:

jag funderar...

...på att starta en riktig blogg, en sån där blogg där man faktiskt står för vem man är och vad man tycker. men jag vet inte om det är värt det. inte bara för att det är hösten 2007 och en ny blogg känns, tja, "retro, så 2003", som thente skulle ha sagt.
men för att...tja, jag gillar att ha en obefintlig ambitionsnivå på bloggen, jag gillar att skriva oseriösa obegripligheter om meningslösa tv-serier, och jag vet inte om jag skulle göra det om jag hade en blogg med namn och bild. och att försöka göra reklam för bloggen, fånga läsare, slå sig fram i bloggvärlden... nja, jag blir nog kvar här med er, ni tio trogna läsare som av någon outgrundlig anledning går in här då och då (hej allihop!).

göteborg, en gång till

… det uppstår luckor då och då, också i de trängsta av montrar. En halv kvadrat, kanske en hel, lite andrum. Man står och stirrar på Ernst Brunners senaste bok och låtsas vara intresserad, trots att man hört honom hålla en lång utläggning om litteratuuuren, hur han själv svävar på ett högre idéplan, skriver med en särskild sorts känsla för tiden, en äkta zeitgeist, hur han själv är något helt annat än den nya generationen författare: ”korsord, deckare och sudoku, det är vad svensken av i dag vill ha”…

…så står man där och memorerar detaljerna på det bruna omslaget och inser att strax under, där finns marilynne robinsons ”gilead” i svensk översättning och man vill köpa ett ton, nej två, fylla en lastbil och dela ut till alla gråbleka och glåmiga mässbesökare, de med för höga klackar och för varma sjalar, för gilead är som en omfamning, en lätt smekning över kinden…

…och så funderar man över hur mässan kan dra så mycket folk, trots att så mycket är billigare och mer tillgängligt på bokus och amazon, trots att man på nätet slipper köer och yra tanter som blir förtörnade, nej kränkta, när man påpekar att man helst inte vill ha deras vassa handväskhörn i ryggen gång på gång. Idén att kön går fortare om man står med tå mot häl och känner varandras andedräkt i nacken är vida spridd, att kräva utrymme, flera centimeter bara till sig själv, en rygg utan blåmärken, är ett rejält faux pas…

…men sen kan man inte låta bli att le åt allt som är litet och udda och underbart. man går förbi svensk frimärksungdom och montern är proppfull, ser att antikvariaten och de små förlagen med serier och mat och lyrik och erotisk litteratur får sitt utrymme, de med. Man ler och tänker, åh, äntligen syns de…

,,,och sen går man därifrån och fyller sin kasse med tove jansson-biografin och åsa linderborg och daniel sjölin, bara hits, sådant som syns och debatteras på varenda kultursida.

filmhöst

"Men hon är ju magnifik! När Halle Berry kan vinna en Oscar borde ju Gena Rowlands få en så fort hon visar sig på vita duken!"

Min pojkvän är löjligt förtjust i Gena Rowlands. Och jag förstår honom. Sent i torsdags såg vi Woody Allens Another Woman och Rowlands fyller verkligen upp duken, stjäl varje scen, lyckas vara kraftfull och skör på samma gång.

Vanligtvis brukar jag irritera mig på regissörer som ständigt gör nya filmer med flickvänner och fruar, men Gena Rowlands - John Cassavetes är ett par som det liksom glöder om, fortfarande. Så vansinnigt vackra och begåvade.

------------
I tisdags var vi på förhandsvisningen av Julie Delpys "2 days in Paris". Jag hade glömt av hur mycket jag tyckte om cinemateket-känslan, samvaron filmnördar emellan. Bakom mig i kassakön stod minst tre långsmala, skäggiga, halsduksförsedda och polobeklädda ynglingar. Framför mig en sockersöt 18-åring med mörk bob, röda stövlar och pastellprickig regnrock. Ganska många, kanske en fjärdedel av besökarna, var där själva. Salongen fylldes av skratt. En enkel, kravlös gemenskap.

-------------
jag tror att detta kan bli en bra filmhöst. Cassavetes-, Delpy och Audrey Hepburn-teman på Cinemateket, det är precis så jag vill ha min oktober och november.

at last

Leezer: jag var tvungen att leta upp låten, och visst känner jag igen den - i Etta James-version.

timeout

det är ljummet, men ändå stjärnklart, en ljuvlig kombination. jag har fikat med sötaste lisa i hennes vackra kungsladugårdslya. sedan åt jag middag hos favvosläktingar i lunden, bland annat en ettåring som precis lärt sig att klättra uppför byxben sådär att han kan stå på vingliga ben, luta huvudet bakåt och skratta från tårna.

det är någonting med göteborg, ett lugn, en vidare himmel, bredare gator, som jag verkligen kan sakna i stockholm. när jag strosar runt mellan husen i Majorna känns min lilla värld oändligt långt borta. och kanske också rätt ointressant, på ett befriande sätt. debatter och diskussioner, inlägg och rapporter, argument och motargument - varför bry sig om alla vändningar i spelet? det där spinnet sköter sig självt, en röst är aldrig oumbärlig, åtminstone är inte min det. en varm septemberdag som denna känner jag mest för att ta en paus, kanske i en vecka, kanske i tio veckor, kanske i tio år. Hoppa på elvans spårvagn, gå av vid stigbergstorget, fördela min tid mellan skivaffärer, antikvariat och zenit. Läsa mycket. Försöka vänja mig av med den ganska idiotiska idén att en byline skulle förbättra tillvaron.

balkongen, en kärlekshistoria

kvällssysselsättning: plantera astrar. de håller ända tills frosten kommer, sa flickan i blomsterhandeln.

roman holiday

rom är stekhett, givetvis är det stekhett, det är ju augusti och romarna har flytt stan. de som är kvar kör turistbussar och prånglar ut gelati i gathörnen. vi svettas, dricker vatten, svettas lite till. och går, kors och tvärs över hela staden, stönar över långsamma japaner och högljudda amerikaner, tränger oss ibland, strosar sakta ibland, pustar ut under apelsinalléerna. vi äter risotto milanese och saltimbocca alla romana och dricker husets vita. överallt historiska landmärken, historien ligger i så många lager att man bara får ge upp, kapitulera, inse att man aldrig kommer hinna eller orka ta in mer än småsmulor. utanför colosseum står ett par centurioner med plastsvärd, en röker, en äter panini. båda ser buttra ut. turisterna är glada ändå, kramar om den plastiga rustningen, tar kort på kort. kön till sixtinska kapellet är millång, den slingrar sig runt halva vatikanen som en utmattad tusenfoting. hettan är vanvettig, det finns inget skydd. vi skrattar, rycker på axlarna, flyr in i peterskyrkan. på kvällen pressar jag mig ner mellan en spanjorska och en kines på kanten till fontana di trevi; jag är sällan vidskeplig, men nu kastar jag i ett par mynt. rom är precis som jag mindes: svettigt och krävande och makalöst vackert. hit ska jag återvända.

darling

Det finns bra svensk film. Ibland, när P börjar prata om all usel svensk film som görs, försöker jag lista favoriterna i huvudet: Kvarteret Korpen, Barnvagnen, En kärlekshistoria, En kille och en tjej, Smultronstället, Fucking Åmål, för att räkna upp några.

Men... någonting måste ändå vara allvarligt fel när Darling hyllas som årets stora överraskning, en av de bästa svenska filmerna på länge. Vi såg den igår, sent omsider, det blev aldrig av i vintras och nu kändes det som sista chansen. P lät sig övertalas, antagligen på grund av alla hyllningstexter vi båda hade läst. Ingen av oss förväntade sig särskilt mycket: en stunds underhållning, några fyndiga repliker, det var allt. Men det tog kanske en halvtimme, sedan exploderade vi båda av undertryckt skratt. Det är alltså repliker som "jag har aldrig varit kär i hela mitt l i v! och så torskar jag på den här jävla bitchen!" som ska rädda den svenska filmen?

Visst, den lakoniska tonen är uppfriskande, och de båda huvudpersonerna klarar sig hyfsat... men birollerna är helt makalöst platta. och sensmoralen är bisarr. Rika människor är ytliga, cyniska, kärlekslösa, och kan inte förändras till det bättre. Fattiga människor är varma, goda, optimistiska och blir därmed utsugna och utnyttjade.

Den enda "recension" jag har sett som faktiskt gör filmen rättvisa hittade jag i en kommentar hos Conan the librarian:

"Klasskildring? Jag ser bara klyschor. Be vilken fjortonåring som helst att räkna upp fem fördomar/idéér om överklassbarn på östermalm - det kommer att vara exakt de som visas i filmen. Det går aldrig på djupet! Här skulle behövts en annan sorts problematisering.
Och skådespeleriet: förutom Segerström och (möjligen) Meadows (men jag sitter hela tiden med misstanken att hennes blanka nollställda fejs är lika mycket brist på skådespeleri som gestaltning av en inre tomhet) är spelet fruktansvärt undermåligt!
Och denna irriterande tendens att dölja dåliga scener med en ständig musikmatta. Vi ser dem gräla, men vi får inte höra nåt, bara musiken (blev scenen SÅ dålig, tänker jag?). Jag tycker inte att filmen säger något om klass, hon skulle ha behövt falla djupare, vakna upp mer, GÖRA något. Möjligen handlar den om tomhet. Och Segerström, visst. Gripande öde i all ära, men hans karaktör har ingen utveckling över huvud taget i filmen. Han är likadan i ruta ett som i den sista. Vad blir budskapet här? "Vissa går det dåligt för, och särskilt de som är snälla och undfallande"?
Alltså förlåt min litania, men jag känner mig allt mer illa till mods för varje bra recension som den här filmen får.
Och vad är grejen med ironin, på vilken nivå ligger den egentligen? Och det här är inte lika mycket en invändning som en fråga, du får gärna försöka svara... I inledningen, när vi rör oss bland överklasskidsen, och han snubben pratar om att han LÄSER. Det här är något jag ine förstår. Vem ironiserar? Filmskaparna över att den sortens människor inte läser? Kidsen över att någon faktiskt läser? Eller är det dåligt spel som gör att jag inte fattar? "Ursäkta, jag är lite trött, jag satt uppe nästan hela natten och [paus] LÄSTE." What?!"

Jag brukar inte vara något större fan av Marianne Ahrne, så när hon i vintras kritiserades för att hon inte gett SFI-pengar till Darling tog jag för givet att Ahrne hade haft fel. Nu börjar jag tro att hon ändå har ett visst omdöme.

Jag vill till Moskva

Åh, jag skulle ge så mycket för att vara med och se, live, hur ryssarna reagerar på Dmitry Azarovs och Andrei Kolesnikovs fantastiska utställning om chetire sezona Vladimira Putina, Putins fyra årstider. Äntligen syns den "sexige, snygge, snudd på gudomlige" Putin i ett mer mänskligt format.

göteborg, igen

Vi sa inte hejdå på rätt sätt, tror jag. Jag var ganska olycklig den där våren, sedan blev jag ännu olyckligare, sedan flydde jag. En liten Volvo hämtade upp mig och åkte söderut. Sedan dess har jag aldrig kommit tillbaka, inte på riktigt, inte på allvar. Några dagar här och var räknas inte.

Och egentligen trivs jag ju med det beslutet. Allt i mitt liv är bra, bättre än på många år. Lägenheten som faktiskt är min, som jag inte behöver flytta från. Jobbet som bara blir roligare, kanske också enklare. Alla vännerna, som numera finns ett telefonsamtal eller en promenad bort.

Ändå... ändå kan jag drabbas av Göteborgshemlängtan, besvärlig, beständig Göteborgshemlängtan, till hav och Stadsbibliotek och cykelturer genom Majorna och bruncher på Zenit och Uppåt Framåt och landshövdingehus och Hagabion och Slottsskogen och Bohuslän och syskon och kusinträffar. Den där lägenheten i Haga/Linné som jag så gärna ville bo i. Picknick vid Röda Sten, solnedgången bakom Älvsborgsbron.

Och jag vet inte om jag verkligen saknar staden, om jag någonsin skulle kunna trivas där igen, eller om jag bara saknar människan jag var en gång. Kanske måste jag helt enkelt släppa sentimentaliteten och förlika mig med vad som faktiskt blev av den där uttänkta framtiden i Göteborg: ett par svåra, roliga, konstiga år då jag kände mig fantastiskt hemma och förfärligt främmande på samma gång.

ytterligare tevegnäll

Den stora nötkampanjen lyckades rädda Jericho. Nu är frågan om den stora Mars bar-marshmallowkampanjen lyckas rädda Veronica Mars. Hittills har kampanjmakarna köpt upp varenda Mars bar som säljs i USA.

Det är fiffigt, roligt, imponerande - och ändå lite frustrerande. Var finns den där ungdomliga, sprudlande kreativiteten när det är någon r i k t i g kris i världen?

Men det här är inte rätt utrymme för att gnälla över kriserna i världen. Det här är min tevegnällbloggl. Och just i dag är det Studio 60 on Sunset Strip jag stör mig mest på.

Jag gav Studio 60 många chanser. 18, as a matter of fact. Jag försökte verkligen tycka om Matt, Danny, Jordan, Harriet. Nu orkar jag nog inte med ett enda avsnitt till. (jag vet, jag är sent ute, det är inte många avsnitt kvar, men jag kan ändå inte låta bli att fylla hela bloggen med mitt klagande.)

Serien har sina poänger - till en början gillade jag att se Matthew Perry i en allvarlig roll, och trots att "Harriet Hayes" är en ovanligt jobbig rollkaraktär är jag fortfarande rätt förtjust i sockersöta Sarah Paulson - men... kunde inte någon ha sagt åt Aaron Sorkin att MAN KAN INTE FYLLA EN TV-SERIE OM EN KOMEDISHOW MED MÄNNISKOR SOM ALDRIG SKRATTAR.

Och man kan inte, får inte, skriva en serie om en stor, känd late night comedy-show utan att köpa in några riktigt roliga manusförfattare. Skämten suger. Jag har smålett kanske två gånger, för det mesta längtar jag bara till dess att dramadelen tar vid. Och inte ens då, när serien är allvarlig, lyckas den vara särskilt intressant. Vissa av de första avsnitten funkade hyfsat, men nu... alla karaktärer har grottat ner sig för långt i depressioner, skruvade förhållanden och annan gyttja. Studio 60 försöker vara tyngre än the West Wing, och det borde ha varit uppenbart för Sorkin redan från början att det inte skulle funka, ingen orkar se på komiker och manusförfattare som tror att de är jordens medelpunkt. Hur mycket man än älskade the West Wing. Och hur snyggt det än är med alla walk-and-talks.

Tina Feys 30 Rock tål däremot att ses om - åtminstone de senare avsnitten. Det är hjärtskärande, insiktsfullt, knäppt och förbannat roligt . Och dessutom är jag småförälskad i bedårande Kenneth the Page. Särskilt när han sjunger: