uppenbarelse:

det finns en genre som är sorgligt bortprioriterad av svenska filmmakare: "människor i städer som pratar oavbrutet".

alltså filmer som karakteriseras av 1) att huvudpersonerna ständigt träffas (nästan alltid i en stad, på kaféer och utställningar och i gatmiljö - men omgivningen i sig spelar sällan någon större roll) och av 2) en ständigt pågående dialog (som ofta är underfundig, charmig, och handlar om relationer - men ämnena spelar inte heller någon större roll, pratet kan röra sig kring Kafka eller Simpsons eller regn eller avloppsrensning så länge karaktärerna är hyfsat humoristiska och/eller intellektuella. Det viktiga är inte vad som sägs, utan vad som händer mellan karaktärerna medan de pratar.)

Manhattan. När Harry mötte Sally. Metropolitan. Bara en dag.

Jag kan sakna det smarta, självupptagna draget i de filmerna som fan - och just nu får jag krupp av bara tanken på vackra motljusbilder, skira björkar, gnistrande snö, ladugårdar, flakmoppar och lustiga dialekter. Varför får aldrig städerna lika mycket utrymme? Hur kommer det sig att så få svenska filmer lyckas få mig att tänka: just där vill jag vara. Just på den baren, det kaféet, den konserten. I den staden.

Jag vill ha lite filmmagi också kring min vanliga verklighet.

listor

dagarna går. jag har visst besvärande lite att säga. därför fyller jag dagens blog med listor:

små filmpärlor som gör mig glad:

Garden State
Bring it On
Wonder Boys
Harold and Maude
Zoolander
Anchorman


humorrelaterade saker som går mig på nerverna:

människor som inte skrattar från tårna, utan bara från halsen och upp.
människor som ser medlidsamma ut åt självironiska skämt
människor som skrattar för högt åt skämt som bara var tänkta att framkalla igenkännande leenden (möjligen sneda leenden i kombination med små igenkännande nickningar)
människor som tar skämt som varit småroliga - en gång - och upprepar dem gång på gång så att de förlorar all ursprunglig humor. (Om det inte är en del av humorn. Irritationshumor är okej.)


veckans mest skrämmande tv-ögonblick:

Putins stålgrå blick när han vid dagens toppmöte mellan EU och Ryssland deklarerade att omvärlden inte har med det ukrainska valet att göra.

torsdag

Jag önskar att Mina inte betydde "jag" på estniska. Ända sedan jag såg Martine Dugowsons film Mina Tannenbaum en kylig vinterdag i Uppsala för några år sedan har jag älskat det namnet - men nu kan man ju inte döpa en unge till det. Inte Nina heller, förresten, det betyder näsa. Och Maja betyder hus.

Hedda, däremot, betyder nog bara Hedda. Jag är lite kär i namnet - fast frågan är om det inte gör mig mer än lovligt pretto att jag skulle kunna tänka mig att döpa en (märk väl, mycket mycket teoretisk och eventuell och framtida) unge efter en Ibsenpjäs om en frustrerad kvinna som slits mellan två män. Fast min Hedda -- den där extremt teoretiska - är vild och galen och ungefär fem år.

Mest är jag nog sugen på att se Heddauppsättningen här i Malmö någon gång under hösten. Jag känner mig lite allmänt irriterad över livet just nu - mest för att allt känns lite halvt. Jag jobbar fullt ut. Men annars hattar jag fram och tillbaka, åker mellan Göteborg och Malmö, bor i en halvmöblerad lägenhet utan mina böcker och skivor och med en liten liten tv där jag får in hälften av kanalerna.

Någon gång ska jag ta mig tid och råd att:

Gå på fotoexkursion och leta upp lämplig mörkrumsförening.
Köpa en symaskin.
Sticka.
Skaffa träningskort, börja med yoga eller något annat som sägs vara lugnande.
Ta ridlektioner, åtminstone en helg.
Skriva till mina vänner. E-post i alla fall.
Göra någonting som känns lite halvnyttigt för någon annan. Eller åtminstone bli medlem i de där föreningarna jag gick ur när jag var så pank i vintras.
Dansa mer.

måndag

det är sent, och egentligen borde jag sova så jag orkar flytta imorgon. Istället slötittar jag på conan o'brien, hinkar i mig te och funderar.

det där med etiska och estitiska människotyper stör mig fortfarande. Det vill säga - att en etisk personlighet ska vara någon som först tänker: hur vill jag vara? Och om jag nu vill vara en x-person, hur skulle den personen då reagera/tänka/prata?
Medan en estetisk människa litar till sina instinkter, magkänslan, och bara gör det som känns bra.

Om det ens finns någon sådan indelning tror jag att jag är en etisk människa. Och jag har ganska svårt att förstå hur den andra typen skulle fungera. Har de inte en liten röst i örat som säger: Men vilken sorts personlighet v i l l du ha? Hur skulle du vilja reagera på det här? Känner du verkligen det där du känner - och om du gör det, är det vad du skulle vilja känna? Borde du vara ledsnare, gladare, argare?

Jag har en hel hord av ettriga vättar på axeln som håller koll på mig. (Och ju mer jag tänker på det inser jag att det antagligen säger en hel del om min personlighet, bara det. Self-involved, vad är det på svenska?)

Jag kan bara inte bestämma mig för om det egentligen är bra, att det gör mig till en genomtänkt och klok människa, att jag utvecklas genom all joxig självanalys och allt ältande. Eller om det är dåligt, att jag ibland ignorerar viktiga känslor som jag inte släpper fram bara för att jag inte borde känna dem.

Ibland kanske livet rusar förbi utan att jag hinner reagera.