lördagsmiddag

Vad bjuder man en matskribent på? Just i dag: smothered pork chops med äpplen, corn bread, majs, gröna bönor, peach cobbler. öl finns i kylen, jag sippar på lite bourbon, vi har supremes på stereon.

Annars: jag är märkligt sugen på den där Astrid Lindgren-boken. Åh, jag saknar Astrid, och jag vill ha fler tanter i offentligheten, tanter som klättrar i träd och räcker ut tungan och ryter till, när helst de har lust.

quiet, or papa spank!

Den här länken fick mig att skratta så att jag nästan grät i går. Egentligen är det ju inget nytt - när jag väl började googla runt i går insåg jag att det finns massor av sidor med idiotiska, fåniga, vansinniga och fantastiskt roliga serier från typ mitten av 1900-talet - men jag måste bara tipsa alla eventuella läsare ändå. Sidan superdickery.com är gammal och seg, men om man bara orkar vänta ut bilderna är det en guldgruva.

dolly

You waltz right in the door/Just like you done before/ And wrap my heart 'round your little finger
Lowell sover i baksätet. Det är Karol som kör, mil efter mil, och utanför finns nästan ingenting: sagebrush, öken, stjärnor. En och annan bensinmack, ett par övergivna hus. Det är långt till Vegas från Minidoka County, Idaho, söder om Jackpot märks civilisationen knappt av.

Here you come again/Just when I'm about to make it work without you/ You look into my eyes /And light those dreamy eyes /And pretty soon I'm wonderin' /How I came to doubt you
Det är först mitt i konserten som jag minns: alla de där kvällarna i bilen när jag håller Karol sällskap. För att hon inte ska somna börjar jag fråga ut henne. Och hon berättar mer och mer, om livet på gården, mormonkyrkan, hur hon gifte sig vid sexton års ålder, hur det kändes att sluta skolan och skaffa familj vid sjutton.
"Han kändes som ett par bra skor, ett par som man måste gå in, menar jag. Han var inte riktigt rätt klädd, han gillade inte rätt musik, han pratade för långsamt. Men det fanns någonting där. Det tog bara ett par dejter, så visste jag: det här kan jag nog göra något av."

All you gotta do/ Is smile that smile/ And there go all my defenses/ Just leave it up to you /And in a little while/ You're messin' up my mind /An' fillin' up my senses
Hela vintern lyssnar vi på Dolly, banden går om och om igen i bilen. Och då, när det bara är hennes röst, motorvägen, öknen, så börjar jag förstå hennes storhet. I smyg, självklart bara i smyg, det är tidigt 90-tal och country är fortfarande bara för rednecks och töntar.

Jag är egentligen ingen Dollykännare. Har aldrig varit. Jag kan inte påstå att jag är en av dem som har tjatat om Dollys feministiska cred, hennes fantastiska låtskrivarbegåvning. Men när jag sitter i Globen och hör henne sjunga rader som "how much can a heart and troubled mind take/where is that fine line before it all breaks" kommer jag på mig själv med nynna med i sång efter sång. Inte ens den galna väckelsesången mot slutet kan hindra mig från att bli alldeles rörd, tårögd och lycklig på samma gång.

-------
Veckans finaste citat, från Bust magazine (Sonic Youth-paret frågas ut om deras parenting skills):
Kim Gordon: We watch a lot of Buffy and we watch Gilmore Girls together. I thought Rory was a really good role model. I hope some of that rubs off.
Thurston Moore: She sort of has a fusion of Rory, Buffy and Lindsay from Freaks and Geeks going on.

söndag

Jag har Punky's Dilemma på stereon, diskmaskinen spinner som en liten katt, resterna av gårdagskvällens fest håller långsamt och säkert på att städas bort. Det är en fin söndag, en av de bästa på länge, tror jag, och inte bara på grund av vårsolen. Det är svårt att inte känna sig upplyft när man har fiffiga, generösa och uppmärksamma vänner, som ger bort sådant som Dolly-biljetter, Evelyn Waugh-böcker (med matchande kopp!) och Whedon-scifi-western Serenity i present.

Just i detta ögonblicket är mitt enda problem i livet att jag inte riktigt vet vad jag vill göra först: se någon av alla nya filmer (Herzog/Kinski? Life is Illuminated?) eller sjunka ner djupt i en fåtölj med skvallerbyttan Rupert Everett.

En sak till, bara: ibland blir jag så väldigt tacksam över att Svenskan kompenserar för sina feministfobiska kolumnister genom att publicera kvinnor som Jenny Nordberg, Karin Thunberg och Anna Larsson.

jag tar tillbaka allt

blogginlägget igår blev lite väl gnälligt, så illa är det faktiskt inte - det är bara enstaka dagar, när livet känns ganska surt ändå, som elakheterna är nära att ta kål på mig. jaja, jag får ju många snälla samtal också. och fina mejl. och brev!

nu har jag dessutom tagit ett långt bad, jag är lealös och varm och lycklig. bara för att kompensera för mitt deprimerande klagande igår tänkte jag bjuda på en bild på ännu en stumfilmsstjärna: (kopplingen mellan mitt sinnestillstånd och stumfilmer är fortfarande rätt oklar, men det bryr jag mig inte om) den vackra louise brooks. till skillnad från clara bow så var louise brooks nog rätt mentalt stabil - men tillräckligt knäpp för att leva ett utsvävande, härligt, roligt liv.

läsarångest

ååh, fortfarande kan jag ta så jämrans illa upp av människor som tror att jag har allt, är rik och lycklig och lever det perfekta livet, bara för att jag skriver i olika tidningar. folk som inbillar sig att jag har allting ordnat, att jag har fantastiska framtidsmöjligheter och spännande karriärsplaner, att jag aldrig har behövt oroa mig för min framtid eller min ekonomi. åååh. det är då man vill ringa upp och skrika att jag har jobbat varje sommar sedan jag var.. tja, myndig, att jag typ aldrig har semester, att jag har flyttat tjugo gånger på tio år, att jag bara kan planera mitt liv ett par veckor eller månader i taget. (en framförhållning på sex månader, som jag har nu, känns som ett fantastiskt andrum.) och jag undrar lite om de där läsarna själva minns hur det känns att vara så fattig att man funderar över varje filpaket, varje knippe bananer, om en bussbiljett verkligen är ett befogat utlägg.

visst, jag har aldrig varit ensamstående trebarnsmorsa i tensta, jag har aldrig befunnit mig på absoluta botten ekonomiskt, psykiskt, socialt. jag har alltid haft möjligheten att ringa pappa, och det är självklart ett privilegium. men jag kan verkligen inte identifiera mig med det där lätta, okomplicerade, lyckade glidarlivet som jag anklagas för att ha levt och leva.

(jag kunde inte låta bli att lägga in en bild på makalöst vackra clara bow, hollywoods allra första it-girl. fast, ehm, hon har inte särskilt mycket att göra med mitt inlägg. förutom att hon verkar ha levt ett ganska komplicerat liv.)