tröst

Smarta Jonas skriver fint om tröstkonsumtion. Jag har också tröstkonsumerat en del under de senaste månaderna: wonder boys, studio 60, gilmore girls, buffy.

Och i dag tillbringade jag flera timmar på ett av de mest trösterika ställen jag vet: Borders. Jag vet att man borde gilla små, finurliga, personliga bokhandlar mer - men det finns något så fantastiskt välkomnande med den stora amerikanska varianten. Tidningar och böcker från golv till tak - finns det något bättre? Man kan gå runt i timmar, plocka upp en bok, vända och vrida på den, ställa tillbaka den, plocka upp den igen, gå runt en vända och fundera på hur boken känns i handen och hur man ska lyckas prångla in den i bokhyllan. Här och var finns det fåtöljer utplacerade, det är folk överallt, men det hörs knappt - för alla, utan undantag, läser något. Klassiker. Deckare. Sagor. Konstiga hantverksmanualer. Till sist kan man strosa in på Starbucks, köpa en tall latte och slå sig ner i ett hörn med sin trave av böcker och tidningar och bara bläddra, ögna sidorna upp och ner, låta timmarna flyta förbi.

läslista april

just nu har jag fem böcker på nattduksbordet. tänkte bara posta listan här, så att jag kommer ihåg att faktiskt läsa klart böckerna.

claire messud: the emperor's children. framgångsbesatta 30-åringar försöker ta sig fram i new yorks mediavärld strax före 9/11 - liknande teman som sisela lindbloms "de skamlösa", antar jag, ytlighet, karriärshets, yada yada. men hittills verkar the emperor's children betydligt roligare. det lönar sig att ha fiffiga, intellektuella vänner som åker till oxford och lämnar kvar sina böcker i Sverige.

hanna sofia öberg; glömda. tjejen har bott på flyktingförläggning i Hultsfred i ett år, skriver om möten med asylsökande, middagar, kaffestunder, sfi-lektioner, välmenande svenska grannar, brev från migrationsverket, the whole enchilada. det är... bra, inte lysande, men bra. och som alltid är det både skrämmande och rörande att sätta sig in i denna parallella verklighet, den märkliga asyl- och invandringsbyråkratin där så många vill så väl - men där resultatet ändå alltför ofta blir apati, depression, urgröpta, passiviserade människor.

guy talese: din nästas hustru, om playboy, hugh hefner, porr och sexsekter i kalifornien. usa:s förlorade oskuld. new journalism drivet till sin spets, texterna drunknar i detaljer, man skymtar en maniker i var och varannan mening. men klart underhållande.

robert fisk: the great war for civilisation - the conquest of the middle east. välskrivet, intressant, spännande. nyttigt, dessutom, jag känner mig nyttig bara av att se på omslaget. det enda problemet är omfånget: att göra en pocket på 1368 är snudd på löjligt. den funkar inte i handen, inte i knät, inte i sängen, är för tjock för handväskan och för otymplig för stranden. jag vet faktiskt inte när jag ska lyckas ta mig igenom texterna. men jag vill. (att köpa en pocket på 1368 sidor är förstås också löjligt, pretentiöst, överoptimistiskt - men nu är det gjort, det skulle kännas ännu fånigare att ge sig på den i ett annat format).

dave eggers: what is the what. åh! jag har aldrig varit särskilt förtjust i eggers, egentligen, förstod inte hypen över hans första böcker - även om jag gillar hela mc sweeneys-idén, att killen har tagit hand om sin lillebror och startat skolor och verkar vara en sympatisk människa i allmänhet. men what is the what är makalöst bra. Eggers har intervjuat Valentino Achak Deng, en av "the lost boys" som flydde från Sudan under inbördeskriget, och sedan satt ihop någon slags halvsann roman om hans flykt och försök att bygga upp ett nytt liv USA. det är inkännande, upprörande, chockerande - och samtidigt roligt. och förbannat spännande. fast jag blir avbruten för ofta, jag hinner sällan läsa särskilt långt innan något kommer i vägen, så nu låter jag boken vila tills jag hinner ta mig igenom några kapitel på raken.

den kanske bästa anledningen...

...att se på greys anatomy: sara ramirez. det här citatet fick mig att tycka om henne lite extra mycket.

"I was pretty much naked last season. They put me in my underwear, for God's sake. I felt intimidated and fat. I said to Shonda Rimes 'Girl, there is so much cottage cheese up in this set.' She smiled and said, 'Work it.'
She would not entertain my insecurities. It was a beautiful thing."

ytliga tankar, alltså

...alltså, vad är grejen med Bitterfittan? alla verkar läsa den, jag också. men jag blir mest irriterad. vem vill ha "det knapplösa knullet" som ideal? vem orkar hetsa upp sig över stringtrosor? och vissa exempel på hur okänsliga män är blir mest fåniga. när "sara" jobbar på ett prestigefullt grävprogram på tv vill hon göra ett program om hur misshandel och våldtäkt egentligen kan betraktas som en slags internationell terrorism. eh.... va?

och jag blir nästan arg, på riktigt, när "sara" beskriver hur hon blir gråtfärdig över att suzanne brögger är "tacksam" för att det finns ömhet och kärlek och för att hennes familj är frisk. vad har "sara" levt för liv egentligen? hennes tillvaro måste ha varit ovanligt lätt och sorglös om hon inte förstår att uppskatta sådana saker. alltså, det finns många intressanta stycken i boken, och jag är lite irriterad på skugge-kritiken "hon verkar vara en omogen mamma. varför vill hon ha egentid? egentid är ju helt överskattat, mammor har inte egentid!" men åh, jag hade hoppats på en bok med fler aha-upplevelser, mer ilska, mer humor, mer... glöd.

...alltså, efter dollykonserten fick jag för mig att jag skulle googla mina gamla bekanta från usa-året way back when. och det borde jag nog inte ha gjort. den femåriga flickan som brukade sitta i mitt knä och läsa sagor högt för mig är nu 17, supersöt och blond, och har en sida på myspace. hon är dessutom superkristen. jag hade nästan glömt jargongen. "i'm a jesusfreak!!"
och så kom jag att tänka på den gången när sjuttonåringens mamma drog med mig och min väninna till deras kyrka för att vi skulle slippa undan mormonerna. fast hennes gäng var nästan jobbigare, de var lätt paranoida och tyckte att vi bara skulle umgås med andra kyrkomedlemmar i skolan för de var de enda som man kunde lita på. åh, jag hoppas att 17-åringen har större förtroende för andra människor än så.

...alltså, det där med ytligheten, är inte det en lite förenklad debatt? a säger: de som shoppar är ytliga, se på alla kvinnor som köper dyra kök och skor och väskor. b säger: varför är det ytligare med skor än med konst? är det bara okej att vilja ha vackra saker om man är man/kulturelit och har rätt smak?

fast den bästa kommentaren läste jag nog i en tråd på isobels blogg, typ att det inte är möjligt eller ens relevant att kategorisera människor på det sättet. "ibland tröstar en väska, ibland är man mot irakkriget, ibland äter man choklad, ibland vill man dö. jaha". det är lite tröttsamt på något sätt att det där med ytlighet görs till något så enkelt, antingen är man ytlig eller djup, antingen konsumerar man av moraliska eller omoraliska skäl. men: man kan rymma både idioti och klokskap, man kan konsumera för att uppleva skönhet och bekvämlighet och för att visa sin rikedom - samtidigt, man kan till och med renovera om badrummet o c h bry sig om svältande barn. ibland är till och med skönhet och trygghet i den egna tillvaron en förutsättning för att man ska orka bry sig om andra. människor är konstiga och komplexa och drivs av alla möjliga instinkter och tankar och trender, det ena måste inte utesluta det andra. tror jag.

...alltså, alla borde läsa Kathy Sierras blogg, särskilt inlägget om varför man borde omge sig med lyckliga människor. Intressant.

...och alltså, jag säger alltså alldeles för ofta, det är plågsamt när jag kommer på mig själv. Fast jag får lite tröst när jag läser "Are men necessary?" av Maureen Dowd. Jag pratar som en Valley Girl, skriver hon, och sen följer en liten dialog med sju "like" i varenda mening. Hon är smart. Det innebär kanske, kanske, att jag - trots mitt språkbruk - inte behöver vara helt korkad.