torsdag, juni 28, 2007

Jag vill till Moskva


Åh, jag skulle ge så mycket för att vara med och se, live, hur ryssarna reagerar på Dmitry Azarovs och Andrei Kolesnikovs fantastiska utställning om chetire sezona Vladimira Putina, Putins fyra årstider. Äntligen syns den "sexige, snygge, snudd på gudomlige" Putin i ett mer mänskligt format.

fredag, juni 22, 2007

göteborg, igen

Vi sa inte hejdå på rätt sätt, tror jag. Jag var ganska olycklig den där våren, sedan blev jag ännu olyckligare, sedan flydde jag. En liten Volvo hämtade upp mig och åkte söderut. Sedan dess har jag aldrig kommit tillbaka, inte på riktigt, inte på allvar. Några dagar här och var räknas inte.

Och egentligen trivs jag ju med det beslutet. Allt i mitt liv är bra, bättre än på många år. Lägenheten som faktiskt är min, som jag inte behöver flytta från. Jobbet som bara blir roligare, kanske också enklare. Alla vännerna, som numera finns ett telefonsamtal eller en promenad bort.

Ändå... ändå kan jag drabbas av Göteborgshemlängtan, besvärlig, beständig Göteborgshemlängtan, till hav och Stadsbibliotek och cykelturer genom Majorna och bruncher på Zenit och Uppåt Framåt och landshövdingehus och Hagabion och Slottsskogen och Bohuslän och syskon och kusinträffar. Den där lägenheten i Haga/Linné som jag så gärna ville bo i. Picknick vid Röda Sten, solnedgången bakom Älvsborgsbron.

Och jag vet inte om jag verkligen saknar staden, om jag någonsin skulle kunna trivas där igen, eller om jag bara saknar människan jag var en gång. Kanske måste jag helt enkelt släppa sentimentaliteten och förlika mig med vad som faktiskt blev av den där uttänkta framtiden i Göteborg: ett par svåra, roliga, konstiga år då jag kände mig fantastiskt hemma och förfärligt främmande på samma gång.

måndag, juni 11, 2007

ytterligare tevegnäll


Den stora nötkampanjen lyckades rädda Jericho. Nu är frågan om den stora Mars bar-marshmallowkampanjen lyckas rädda Veronica Mars. Hittills har kampanjmakarna köpt upp varenda Mars bar som säljs i USA.

Det är fiffigt, roligt, imponerande - och ändå lite frustrerande. Var finns den där ungdomliga, sprudlande kreativiteten när det är någon r i k t i g kris i världen?

Men det här är inte rätt utrymme för att gnälla över kriserna i världen. Det här är min tevegnällbloggl. Och just i dag är det Studio 60 on Sunset Strip jag stör mig mest på.

Jag gav Studio 60 många chanser. 18, as a matter of fact. Jag försökte verkligen tycka om Matt, Danny, Jordan, Harriet. Nu orkar jag nog inte med ett enda avsnitt till. (jag vet, jag är sent ute, det är inte många avsnitt kvar, men jag kan ändå inte låta bli att fylla hela bloggen med mitt klagande.)

Serien har sina poänger - till en början gillade jag att se Matthew Perry i en allvarlig roll, och trots att "Harriet Hayes" är en ovanligt jobbig rollkaraktär är jag fortfarande rätt förtjust i sockersöta Sarah Paulson - men... kunde inte någon ha sagt åt Aaron Sorkin att MAN KAN INTE FYLLA EN TV-SERIE OM EN KOMEDISHOW MED MÄNNISKOR SOM ALDRIG SKRATTAR.

Och man kan inte, får inte, skriva en serie om en stor, känd late night comedy-show utan att köpa in några riktigt roliga manusförfattare. Skämten suger. Jag har smålett kanske två gånger, för det mesta längtar jag bara till dess att dramadelen tar vid. Och inte ens då, när serien är allvarlig, lyckas den vara särskilt intressant. Vissa av de första avsnitten funkade hyfsat, men nu... alla karaktärer har grottat ner sig för långt i depressioner, skruvade förhållanden och annan gyttja. Studio 60 försöker vara tyngre än the West Wing, och det borde ha varit uppenbart för Sorkin redan från början att det inte skulle funka, ingen orkar se på komiker och manusförfattare som tror att de är jordens medelpunkt. Hur mycket man än älskade the West Wing. Och hur snyggt det än är med alla walk-and-talks.

Tina Feys 30 Rock tål däremot att ses om - åtminstone de senare avsnitten. Det är hjärtskärande, insiktsfullt, knäppt och förbannat roligt . Och dessutom är jag småförälskad i bedårande Kenneth the Page. Särskilt när han sjunger:

söndag, juni 03, 2007

southern belles


Mirja Unges novellsamling "Brorsan är mätt" får mig att vrida mig lite, sjunka ihop, skämmas, nästan. Allt är elände och utsatthet. Visst är berättelserna fulla av humor, de talspråkslika vändningarna är briljanta, men det räcker inte, det gör ändå ont att umgås med Unges sträva karaktärer.

John Berendts "Midnight in the Garden of Good and Evil" slinker däremot ned som en sval Mint Julep. Någon gång på 1980-talet insåg Berendt att hans New York-middagar kostade lika mycket som en billig flygbiljett till andra sidan landet. Han hamnade i Savannah - och fastnade.

Jag förstår verkligen att boken låg på New York Times bästsäljarlista i fyra år - just nu känner jag av en intensiv lust att följa Berendts exempel. Det finns någonting så magiskt lockande i den där södern-romantiken, heta eftermiddagar, skuggade altaner, skvallrande matriarker, långa, sjungande vokaler. Just nu är jag t om beredd att stå ut med skvaller och inskränkthet om jag bara kan få långa, sömniga dagar, blomdoft, söta drinkar. Kanske har jag drabbats av en konstig släng av sommarlängtan. Kanske är det någon slags allmän önskan om att fly det produktiva Stockholmslivet.

Eller också borde jag skylla min romantiserade bild av Södern på F Scott Fitzgeralds The Ice Palace: novellen om den ljuvligt soliga Sally Carrol som drömmer om ett viktigt, nyttigt, spännande liv i norr.

The sunlight dripped over the house like golden paint over an art jar, and the freckling shadows here and there only intensified the rigor of the bath of light. The Butterworth and Larkin houses flanking were entrenched behind great stodgy trees; only the Happer house took the full sun, and all day long faced the dusty road-street with a tolerant kindly patience. This was the city of Tarleton in southernmost Georgia, September afternoon.
...

Sally Carrol gazed down sleepily. She started to yawn, but finding this quite impossible unless she raised her chin from the window-sill, changed her mind and continued silently to regard the car, whose owner sat brilliantly if perfunctorily at attention as he waited for an answer to his signal. After a moment the whistle once more split the dusty air.

“Good mawnin’.”

With difficulty Clark twisted his tall body round and bent a distorted glance on the window.

“Tain’t mawnin’, Sally Carrol.”

“Isn’t it, sure enough?”

“What you doin’?”

“Eatin’ ‘n apple.”

“Come on go swimmin’—want to?”

“Reckon so.”

“How ‘bout hurryin’ up?”

“Sure enough.”

Sally Carrol sighed voluminously and raised herself with profound inertia from the floor where she had been occupied in alternately destroyed parts of a green apple and painting paper dolls for her younger sister.