spoonbending

okej - att driva med uri geller är inte direkt banbrytande, idag. men även i en sån här, helt ordinär smårolig sketch, (från a bit of fry and laurie, säsong ett, 1989) är ju laurie helt bedårande. enjoy!

(nästan) allt förlåtet

För att fortsätta på min totalt tv-centrerade linje: nu har jag sett klart säsong sex av Gilmore Girls, och det sista avsnittet är så rart och sorgligt och hjärteknipande att jag är nästan benägen att förlåta manusförfattarna för alla idiotiska vändningar och kassa dialoger tidigare under säsongen.

Rory och Logan är märkligt söta: Rory pratar bisarr fake-engelska och ordnar stor avskedsfest åt Logan, som är gullig och tacksam och förälskad. Dessutom har Rory och Mitchum ett litet gräl, som slutar med att Mitchum framstår som ganska mänsklig. Sympatiskt.

Luke och Lorelais relation, däremot, blir bara knepigare. Jag gillade att manusförfattarna petade ihop dem, det var en bra vändning, men under den andra halvan av den här säsongen har Luke svängt totalt - från att ha varit en riktig klippa till att bli en osedvanligt usel och okänslig pojkvän. Och som om inte den förvandlingen hade varit osannolik nog, har manusförfattarna tvingat Lorelai att gå runt och deppa och tolerera Lukes velighet. Nu sade hon äntligen ifrån... och rusade rakt i armarna på Chris.

Visst är det tröttsamt att Lorelai aldrig lyckas hålla liv i sina relationer, visst är det trist att Christopher alltid finns där, men hmm, jo, jag kommer nog att se på säsong sju också.

ännu en vecka

Andra säsongen av Veronica Mars är över. Jag kan tyvärr inte dela dumburkens entusiasm. Visst, alla trådar knöts ihop, Veronica och Logan fick ihop det (precis som jag trodde för ett par månader sedan), säsongens stora mysterium blev löst.
Men varför denna rush? Varför skulle allt allt allt hända under de tre sista avsnitten? Större delen av säsongen var ärligt talat ganska seg - jag förstod aldrig vad det var som drev Veronica, vad hon egentligen ville få ut av tillvaron. Hon dejtade Duncan - lite halvhjärtat. Hon försökte lösa mysteriet med bussen - men hon gjorde det halvt motvilligt. De enda gångerna Veronica riktigt glittrade till, när hon var skarp och smart och elakt rolig, var i scenerna med Jason Dohring. Jag ser gärna en tredje säsong - men då måste manusförfattarna skärpa sig.

Tristram Shandy var rolig. Fast ett mästerverk? njäe. Formen är trots allt ganska tacksam - det går inte att inte skratta åt Steve Coogan när han driver med sig själv.

Jag har blivit glad av att få reda på vad Whit Stillman pysslar med nuförtiden.

Jag läser en fin avskedspresent från en vän på min förra arbetsplats: Maarja Talgres Leos dotter. Jag har svårt att inte bli rörd av passager som:
"Ingen i min familj skrek någonsin ut sin smärta eller rullade sig på golvet över att ha förlorat hemland och anhöriga. De skrek inte åt varandra heller i fruktlösa gräl. De slogs inte. De drack inte. De missbrukade inte ens magnecyl.
De arbetade, lärde sig svenska, lagade mat, städade, umgicks med grannarna på Sippedalsvägen. De skrattade och talade mycket och hade många estniska, ryska och svenska gäster hemma. Men deras saknad fanns i luften."

Jag önskar att jag kunde prata om boken med min farmor. Hon var ingen småbarnsperson, åtminstone såg jag henne inte så - när jag tänker på henne ser jag henne i konserthuset, på konstmuséet, på väg hem från mandelbageriet med en tårta på armen. Eller också i köket, i farfars skugga. Det är nu, inbillar jag mig, som vi verkligen hade kunnat få ut mycket av varandra.

Och sen så tänker jag på all dramatik ett liv kan innehålla, alla saker som kan ske i ett vanligt liv, och hur svårt det ibland är att veta hur mycket ens vänner vill att man ska engagera sig i det som händer dem. Jag tänker ganska mycket på en liten liten flicka som kämpar för sitt alldeles nya liv på ett sjukhus i Göteborg. Hon bara måste klara sig.

en bit av laurie

Jag vet, jag är pinsamt efter. Alla tv-bloggare med någon sorts självaktning verkar ha sett alla House-avsnitt för länge sedan. Det är först nu i veckan som jag verkligen har hunnit falla för den misantropiske, bittre Dr Gregory House - men då har jag fallit desto hårdare. Jag vill ha mer, nu.

För vem kan få nog av Hugh Laurie när han surmulet konstaterar att "Dying people lie too. Wish they’d worked less, been nicer, opened orphanages for kittens. If you really want to do something, you do it. You don’t save it for a sound bite"

...eller när han vräker ur sig dissar som den här? (dr Spain har sökt ett jobb hos Dr House och har just fått nobben eftersom han har en tatuering)
Dr. Roger Spain: Wow, I thought you'd be the last person to have a problem with nonconformity.
Dr. Gregory House: Nonconformity; right... I can't remember the last time saw a twenty something kid with a tattoo of an Asian letter on his wrist. You are one wicked free thinker! You want to be a rebel; stop being cool. Wear a pocket protector like he does, and get a hair cut. Like the Asian kids that don't leave the library for a twenty hours stretch. They're the ones that don't care what you think.
[pause]
Dr. Gregory House: Sayonara
[Dr. Spain exits office]
Dr. Wilson: So, should I go through all the resumes looking for Asian names?
Dr. Gregory House: Actually, the Asian kids are probably just responding to parental pressure, but my point is still valid.

Fast kanske, kanske är det bara min Stephen Fry och Hugh Laurie-fanatism för sisådär tolv år sedan som får mig att fastna så för Dr House. De står på något sätt för allt det där som jag gillar med brittisk humor: de är vansinnigt intelligenta, kvicka, snabbtänkta, empatiska, självironiska, har en stark tro på vetenskap och rationellt tänkande, de är bildade - och skäms inte för det. De där enstaka stunderna när Hugh Laurie klinkar på ett piano räcker för att göra mig alldeles varm och lycklig, precis som jag alltid blir av att se allsången i slutet av Peter's friends.

läsaren från helvetet

Första gången han ringde trodde jag att det var ett skämt. Efter ungefär trettio sekunder insåg jag att jag hade haft fel - gubben fanns faktiskt, och inte bara det, han hyste ett brinnande förakt för mig och allt jag stod för.
Andra gången var jag beredd. Jag försökte se till att ha pondus i rösten och vassa argument för min sak. Men efter ett par minuter gav jag ändå upp, sade att "du är uppenbarligen inte intresserad av att höra mina åsikter, så nu avslutar jag samtalet" och lade på luren i örat på honom.
Fjärde gången gubben ringde slutade det vara roligt. Femte gången blev jag så upprörd att jag ofrivilligt fick tårar i ögonen.
Någonstans ute på slätten sitter en liten man och tycker att jag är den värsta högerhaggan sedan tidernas begynnelse. Min blotta existens är en förolämpning mot omvärlden - inte minst mot alla stackars arbetare vars vardag jag aldrig kommer att förstå mig på.
Alla "riktiga" arbeten jag har haft (städare, vårdarbetare, barnskötare är visst riktiga arbeten, enligt hans åsikt) har jag tagit mest på skämt, för att turista bland de fattiga.
Han samlar på sig rader ur mina texter, blandar ihop dem, skruvar till dem, för att sedan använda mina formuleringar mot mig.
Jag vet att jag inte borde bry mig, men ibland är det svårt att låta bli. Varenda telefonsamtal känns som en örfil.
Men förmodligen gör han ändå ingenting olagligt. Allt jag kan göra är att fortsätta ta upp luren, gång på gång, och vänta på att han ska fylla mitt öra med förolämpningar.