Afterlife

En varning: nu gör jag reklam för Salon igen. Men vem skulle inte vilja se den här tv-serien?

(Greg Gutfeld is an American writer living in London. Former editor of Men's Health, Stuff and Maxim UK, you can visit him at Dailygut.com.)

"We're here, we're dead, get used to it." This series focuses on the aftermath of a worldwide zombie uprising of 2007, triggered by a sexually transmitted virus that renders its victim physically dead, but still conscious and fully capable of carrying on "living." The key difference: They have no pulse, they smell, and without formaldehyde, they decompose.

The characters include a staunch right-wing politician, Zachary Haims, who wants to corral the "zombie trash" into a separate state (a small one like Vermont). Little does he know that his son, Brendan, is dating a beautiful 18-year-old zombie named Tess.

Josh is a 24-year-old undead activist who tries to work within the system, while his undead stepbrother, Len, prefers to do things more radically. Rejecting the politically correct "post-life" description, he calls himself a zombie, and belongs to the radical organization ROMERO. It doesn't stand for anything -- it's simply named after their patron saint, George Romero. The director, meanwhile, finds himself a target of abuse from other undead organizations, and ends up moving to Grenada, where he lives in a constant state of fear.

One elderly zombie grandmother named Rosie possesses the fire and spunk that gets her into regular trouble, including the time she refuses to give up her seat on the bus to a fat, living businessman. She spends her time educating children on the stereotypes attached to the post-livers: that they are cannibalistic, that they are lazy, or worse, that they are really alive but simply "acting dead to get free stuff like welfare."

your girl is lovely, hubbell

Darling Robert Redford fyller 70 idag. Det är konstigt att tänka sig att han faktiskt är lika gammal som Woody Allen. Allen har ju alltid verkat vara minst 40, 50 år - hur mycket han än har tränat, hur mycket han än har omgett sig med yngre kvinnor.

Men Redford, däremot, är fortfarande en golden boy. Åtminstone i mitt huvud. Och det beror nog mest på en film, den härligt bitterljuva "The Way We Were".

Okej, jag vet, det är en film som det är lätt att såga, en typisk chick-flic, en såsig romantisk röra. Men jag älskar den ändå. Redford är Hubbell Gardner, jock-killen med skrivartalang. Den kvinnliga huvudpersonen, Katie Morosky, spelas av Barbara Streisand. Katie är obekväm och politiskt engagerad och efterhängsen och egentligen bara måttligt snygg. Men hon är stark och smart och egensinnig och målmedveten, en tuff kvinnlig karaktär som de flesta romcoms lider en sorglig brist på.

Första gången jag såg den var som 16-årig utbytesstudent i Idaho. Min värdmamma och värdsyster kunde varenda replik, varenda vändning, och till slut satt jag också och grät i soffan.

För några år sedan hoppades jag på en liten renässans för filmen, när Mr Big förlovade sig med Natasha (säsong två av SATC, avsnittet Ex and the City) och Carrie sade hejdå med Streisands slutreplik:

Carrie: ”Your girl is lovely, Hubbell”.
Mr Big: ”I don’t get it.”
Carrie: ”And you never did.”

(Mot slutet av avsnittet inser Carrie att hon är som Katie, för komplicerad och krävande för män som Hubbell eller Mr Big.
"The world is made of two types of women -- the simple girls and the Katie girls." Det är ett fint avsnitt, kanske ett av de bästa under SATC:s historia.)

Men fortfarande verkar det inte vara möjligt att köpa The Way We Were på någon svensk dvd-sida. Jag önskar så ibland att jag hade den hemma i hyllan.

so long, Bruno

Marie: Everybody thinks they have good taste and a sense of humor but they couldn't possibly all have good taste.
Marie: Restaurants are to people in the 80's what theatres were to people in the 60's. I read it in a magazine.
Jess: I wrote that.
Marie: Get out of here.
Jess: I did.
Marie: Where did I read that?
Jess: New York magazine
Harry: Sally writes for New York magazine
Marie: I've never quoted anything from a magazine before in my life. That's amazing - don't you think that's amazing? And you wrote it?
Jess: I also wrote "Pesto is the Quiche of the 80's."
Marie: Get over yourself!


Bruno Kirby 1949-2006

dagens lunchspaning

narknoi, odengatan, tolvsnåret: stig larsson sitter tre bord bort. ensam. panodilblek. vit yvig lugg. vit, stor, ostruken skjorta. fortfarande snygg som fan.

fredagslycka

en färdig flytt kan verkligen göra under. idag är jag glad och nöjd med allt, trots att vi fortfarande vadar i kartonger och lever med ett icke-fungerande kök. det här har dessutom varit en dag full av små glädjeämnen, som

1. lunchtid, medborgarplatsen: jag är stressad, svulten, står i kö till falafelstället. bredvid står en ung mamma med en typ treårig son. grabben har på sig en inochutvänd rödblå dräkt och petar in små falafelbitar genom hålen i sin mask. genom tyget kan jag skymta ett svart nät. "Spindelmannen?" frågar jag med ett leende. Grabben tittar på mig, ilsket. "Daredevil," svarar mamman snabbt. åhå, jag älskar seriefixerade barn.

2. imdb, lunchsurfning: Sarah Michelle Gellar har inte dött, hon filmar. Massor. Till exempel The Girl's Guide to Hunting and Fishing - en av få chiclit-böcker jag stått ut med på senare år. Melissa Banks andra, the Wonder Spot, är inte alls lika charmig - men guiden är riktigt läsvärd. Och jag hade inte stått ut med tanken på att Buffy skulle ha avrundat sin karriär med Scooby-Doo.

onsdagsangst

oftast är jag så nöjd, så nöjd över att ha ett skrivjobb. men ibland - som idag - önskar jag mig bara bort, vart som helst, bara jag slipper tt-listor och lunch-ekot. för jävlar! vad trött jag är på det ständiga uppslagsletandet, alla rapporter, uttalanden, möten, seminarier, kommentarer, lösryckta citat, blogginlägg, tv-reportage, dokumentärer, filmer, allt detta som ingår i det så kallade nyhetsflödet, allt joxande, allt spel, alla debatter och diskussioner och eldiga inlägg och mesiga försvarstal, alla anklagelser och motanklagelser, alla långa poänglösa utläggningar, alla trista formuleringar, alla beklaganden och urskuldanden, alla finslipade tal.

jag vet, jag vet, oftast älskar jag ju nästan allt det där. Men ibland - som idag - vill jag bara vara någon annan, gärna vackra vackra Anne Sexton (fast helst vill jag vara lyckligare, förstås) och skriva makalösa dikter om sagor.