måndag, juli 31, 2006

liten uppdatering

åh, precis när man är på väg att ge upp dyker de upp som från ingenstans: vänner som kånkar ofantliga mängder böcker upp för tre trappor, vänner som dukar upp indisk hämtmat i ett kalt och tomt kök och sedan lämnar över sina bilnycklar, vänner som säger: "men självklart ska ni låna min lägenhet!"

Jag som trodde att vi var ensamma kvar i Stockholm.

Annars: tja, Brandon Routh är rätt söt när han petar upp sina glasögon på det där Reevesiga sättet (även om karaktären i sig är småtrist, Clark Kent kommer aldrig att kunna mäta sig mot Peter Parker). Men kunde de inte ha hittat en tuffare, skarpare Lois?

torsdag, juli 27, 2006

nobody, not even the rain


Woody Allen har blivit gammal - eller nja, åtminstone 70 - och det verkar inte ha gjort honom ett dugg mindre gubbsjuk eller fixerad vid döden. I en fin liten Washington Post-artikel berättar han om sitt liv och varför han pysslar med film egentligen (mest som terapi, visar det sig). Insikterna flödar, på ett skönt - och torrt - Allenskt sätt:

"He dislikes looking back, if only because his life seems wispy to him in hindsight and death is a punch line that turns the past and present into cruel farce.

'It's like the two trains at the beginning of my movie 'Stardust Memories,' " he says. "There's a train with these gorgeous winners on it, and a train with all the losers in it. You want to be on the train with the winners, but five minutes later, you're pulling into the same depot. My 70-plus years will be spent better than those of a beggar on the streets of Calcutta. But we'll wind up in the same place."

Apropå Allen, eller egentligen kanske mer apropå ee cummings: jag läste Konrads utläggning om In Her Shoes härom dagen, och det slog mig att jag har glömt större delen av filmen, men det smetiga slutet, där Cameron Diaz läser en romantisk dikt, sitter kvar. Ni vet, den här:

i carry your heart with me (i carry it in
my heart)i am never without it(anywhere
i go you go,my dear; and whatever is done
by only me is your doing,my darling)
i fear
no fate(for you are my fate,my sweet) i want
no world(for beautiful you are my world,my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life;which grows
higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart

i carry your heart (i carry it in my heart)

Allt är ee cummings fel, tror jag. Han fastnar. Jag kan inte se Allens Hannah och hennes systrar utan att ha Somewhere i have never travelled ringandes i öronen i flera dagar, dikten som slutar med:

(i do not know what it is about you that closes
and opens; only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody,not even the rain, has such small hands

Jag vet inte varför jag smälter för den, jag kan bara inte låta bli. Men det är lite skönt, på något sätt, att Edward Estling Cummings skrev annat också. Som det här:

the boys i mean are not refined
they go with girls who buck and bite
they do not give a fuck for luck
they hump them thirteen times a night

one hangs a hat upon her tit
one carves a cross on her behind
they do not give a shit for wit
the boys i mean are not refined

they come with girls who bite and buck
who cannot read and cannot write
who laugh like they would fall apart
and masturbate with dynamite

the boys i mean are not refined
they cannot chat of that and this
they do not give a fart for art
they kill like you would take a piss

they speak whatever's on their mind
they do whatever's in their pants
the boys i mean are not refined
they shake the mountains when they dance

tisdag, juli 25, 2006

skvalptankar


Min blog är fylld av trams, märker jag. Småsaker som liksom flyter runt, skvalptankar, sånt där som är tillräckligt enkelt och trevligt för att uttryckas på ett par minuter. Hej, jag har sett en film, jag har läst en bok, här är min åsikt. Eller åtminstone en av mina åsikter.

Jag kan lätt bli rätt trött på mig själv. Fast å andra sidan - mycket av min tid går nog åt till skvalptankar. I veckan har jag bland annat tänkt på att:

Politiska konstnärer är ofta så trista, så övertydliga, så politiskt naiva att man får spatt. Paul McCarthy, hyllad legend, rosad i nästan alla stora svenska dagstidningar, hur kan någon någonsin ha blivit omskakad eller chockad av honom? En man som juckar mot ett träd symboliserar - tadaa! - patriarkatet som våldtar naturen. Han filmar förvridna människor täckta i ketchup och majonnäs, för att symbolisera den amerikanska överkonsumtionen yada yada. I intervjun som vevas runt på Moderna slänger han ur sig signalord som patriarkat och fascism och konsumtion och jag blir lite förvirrad och en aning road men mest... uttråkad. Jag vill ha politisk konst med lite humor och subtilitet, var finns den?

Journalister är ett snällt släkte. Åtminstone när de kommer i flock så här mitt i sommartorkan och konfronteras med glada statsråd: en Hans Karlsson i illigt tomatröd piké, en solbränd Ringholm i sobrare mörkrött. Frågorna är snälla och artiga, sällan konfrontativa. Fast allra mesigast är nog jag, jag bläddrar i mina rapporter, känner att jag måste ha full koll på varenda kommatecken för att kunna ställa en informerad fråga eller två. Om ens det. Och medan jag sitter där, bläddrande, och funderar på den smartaste, vassaste frågan att ställa brukar mina tankar dränkas i utrop som "Kan du inte berätta lite mer om det där förslaget?" Det är kanske inte så vasst, men garanterat mer effektivt än att hålla käften.

Libanon. Åh, fan, Beirut. Jag läser bloggar från staden och blir imponerad över hur vissa klarar av att hålla huvudena klara, även när de själva blir attackerade och beskjutna. Glad och lite rörd av att läsa om hur människor tar sig runt, går till frisören, fixar med sina kläder, håller livet i gång. Missförstå mig inte nu: jag är för Israel, på en massa sätt. Men åh, ibland är det bara en sådan jävla sorg att följa nyheterna.

Och så tänker jag att jag vill ha många fler kulturtantsdagar som den i lördags: tre (eller var det fyra?) utställningar, tolvkronorskaffe vid Djurgårdskyrkan, rosé till barndomens favvofilm. Tack Lisa!

fredag, juli 21, 2006

små, sorgliga berättelser

Jag gick förbi Hedengrens idag, och kom hem med Before Gatsby, en fin samling av F Scott Fitzgeralds tidigaste noveller, och den charmiga, men ganska märkliga boken Ten Sorry Tales av Mick Jackson. De tio sorgliga berättelserna har titlar som "Hermit wanted" och "The girl who collected bones", och på baksidan står det att boken är: "A unique mixture of pathos, humour and cruelty, delightfully disturbing for an adult or child".

Jag har inte hunnit läsa den än, men jag är glad att den står där i hyllan. Det finns någonting oemotståndligt charmigt i alla de där böckerna i Edward Goreys anda: fasansfulla skräckhistorier, kombinerat med vackra illustrationer (gärna med berättelser om söta barn som råkar riktigt illa ut). Tim Burtons The Melancholy Death of Oyster Boy, alla Lemony Snicket-böcker.

Men ingenting går upp mot Edward Gorey själv. Varenda gång jag läser The Doubtful Guest önskar jag att jag kunde norpa den lilla varelsen och ta med honom hem.

måndag, juli 17, 2006

narm!


My arm is numb. Numb arm! Numarm! Narm! NARM!

Man ska inte se på Six feet under ombord på tåg. Åtminstone inte på tåg som är fulla av falsksjungande fjortisar, brottningssugna fyraåringar och små tanter med gälla stämmor. Och verkligen inte när avsnittet man ser är nummer åtta i säsong fem - det fantastiska, roliga, rörande, vackra, frustrerande och sorgliga Narm!-avsnittet. När man ser Narm! måste man få vrida sig åt Nates idioti och le stolt åt Keith och David utan att omringas av smygtittande, nyfikna människor som vänligt undrar vad det är man ser, och varför, och om det är bra, och när det går, på vilken kanal, vilka är med, och har inte den där skådespelaren varit med i Vänner?

Jaja. Jag visste ju i alla fall vad som skulle hända. Men ååh, jag kan ju inte berätta om det. för det finns en risk att det finns ett six feet under-fan här som följer serien i SVT:s lagliga, men långsamma långsamma fart och inte vet, inte har någon aning om vad som sker. Alltså, ni är ju inte så många som följer det jag skriver, och egentligen kan jag ju skriva om vad tusan jag vill. Men Narm! ska man nog låta sig bli överraskad av.

Alla som gillar att tjuvkika kan ju läsa kloka Heather Havrilesky på Salon.

Annars är jag märkligt tillfreds med min tillvaro. Jag sitter här med brännmanetsutslag på ena armen och små små myggbett över fötterna och är alldeles lycklig. Nästan alla jag bryr mig om mår (ganska) bra. Jag mår bra, nästan jämt. Och för ovanlighetens skull lyckas jag nog uppskatta det också.

måndag, juli 10, 2006

the squid and the whale



Så, nu har jag också sett den – och givetvis gillade jag filmen. Sweet Jesus, vad jag är förutsägbar. Men å andra sidan - vad finns där att inte tycka om? Smarta, överintellektualiserande, halvneurotiska karaktärer med kassa förhållanden som bor i fina brownstonehus i eller nära Manhattan. Ett välkänt koncept. Dessutom lyckdes Noah Baumbach peta ihop några riktigt charmiga replikskiften.

Bernard Berkman: Joan, let me ask you something. All that work I did at the end of our marriage, making dinners, cleaning up, being more attentive. It never was going to make a difference, was it? You were leaving no matter what...
Joan Berkman: You never made a dinner.
Bernard Berkman: I made burgers that time you had pneumonia.

(Och Konrad har rätt, Jesse Eisenberg är ljuvlig. Om än lite påfrestande.)

lördag, juli 08, 2006

Lo-lee-ta


Min vän försov sig från vår planerade baddag, så jag har haft en långsam ensamdag, en hemmadag, en dag för excesser och plötsliga inköp. Jag brukar alltid inbilla mig att jag är värd någonting särskilt de dagar när jag är ofrivilligt ensam: en ny bok, en top, ett glas gott vin.

Idag kom jag hem med Alice Munros Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage. Jag kunde inte låta bli att ta med boken hem, åtminstone inte efter att jag slagit upp första sidan.

Kan man ens överskatta de första raderna i en bok? När jag tänker på att någon gång skriva en bok - en sån där tanke jag har då och då, precis som tusentals andra med medelmåttig skrivartalang - fastnar jag ofta just vid den första raden.

När jag bläddrar mig igenom bokhyllan inser jag att jag köpt ganska många böcker på bara grund av de allra första raderna.

Jag blev indragen av den familjära tonen i Joyce Carol Oates "We were the Mulvaneys. Remember us?", nyfiken av Sylvia Plaths ”It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn’t know what I was doing in New York”. Och jag älskar inledningen till CS Lewis Kung Caspian och skeppet Gryningen: "There was a boy called Eustace Clarence Scrubb, and he almost deserved it".


Den mest hjärtskärande inledningen jag läst måste vara den här, från Jeffrey Eugenides the Virgin Suicides:
"On the morning the last Lisbon sister took her turn at suicide – it was Mary this time, and sleeping pills, like Therese – the two paramedics arrived at the house knowing exactly where the knife drawer was, and the gas oven, and the beam in the basement from which it was possible to tie a rope."

Från böckerna jag köpt/läst det senaste året minns jag särskilt:

Nicole Krauss The History of Love ”When they write my history. Tomorrow. Or the next day. It will say, LEO GURSKY IS SURVIVED BY AN APARTMENT FULL OF SHIT.”

Marilynne Robinsons Gilead : "I told you last night that I may be gone sometime, and you said, Where, and I said, to be with the Good Lord, and you said, Why, and I said, Because I’m old, and you said, I don’t think you’re old. And you put your hand in mine and you said, You aren’t very old, as if that settled it."

Så finns det ju de där raderna som är så usla att de bara därför är läsvärda - som den ökända inledningen till E. Bulwer-Lyttons Paul Clifford:
”It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents—except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness.”

Men raderna som verkligen har fastnat i mitt huvud - det här är inte alls originellt, jag vet att jag låter som en 17-åring på sin första skrivarkurs, men jag kan inte rå för det - är de här, från Vladimir Nabokovs fantastiska roman:

”Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. Lo-lee-ta: the tip of the tongue taking a trip of three steps down the palate to tap, at three, on the teeth. Lo. Lee. Ta.”

tisdag, juli 04, 2006

lördagsnatt


Det krävs så lite ibland. En plötslig idé, efter att barerna stängt. Cyklar, kärleken, ett par goda vänner. En liten brygga från Reimersholme ut i vattnet. Tystnad och mörker.
Komprimerad sommar och ren lycka. Med sådana helgnätter har jag inga större problem att stå ut med min inomhussommar.