göteborg

Det har visst gått ett år sedan jag sist drabbades av riktig Göteborgshemlängtan. Nu i helgen fick jag en liten släng igen. Det är ju så... hemma, helt enkelt, det är ju där jag bor, egentligen: någonstans mellan Linné och Masthugget, helst. Nära Slottsskogen, på cykelavstånd till allt. Varje gång jag kommer tillbaka och upptäcker att någonting har förändrats blir jag liksom förvånad - det där är ju min stad, mina gator, hur kan jag missa vad som händer där?

Jag träffade en gammal bekant i helgen, som tillbringat fem år i Stockholm men nu flyttat tillbaka till Göteborg - åtminstone för en tid. Hon var nästan löjligt lycklig över att vara på Västkusten igen. Livet är lättsammare i Göteborg, tyckte hon. Gladare. Folk är inte så hysteriskt karriärsinriktade, de har tid att umgås, allt är närmare, billigare, öppnare. Det hela lät förföriskt enkelt och härligt: jag blev med ens sugen på en tvåa i ett landshövdingehus någonstans. Söndagsfikor på Zenit i Majorna, drinkar på Uppåt Framåt, hdk-utställningar, bröd från franska bageriet, cykelturer till Rådasjön och badet vid Smittska udden.

Eller, njäe: jag har ju fortfarande svårt att föreställa mig ett liv i Göteborg, åtminstone just nu. Nästan alla jag bryr mig om har flyttat därifrån. Och även om gänget som är kvar bland annat innehåller kära Lisa, och mina syskon - som får mig att skratta mer än några andra människor, tror jag - så måste jag nog inse att jag har större chanser att hitta det där roliga, kreativa, sociala livet i Stockholm än någon annanstans.

the love and the cookies

Under de senaste veckorna har jag gjort en trevlig upptäckt: jo, gilmore girls var faktiskt riktigt bra en gång i tiden. snacket satt. Rory kändes... osannolik, men ändå trovärdig. och Lorelai var sympatisk, trots det ständiga babblandet och alla neurotiska drag. Vi drog igenom säsong ett på några dagar, och nu är vi mitt inne i säsong två: Jess har dykt upp i stars hollow, Rory är fortfarande ihop med Dean, det är upplagt för dramatik. Rory och Lorelai (och Luke!) har varit den perfekta anledningen att pausa mitt i flyttstöket.

Samtidigt försöker jag beta mig igenom säsong sju, och det är rätt plågsamt i jämförelse. Lorelai pratar på som vanligt, men snabbare, mer, och hon verkar ha allt mindre att säga. Rory är lika kär som vanligt i sin Logan, trots att han sällan är där och man aldrig riktigt har fattat vad det är hon ser i honom. Luke har gått från sitt kärva, sympatiska jag till någon slags stadig, engagerad farsa, men eftersom man aldrig fick följa med i förändringen är det svårt att glädjas åt hans nya, mogna personlighet.

Hela säsong sex-Luke var mysko: i ena stunden var han vansinnigt kär i Lorelai - sedan slutade han plötsligt bry sig. Och säsong sju-Luke är inte heller särskilt trovärdig. När Lorelai gick och gifte sig med Chris var han sval och artig mot henne - men när Chris dök upp utanför Lukes diner blev det plötsligt slagsmål. Varför? Om poängen är att visa att Luke fortfarande älskar Lorelai - varför syns inte det mer i deras scener tillsammans?

Och nu är det alltså meningen att Lor och Luke ska bli ihop igen. Äktenskapet med Chris knakar i fogarna. De senaste avsnitten fokuserar på att Chris är barnslig och omogen, medan Luke är stadig och solid som ett mindre ... berg.

Jag kan inte låta bli att vara lite irriterad över att manusförfattarna har lyckats sumpa en så charmig serie. Förutom alla konstiga twistar och personlighetsförändringar är jag lite ilsken över deras syn på kärlek: det finns en, bara en, person som är den rätte/a. Kärlek, tid, engagemang, uppoffringar, gemensamma upplevelser spelar ingen roll. På det sättet har både Luke och Chris kunnat tråna efter Lorelai i åratal, ingen annan kvinna har egentligen haft någon chans, båda har trott att just hon är den enda för dem, oavsett hur roliga, vackra och charmiga kvinnor de har dejtat genom årens lopp. (Hah. Visst, jag tror att folk kan gå runt och vara småförälskade i människor de aldrig blir ihop med under många, många år, men jag tror också att riktiga förhållanden oftast väger tyngre än gamla avståndsförälskelser.)

Och på samma sätt har Lorelai alltid varit för fäst vid Luke för att ge någon annan en riktig chans. I gg-världen skulle Lorelai och Chris a l d r i g kunna bli rätt för varandra, eftersom hon vill ha en mogen, stadig man och han är omogen - problemet är detsamma, år efter år.

Äsch, jag vet inte vart jag vill komma, mer än att jag gillar Chris - det är en skön karaktär och en bra skådis, han är värd en bättre storyline.

ägandelycka/hasjuka

Det är märkligt vilka psykologiska effekter ett stort lån kan ha. Plötsligt känns alla andra ekonomiska åtaganden överkomliga, enkla, lättviktiga - en matta för några tusenlappar känns ungefär lika mycket i maggropen som ett tandborstköp. Jag är ändå fast i grottekvarnen, banken äger mitt liv, så vad spelar det för roll om jag skuldsätter mig lite till?

Fast kanske är det bara nu, när jag kan gå runt i mitt blankskinande hem och skåda ut över travarna av lådor (böcker, böcker, böcker, skivor, böcker, gamla sovsäckar, böcker - ja, ni fattar. detta är fjärde flytten på raken som vännerna har klagat över boklådorna. vi, särskilt jag, lovar att rensa. sedan köper vi några till.) som jag känner så här, jag vill bara fortsätta att fylla alla rum med fina saker, det där med pengar känns härligt avlägset. kanske, kanske (nja, antagligen, förmodligen) har det någonting att göra med att jag än så länge inte har behövt bry mig om en enda avbetalning.

Jag vill ha sköna balkongmöbler, jag vill ha vackra lampor och stora gröna växter och fluffiga mattor och smarta teknikprylar. och sedan vill jag gärna hyra en fiffig stylist, som till exempel söta Lisa.

Annars: jag har tre stora tulpanbuketter hemma. härligt. och jag har fått ett gäng märkliga prydnader i födelsedagspresent, jag som absolut inte är någon prydnadsperson, den ovanligaste nog en tavla med mitt födelsedatum på baksidan. uppenbarligen är det någon slags familjetradition att skriva upp nyfödda bebisars födelsedatum, inte i någon familjebibel, men på baksidan av en tavla som sedan ges till ungen i fråga vid något lämpligt tillfälle. fråga mig inte var, hur eller när traditionen började. men den är tillräckligt konstig för att jag nog ska vilja föra den vidare.

praktikantleendet

Det var kanske för något år sedan jag lade märke till det för första gången. En ung grabb kom emot mig i korridoren och log, vitt och brett, mot allt och alla. Oj, tänkte jag, vilken glad typ. Sedan såg jag hans foto på en anslagstavla, under ordet "praktikant".

Härom veckan hände samma sak igen. En helt okänd tjej, kanske 19 år, log välvilligt och höll upp dörren åt mig när jag kom till jobbet på morgonen. Jag har sett henne några gånger sedan dess, hon ser alltid glad, söt och vänlig ut. Trevlig typ, tänkte jag. Sedan såg jag hennes bild på en anslagstavla under ordet "praktikant".

Jag har inget emot leende, glada praktikanter - tvärtom. Folk borde vara glada för att jobba på den här arbetsplatsen, särskilt de som har lyckan att vara över 35 och har ett fast jobb. Men jag kan inte låta bli att känna en smula - ömhet, kanske? - mot de leende praktikanterna. Jag har ju varit där själv. Praktiserat. Jobbat längre än nödvändigt. Ställt dumma frågor. Försökt göra mig oumbärlig. Sedan, plötsligt, beslutade sig någon för att ge mig lön för att göra ungefär samma sak. Sedan har jag betat av en arbetsgivare till, och en till, och en till.

Men fortfarande känns det som att jag är extremt nära att halka tillbaka igen. Gå runt i korridorerna bakom någon handledare. Le vänligt, dagarna i ända, för att få någon, någonstans, att lägga märke till mig och ge mig lön.