Det är farligt att läsa gamla dagböcker ibland. Följande skrev jag för fyra år sedan - och nej, jag har inte hunnit till Samarkand. Eller till Ulan Bator. Istället har jag slavat runt på mer eller mindre attraktiva arbetsplatser i svenska stor- (och medelstora) städer. Den där innerstadstvåan i Stockholm verkar inte längre lika ointressant. Har jag blivit bättre eller sämre? Förlorat mina drömmar eller blivit mer realistisk?
*********************
Så står jag då med glögg i handen i en liten Östermalmstvåa och pratar om Foxy Brown. Diskussionen blir snart skruvad, tjejen bredvid mig allt mer upprörd. Killen mittemot säger att han inte kan låta bli att lyssna på kvinnoförnedrande hip hop om musiken har bra beats; och det har den ju, för det mesta. Han ser nypolerad ut. Babylen hy, välputsade glasögon, noga tillrufsat hår som en personlig touch till den välskräddade kostymen. Jag tror att han jobbar på finansdepartementet, kanske någon pr-byrå. Utseendet är en pojkes, överfallet av plötslig vuxenhet.
Några minuter in i konversationen undrar jag om killen alls reflekterar över hur hans propra yttre krockar med vad som kommer ur hans mun. Förmodligen inte - självironi verkar vara ett outforskat område. Eller så är det bara jag som ser humorn i det hela? Inte helt osökt kommer jag att tänka på Office Space och kontorsslaven Michael Bolton - men jag tvivlar på att parallellen skulle smickra honom, så jag håller tyst.
Vid närmare eftertanke ser de flesta omkring mig nypolerade ut. Nyputsade, välansade, med omsorgsfullt strukna skjortor och minutiöst rakade ansikten. Som stöpta i sina kostymer, åsikter, attityder, liv. Vart tog alla mina pluggkompisar vägen? Kan det verkligen vara samma personer som nu självsäkert jobbar på finansdepartementet, riksbanken, UD, SIDA, som doktorerar på Handels eller föreläser i juridik, som åker på forskningsresor till Tanzania och skriver rapporter i Hanoi? Blandat med det vanliga snacket om skvaller, film, framtidsplaner sipprar det nu in anekdoter från möten med ministrar och konferenser i Genève.
De är framgångsrika. Lyckade. Lyckliga. Och det märks.
Kanske borde jag säga vi. För bara några månader sedan hade jag definitivt sagt vi. För jag har haft min beskärda del av att hänga i den yttersta utkanten av maktens korridorer, fika med prinsessor, småprata med höga diplomater och dricka vin med gamla ministrar. Jag skulle så lätt kunna hänga mig kvar, gå in på samma väg. Men medan mina vänner allt mer verkar finna sig tillrätta, bli sambos och lägenhetsinnehavare, blir jag allt mindre tillfreds och längtar bort allt mer.
Men hur säger man det till vänner som är på väg att bygga upp sina liv kring just det som jag vill rata? Jag klarar inte av kanslisvenskan, får ångest av rapportskrivande, är less in i märgen av att väga mina ord på guldvåg. Jag har svårt att engagera mig i EU-förhandlingar eller Berlusconis utspel i Laeken; jag ser inte en lägenhet i Stockholms innerstad som höjden av min bostadskarriär. Faktum är att jag fortfarande längtar mer till Zanzibar och Samarkand (och Ulan Bator!) än till ett välbetalt kontorsjobb eller ens till konferensrum i Wien eller Strasbourg. Och jag vill inte få höra att jag är orealistisk, och jag är outsägligt trött på att försöka hitta nya svar till frågan om vad jag vill göra av mitt liv.
Så efter några timmar väljer jag att sätta mig på tåget igen, ta mig tillbaka till Uppsala och slinka in på Studentradions julfirande strax efter midnatt. Där har festen just börjat. Le Tigre ger vika åt hip hop, för att sen övergå i nostalgisk skrammelpop och galen raï.
Och jag dansar hela natten och försöker ignorera världen utanför.
