måndag, maj 21, 2007

the palladinos: återkomsten






Amy Sherman-Palladino. Dan Palladino. Underbara, underbara Lauren Ambrose. Parker Posey. Max Medina!

Det har varit en småsorglig vecka: GG är över, Veronica Mars läggs ned, Studio 60 har bara några få avsnitt kvar...
men det finns i alla fall en liten tröst i att paret Palladino står bakom en av höstens tv-premiärer, "The Return of Jezebel James".

...hmm. efter en halvtimmes surfande får jag nog ta tillbaka vad jag just skrev. Jezebel-klippet på fox.com är förfärligt - inte nog med att Parker Posey spelar över, allt dränks av vidriga burkskratt. Och ska man tro Televisionary är hela pilotavsnittet likadant. Visst finns det en liten chans att serien görs om innan premiären... men jag får nog leta vidare efter ett GG & VM-substitut.

onsdag, maj 16, 2007

farväl Stars Hollow


Ok, det här blir antagligen det allra sista gilmore girls-inlägget på den här bloggen. Nu har jag precis sett klart på det absolut sista avsnittet av serien. Och vad kan man säga? GG-folket vet hur man ska göra säsongsavslutningar.

Säsong sex var ganska förfärlig ibland, men säsongsavslutningen var så charmig att jag förlät serien i alla fall. Säsong sju har också lämnat en hel del att önska, men avslutningen... tja, den funkade. (Funkade i betydelsen att jag sitter här och ler och är alldeles rödgråten.)

Efter några minuter slutade jag t om bry mig om att själva premissen är helt absurd (Stars Hollow ordnar en stor fest åt Rory som ska flytta från stan - som om Rory vore någon slags superkändis, som om det fanns någon slags konsensus om att hon var värd tusen gånger mer uppskattning och kärlek än de andra ungarna i Stars Hollow.)
Rory fick äntligen vara den där vanliga, mänskliga Rory jag tyckte så mycket om i de första säsongerna: hon har ostyrigt hår och dålig hållning och är lite blyg och ganska nervös. Lorelai fick vara kärleksfull, omhändertagande, snudd på vuxen. Och Emily... fick vara sig själv.

Egentligen finns det en hel del att analysera och kritisera i Gilmore Girls. Den medelklassputtriga hålan Stars Hollow gör mig galen. Sättet manusförfattarna har missbrukat karaktärerna i serien är rent förbluffande. (Rorys förvandling från ett blygt pluggo till glamourflicka-med-störtrik-och-lättsam-pojkvän under säsong sex är bara ett av seriens rejäla felsteg). Jag har undrat själv varför jag har älskat serien så mycket.

Kanske hittar jag det bästa svaret här, i Dana Stevens artikel "The most bookish show on television". I GG används böcker som identitetsmarkörer - och inte bara ibland utan jämt och ständigt. När Dean först fick syn på Rory satt hon och läste Madame Bovary. När Rory blev intresserad av Jess handlade dialogen om Ginsberg och Hemingway. Och när Logan och Jess träffades - och grälade - lyckades manusförfattarna klämma in en rad snygga referenser där också.

Logan: Oh. You penned the great American novel, Jess?
Jess: Wasn't quite that ambitious.
Logan: So what are we talking here? Short novel? Kafka length, or longer. Dos Pasos? Tolstoy? Or longer? Robert Musil? Proust? I'm not throwing you with these names, am I?
Jess: You seem very obsessed with length.

Rory har en egen bokklubb (söker man på Rory's book club får man upp över 35 000 träffar). Det finns listor på Amazon med böcker som Rory har läst. I GG får alla blyga, töntiga, nördiga bokslukare upprättelse. I GG är bokslukarna idealet.

tisdag, maj 15, 2007

jag är en belgisk våffla

Jag kunde inte låta bli att göra det där boktestet som så många bloggar länkar till, och resultatet blev, förvånande nog, ganska smickrande.




You're Catch-22!

by Joseph Heller

Incredibly witty and funny, you have a taste for irony in all that you see. It seems that life has put you in perpetually untenable situations, and your sense of humor is all that gets you through them. These experiences have also made you an ardent pacifist, though you present your message with tongue sewn into cheek. You could coin a phrase that replaces the word "paradox" for millions of people.


Fast problemet är att jag kan svara lika ärligt och få fram:

You're The Great Gatsby!

by F. Scott Fitzgerald

Having grown up in immense wealth and privilege, the world is truly at your doorstep. Instead of reveling in this life of luxury, however, you spend most of your time mooning over a failed romance. The object of your affection is all but worthless--a frivolous liar--but it matters not to you. You can paint any image of the past you want and make it seem real. If you were a color of fishing boat light, you would be green.


Eller:

You're The Poisonwood Bible!

by Barbara Kingsolver

Deeply rooted in a religious background, you have since become both isolated and schizophrenic. You were naively sure that your actions would help people, but of course they were resistant to your message and ultimately disaster ensued. Since you can see so many sides of the same issue, you are both wise beyond your years and tied to worthless perspectives. If you were a type of waffle, it would be Belgian.


måndag, maj 14, 2007

Suburban Girl


Det här är ett pyttelitet problem, men ändå, det stör mig; jag vill verkligen, verkligen att Suburban Girl ska bli en hit. Ingredienserna finns ju där: det är en fluffig romantisk komedi i New York-miljö, baserad på en tidig superhit i chiclitgenren (Melissa Banks Flickornas handbok i jakt och fiske). Och jag saknar Sarah Michelle Gellar. Jag vill att hon ska vara med i ett par riktiga blockbusters så att hon kan få fler roller, stora, krävande karaktärsroller, hon är för begåvad, för smart och mångsidig för att fastna i Scooby-Doo och Grudge med uppföljare.

Men alltså - efter att man hört den där fantastiska utskällningen på Irelands (Basinger? Baldwin? vad heter hon?) telefonsvarare - hur ska man någonsin kunna ta Suburban Girl på allvar? Hur ska man kunna se Alec Baldwin spela en man som ligger i skilsmässa och har en usel relation till sin dotter? Härom veckan visades Suburban Girl på Tribeca film festival, och uppenbarligen kunde publiken inte hålla sig för skratt vid ordväxlingar som: She: "Did you call your daughter?" He: "I left her a message."

Kanske kan 30 Rock bli mitt motmedel - efter ett par avsnitt är åtminstone jag så förtjust i Baldwin att jag kan förtränga nästan vad som helst (efter hela Woody - Soon-yi-debaclet tog det ett minst ett par år innan jag kunde se Hannah och hennes systrar utan att rysa av scenerna mellan Barbara Hershey och Michael Caine/Max von Sydow... men nu funkar filmen förvånansvärt bra igen)

Eller också får jag bara vänta på The Air I Breathe , som visst ska vara bra, på riktigt .

(Och den som varken tycker om Gellar eller Baldwin, men råkar gilla Flickornas handbok..., kan bara vänta något år... en Francis Ford Coppola-version av den sista novellen i boken är visst på gång.)

måndag


1. Om det är någonstans man ska se på schlagerfestival är det på Roxy. Det var en härlig kväll - det är nästan så att jag är beredd att se på spektaklet fler gånger.

2. Vanligtvis pålitlige Conan the Librarian gillar Spider-Man 3. Stor underhållning? Hur? Var?

Förstå mig rätt - jag älskar Spidey, Peter Parker var en av mina första förälskelser, jag grät när Gwen Stacey dog. Men den här filmen var bara ... konstig, en märklig misch-masch av småtöntig humor och speedade animationer. Och Tobey - var ska man börja? I filmer som "Wonder boys" är han fantastisk, i Spiderman ett och två funkar han... men här? De där uppspärrade ögonen får honom inte att verka yngre, bara mer bortkommen.

Åh, jag önskar att någon hade stegat in i det där writers' room och gett dem en uppsträckning. "Ok - nu får ni välja. Antingen Venom eller Sandmannen. Och Gwen Stacey har redan ni missat, det var ju hon som borde ha hängt från den där bron i ettan, så den karaktären är körd." Därefter borde någon ha letat upp sminköserna och gömt alla deras kajalpennor. Det kan vara snyggt med män i kajal - men Venom-Peter Parker är knappast glammig nog.

lördag, maj 12, 2007

växtvärk


Det var kulturtantsdag på P3 i förmiddags. Det var lite härligt att lyssna på firandet - tanterna är ju landets riktiga kulturbärare, de håller uppe förlagen genom sina bokköp och sponsrar teatrarna med sina säsongskort.

Dagen till ära såg jag till att ta ännu ett kliv på vägen mot det fulländade kulturtantslivet: jag och A tog bussen ut till Boo Trädgård. Jag kom hem fullastad med örter; temynta, citronmeliss, citrontimjan, krusbladig persilja. Dessutom smulgubbar, klematis, rabarber, någon slags liten konstig lönn i buskstorlek. Om jag bara hade haft en bil skulle jag fyllt den med krukor, lekakulor, gödsel. Ja, ni hör. Det är en sjukdom. Nu står växterna där på balkongen och ger mig skuldkänslor.

Och jag undrar mest vad som hände, hur jag lyckades inbilla mig själv att jag och växter går ihop. Egentligen har jag inget behov av att vara en Nigellatyp, någon som fyller söndagssteken med egna örter och bjuder vännerna på hemmaodlad färskpotatis. Jag är medveten om att mina talanger är begränsade; jag är hyfsat bra på ord, gillar politik, böcker och film. (Och dessutom har jag fantastiska vänner med verklig begåvning för sånt där som egenodlade örter och ekomat.) Det räcker. Ändå är det så förbannat svårt att slå ifrån sig hela good life-estetiken, att släppa tanken på att mitt hem också kan se ut så där - lummigt och prunkande.

Det bistra faktumet är att jag har svarta fingrar: allt jag tar i bara dör. Växterna som trots allt har överlevt i mitt hem är riktigt härdade exemplar: gröna, stabila grejer som tål övervattning/uttorkning/hetta/isig kyla/skugga/stekhet sol i ojämna mellanrum. Nu har jag plötsligt ansvar för känsliga, sköra saker, som pyttesmå smulgubbsplantor med vackra vita blommor. Jag vågar knappt sätta min fot på balkongen.